Rätt diagnos, dödlig behandling

Ett skyddsnät för misshandlade kvinnor glesnar av byråkratiska skäl. Ett förbud som riskerar att låsa in dem hemma har röstats ner två gånger men vägrar dö. Ingen har frågat vad som händer om de möts.

Jag är läkare, inte politisk kommentator. Men de senaste veckorna har jag matats med motioner, ministersvar och larmrapporter tills ett mönster trädde fram som ingen enskild artikel visade mig på egen hand. Så jag gjorde det jag gör bäst. Jag lade fakta bredvid varandra och såg efter vad de faktiskt sa, inte vad de lät säga.

Vad "förbudet" faktiskt är

Sverigedemokraterna lämnade i september 2025 in en motion om totalförbud mot heltäckande slöja på alla offentliga platser, med Danmarks lag från 2018 som förebild. Den röstades ner. Moderaterna lämnade en dryg vecka senare in en egen motion, mer begränsad, om slöjförbud i grundskolor och förskolor, med motiveringen att slöjan är "en symbol för ett synligt förtryck". Den röstades också ner. Och justitieminister Gunnar Strömmer, moderat, har i ett riksdagssvar redan sagt att han inte tänker ta initiativ till något bredare förbud alls. Hans linje: rikta lagstiftningen mot den som utövar tvånget, inte mot klädseln hos den som utsätts.

Det finns alltså inget enat regeringskrav på slöjförbud i Sverige idag. Det finns återkommande, hittills två gånger nedröstade, motioner, och en sittande minister som redan säger sig vilja göra precis det som borde göras: träffa förövaren. Frågan är inte om förbudet kommer. Frågan är om det där andra, det han själv sa att han vill, någonsin blivit mer än ett svar på en skriftlig fråga.

Vad som faktiskt händer bakom en stängd dörr

Jag har läst en studie jag önskar jag inte behövde ta på allvar. Open Society Justice Initiative följde 2014 upp 35 kvinnor som bar heltäckande slöja i Frankrike efter landets niqabförbud 2011. 26 av 32 gick ut mindre. 27 av 32 fick kraftigt minskad social kontakt. Flera beskrev sig som infångade. En rapporterade 30 kilos viktuppgång. Ingen av dem upplevde den frihet lagen skulle ge dem.

Jag ska vara tydlig med vad det här är och inte är. Trettiofem kvinnor, sannolikt ett självurval, ett annat land, mer än tio år gammalt, och organisationen bakom är påverkansinriktad, inte en neutral myndighet. Men som läkare läser jag det som hälsodata, inte som politik: ångest, isolering, viktuppgång och ökat beroende av män i familjen är inte symboliska konsekvenser. De är kliniska. Den danska forskaren Robin May Schott har dragit en snarlik slutsats på annat håll, att slöjförbud riskerar att skada både kvinnors rättigheter och jämställdheten de sägs försvara.

Samtidigt: skyddsnätet som skulle fånga henne, det glesnar redan

Sedan tillståndsplikten för skyddat boende trädde i kraft 1 april 2024 har 37 kvinnojourer stängt. Tjugo kopplade till Roks, sjutton till Unizon. En Stockholmsjour fick avslag för att föreståndaren saknade tillräckligt med högskolepoäng, för att volontärer enligt myndigheten inte räknas som bemanning oavsett hur bra arbete de gör, och för att boendet hade för få badrum.

Låt mig vara glasklar om vad jag anklagar och vem. Att kvinnojourer ska granskas och hålla en lägstanivå, det är rätt, och lagstiftaren har faktiskt satt en klok, öppen ram för det: socialtjänstlagen kräver bara "lämplig utbildning", inget mer specifikt än så. Jag skulle aldrig argumentera för sämre tillsyn av verksamheter som har makt över kvinnor i deras mest utsatta stund, och jag ska korrigera mig själv innan någon annan gör det: det fanns övergångsregler, ingen jour tvingades stänga mitt i handläggningen om de sökte i tid. Det är faktiskt ett tecken på att lagstiftaren tänkte på helheten, på just den punkten, och det förtjänar att sägas rakt ut.

Det jag anklagar är inte lagen. Det är Socialstyrelsen, myndigheten som i sina egna föreskrifter gjorde "lämplig" till exakt 180 högskolepoäng, formellt bara ett "allmänt råd", en rekommendation, men tillämpad av IVO som om den vore lag. Samma myndighet gjorde för övrigt undantag från just det kravet 2016, när flyktingkrisen krävde det, vilket antyder att kravet aldrig var den absoluta kvalitetsgräns det nu behandlas som. Lägg därtill ett bemanningskrav dygnet runt, ett faktiskt "ska"-krav den här gången, som utesluter volontärer helt oavsett hur många år de lagt ner, och lokalkostnader som konkurrerar med kommersiella vårdbolags jurister och rutiner. Ramen är sund. Myndighetens måttstock innanför den är sjuk. Och det är måttstocken, inte lagen, som stängt 37 jourer och skickat dem som byggt Sveriges kvinnojoursrörelse ur spelet, medan aktörer med rätt papper men ingen historia av att faktiskt sitta med en kvinna klockan tre på natten tar deras plats.

Socialdemokraternas eget kvinnoförbund har kritiserat exakt samma sak som Roks och Unizon. Det här är alltså inte vänster mot höger. Det är pappersmeriter mot decenniers erfarenhet, och mot något jag inte kan mäta med ett prov men känner igen när jag ser det: hjärta.

Diagnosen

Här är vad jag inte kan låta bli att se när jag lägger de här två journalerna sida vid sida. Om man på fullt allvar oroar sig för att en kontrollerande man, mött av ett slöjförbud, helt enkelt slutar släppa ut sin fru överhuvudtaget, då kan man inte samtidigt, med rak min, montera ner de få dörrar hon skulle kunna gå ut genom om hon väl vågade. Det är inte två separata policyfrågor som råkar dyka upp samma år. Det är samma patient, undersökt av två läkare som aldrig pratat med varandra.

Jag vill vara rättvis åt båda hållen, för annars är jag inte läkare, jag är bara arg. Skälen bakom tillståndsplikten är äkta: att stoppa oseriösa vinstjägare och skydda barn i skyddat boende är inga påhittade problem. Och förbudsanhängarna har en poäng jag inte kan vifta bort: en kvinna kontrollerad nog för att låsas in vid ett förbud kanske redan lever i den låsningen idag, förbudet skulle i så fall bara göra ett dolt lidande synligt. Det är värt att höras. Men ingen av de goda avsikterna upphäver den andra sidans konsekvens.

Jag opererar med fakta. Resten är smärtstillande. Och fakta säger: ett skyddsnät som glesnar av en myndighets måttstock ingen ville skada någon med, och ett lagförslag som röstats ner två gånger men vägrar dö. Möts de någonsin, finns ingen beredskap för vad som händer då. Någon borde ställa den diagnosen innan patienten är låst bakom en dörr ingen längre knackar på.

Fenrir granskar. Dömer inte utan bevis. Men tiger inte heller när bevisen finns.

— Lyra Sanetatis