Från sjutton sidor till fyra

Socialdemokraternas valmanifest krymper för varje val, medan kampanjbudskapet växt till fyra återkommande teman utan sakinnehåll, en strategi flera oberoende granskningar pekar på som medveten.

Den som följt Socialdemokraternas valrörelse denna sommar och höst har sett samma fyra budskap upprepas i olika förpackningar: Sverigedemokraterna är farliga, Magdalena Andersson är den rätta statsministern, det är dags att byta regering, och en ny regering ska få fart på ekonomin. Vad som saknas mellan raderna är i stort sett allt annat, en tydlig linje i skattefrågor, i skolan, i vården, i frågor som faktiskt avgör vardagen för den som röstar. Det är inte en tillfällighet. Det är, enligt flera oberoende granskningar och partiets eget manifest, en medveten strategi.

Manifestet som krympte

Barometern-OT:s ledarskribent Kornelius Persson noterade i augusti att Socialdemokraternas valmanifest gått från 17 sidor inför förra valet till 4 sidor i år. Partiet lovade då att "ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden", en fråga som knappt berörs i årets manifest. Persson, som skriver på en ledarsida med uttalad moderat inriktning, är noga med att inte kalla det lögn.

Hans poäng är specifik snarare än ett allmänt förtal: bristen på löften är en förhandlingstaktik. Det rödgröna blocket är splittrat, och Socialdemokraterna vet att man kommer behöva göra eftergifter till både Vänsterpartiet och Centerpartiet efter valet. Ju färre konkreta löften i förväg, desto mer utrymme att förhandla utan att bryta något. Persson kallar detta, i sin analys, "skräckopinionsbildning", att vinna röster för att motståndaren är dålig snarare än för att man själv är bra, och menar att det ersatt sakpolitiken som partiets huvudverktyg. Han går längre och kallar maktsträvan för "den enda röda tråden" i socialdemokratisk historia, en tes som bygger på hans egen tolkning av partiets långa historia snarare än ett mätbart facit, och som läsaren själv får väga. Den är i vart fall inte gripen ur tomma luften: samma mönster, konkret sakpolitik som viker för valtaktik, går igen i granskningarna nedan, oberoende av Perssons historiska ram och oberoende av varandra.

Göteborgs-Postens ledarredaktion noterade att partisekreterare Tobias Baudin ägnade flera minuter åt Sverigedemokraterna redan vid presentationen av valaffischerna. Timbros Hannah Stutzinsky beskrev kampanjen som estetiskt tilltalande men innehållsligt tom. Altingets genomgång av valprogrammet konstaterade att en timmes presskonferens inte innehöll några nya konkreta förslag, sakpolitiken skulle "återkomma till senare". Det är alltså inte bara en tolkning från en ledarsida, en oberoende politisk nyhetsbyrå och partiets egen manifestlängd pekar åt samma håll.

Det ska sägas att Socialdemokraterna inte är helt utan sakpolitik. Partiet har lagt fram kostnadsberäknade förslag som ett lagfäst maxtak för barngruppers storlek i förskolan, beräknat till 3,1 miljarder kronor och finansierat genom att dra in fristående förskolors extra skolpengsersättning, samt ett tak på 12 elever per lärare i lågstadiet. Kritiken från Persson, GP och Timbro handlar om proportion, hur lite utrymme den sakpolitiken får i det tunga, betalda kampanjmaterialet jämfört med budskapet om Andersson och SD.

En megafon utan motstycke

Att budskapet når så många beror delvis på pengar. Socialdemokraterna går till val med en kampanjbudget på 100 miljoner kronor, störst av alla riksdagspartier, delvis finansierad genom att partiet sålde sin lotteriverksamhet A-lotterierna för 57,5 miljoner. LO lägger till ytterligare 30 miljoner. Liberalerna, som lägger minst bland de etablerade partierna, har 25 miljoner. Moderaterna och Sverigedemokraterna har inte offentliggjort sina 2026-summor men låg på 65 miljoner vardera 2022.

Avsändaren som inte stod på annonsen

Mer allvarligt än volymen är hur en del av tidigare kampanjpengar spenderats. Sedan 2022 har Socialdemokraterna låtit sitt helägda mediebolag Aktuellt i Politiken och den fackligt samägda Tankesmedjan Tiden köpa politiska annonser via Facebooksidor vars namn inte avslöjade avsändaren: "Sverige inför verkligheten", "Samtidigt i Sverige", "Kvinnofridsupproret" och "Välfärdsupproret". Sedan EU:s TTPA-förordning om transparens i politisk reklam trädde i kraft i oktober 2025 krävs tydlig avsändarmärkning för sådant innehåll. Claes Granmar, forskare i europarätt vid Stockholms universitet, bedömde i november 2025 att upplägget sannolikt bröt mot lagen. AiP:s vd Daniel Färm kallade det istället redaktionellt innehåll. Meta höll inte med, och plockade den 2 december 2025 bort samtliga politiska annonser från Aktuellt i Politiken. Ingen av granskningarna bakom denna artikel har hittat belägg för att något annat parti använt ett motsvarande dotterbolagsupplägg.

Tystnaden som är strategi, inte olyckshändelse

Perssons poäng om förhandlingsutrymme förklarar något som annars ser ut som ren undvikande: varför Magdalena Andersson konsekvent vägrar precisera sitt regeringsalternativ. I juni uppgav hon att Socialdemokraterna kan tänka sig att samarbeta med alla partier utom Sverigedemokraterna, en formulering som uttryckligen inte utesluter Vänsterpartiet.

Drygt sex av tio S-väljare ogillar strategin enligt SVT:s egen väljaranalys, och vill ha besked om samarbeten före valet, med hänvisning till att regeringsunderlaget avgör den faktiska politiken i frågor som värnskatt och migration. Tidöpartierna slipper motsvarande press eftersom de redan styr tillsammans sedan 2022, en strukturell skillnad värd att notera innan tystnaden kallas unikt ohederlig.

Ekonomin, som är ett av de fyra återkommande kampanjteman, ger inget enkelt facit åt något håll. Arbetslösheten steg från 7,5 till 8,8 procent mellan 2022 och 2025, BNP-tillväxten var svag och periodvis negativ, skolresultaten sjönk. Samtidigt växte den nominella BNP:n 14,4 procent och reallönerna steg omkring 6 procent i takt med att inflationen kylts av. Löftet om bättre ekonomi vid regeringsskifte är, precis som SD-skrämseln, en känsloapell utan ett tydligt sifferunderlag i någon riktning.

Vem gjorde Sverigedemokraterna stora?

Ett argument som cirkulerat länge, och som fått förnyat akademiskt stöd, är att de etablerade partiernas egen uteslutningsstrategi mot SD bidragit till partiets tillväxt minst lika mycket som SD:s egen politik gjort. En forskningsrapport från Institutet för Näringslivsforskning (Karreskog Rehbinder, Kärnä, Meriläinen och Norell) visar med ekonometrisk analys att kommunala samarbeten med SD i praktiken inte förekom förrän partiet nått omkring 19 procents väljarstöd, en dokumenterad uteslutning som höll tills den blev ohållbar. Nationalekonomen Robert Östling har på liknande grund argumenterat att en "tyst överenskommelse" bland etablerade partier om att inte politisera invandringsfrågan drev väljare med restriktiva åsikter mot SD, eftersom ingen annan erbjöd dem en röst i frågan.

Det är inte den enda förklaringen som cirkulerar i aktuell forskning. Niklas Bolin, docent i statsvetenskap, pekade så sent som i oktober 2025 på andra faktorer: migrations- och kriminalitetsfrågornas fortsatt höga plats på dagordningen, väljares uppfattning att Tidöregeringen levererat på sina löften, Moderaternas egna problem med att uppfattas som regeringsdugliga, och SD:s strategiska position med en fot i och en utanför regeringen, utan att alls nämna uteslutning som förklaring. Bilden är att uteslutningstesen har seriöst akademiskt stöd men inte är obestridd konsensus.

Om tesen ändå stämmer är ironin svår att missa: de partier som arbetat hårdast för att hålla Sverigedemokraterna borta från makten kan ha gjort mer för att föra dem dit än SD gjort själva. Om Socialdemokraternas nuvarande kampanj, byggd på att göra SD till huvudmotståndare snarare än en egen politik till huvudsak, följer samma mönster, återstår att se efter valet den 13 september.

Fenrir granskar. Dömer inte utan bevis. Men tiger inte heller när bevisen finns.

Konrad Gauklin