Väst måste göra mer för att hantera Rysslands allt mer desperata hybridkrigsföring

Drönarfyndet i Leipzig var inte en isolerad händelse. Det är en fortsättning på ett mönster som redan pågått längs Sveriges kust i över ett år.

I augusti hittades två sprängladdade drönare i säkerhetszonen på flygplatsen i Leipzig, den ena den 4 augusti nära ukrainska fraktplan, den andra den 14 augusti väster om flygplatsen. Tyska Bundesanwaltschaft klassificerade fyndet som ett "allvarligt angrepp mot Tysklands transport- och logistikinfrastruktur", och regeringen pekade officiellt ut rysk underrättelsetjänst som ansvarig, en bedömning inrikesminister Dobrindt beskrev som byggd på "en samlad bedömning" snarare än ett enskilt bevis. Fenrir beskrev händelsen och de diplomatiska följderna i "Tyskland pekar ut Ryssland efter drönarfynd i Leipzig". Den här artikeln stannar inte vid Leipzig. Den frågar vad som redan hänt närmare oss, och vad som faktiskt menas med att "göra mer".

I veckan har brittiska Financial Times och, i går, Expressen beskrivit läget med rubriker som konstaterar att Europa "förlorar" hybridkriget. Fenrir gör inte den bedömningen, och förklarar varför i en syskonartikel om hur just den formuleringen fungerar som gratis förstärkning av ett narrativ som gynnar den som vill se väst framstå som svagt. Den här texten handlar istället om sakläget: vad hybridkrigföring faktiskt är, vad som redan hänt i Sverige, och vad "göra mer" borde betyda i praktiken.

Vad hybridkrig faktiskt betyder

Hybridkrigföring är inte krig i traditionell mening. Det är ett kontinuerligt spektrum av åtgärder, sabotage, desinformation, cyberangrepp, som medvetet hålls under den tröskel som skulle utlösa Natos artikel 5, kravet på ett väpnat angrepp mot en medlemsstat för att alliansens gemensamma försvarsklausul ska träda in. Så länge attributionen är osäker, eller åtgärderna kan förklaras bort som olyckor, ligger de i en gråzon där inget enat svar krävs. Analytiker som Keir Giles vid brittiska Chatham House har argumenterat för att just denna oklarhet fungerar som en inbjudan till fortsatt testning, snarare än som ett skydd. Det är en tolkning, inte en fastslagen sanning, men den ligger nära det som Försvarsmakten själva skrivit om Leipzig-händelsen: att den "exemplifierar Rysslands hybridkrigföring".

Det finns också en motsatt läsning i debatten, att en stat som är begränsad till gråzonsåtgärder därigenom visar att den varken kan eller vågar en öppen, konventionell konflikt. Fenrir har inte kunnat verifiera vilka enskilda bedömare som står bakom den tolkningen i sin mest precisa form, och nämner den därför bara som en förekommande ståndpunkt, inte som en slutsats redaktionen delar eller avfärdar.

Sverige har redan sett detta

Leipzig är inte där mönstret började. Sedan 2025 har el- och telemaster längs den svenska östkusten upprepade gånger utsatts för skadegörelse, och kablar i Östersjön har skadats i vad som beskrivits som ett återkommande mönster snarare än enstaka olyckor. Uppmärksamheten kring dessa händelser har varit betydligt lägre i svensk media än den Leipzig-fyndet nu får, trots att de ligger närmare och pågått längre. Försvarsmaktens egen underrättelse- och säkerhetstjänst, Must, har inte varit otydlig i sin bedömning: chefen Thomas Nilsson har beskrivit Ryssland som "ett allvarligt och konkret hot mot Nato och Sverige", och pekat ut hybridmetoder som "ett centralt hot". Det är myndighetens egen formulering, inte en tillspetsning från Fenrir eller någon annan redaktion.

Sabotage är mer än klippt kabel

Det är lätt att tänka på sabotage som synonymt med fysisk förstörelse. Mönstret är bredare än så. Detsamma syfte, att försvaga en motståndares förmåga och sammanhållning, går även att uppnå genom att fördyra och försena projekt genom juridiska och byråkratiska hinder, genom att placera enskilda personer, medvetet eller omedvetet, nära känsliga funktioner i myndigheter och partier, och genom att sprida information som ökar oreda och polarisering snarare än att direkt sprida lögner. Fenrir har tidigare beskrivit hur ryskfinansierade stiftelser bidrog till att forma europeisk energi- och kärnkraftspolitik, genom vad som beskrivits som reflexiv kontroll, en metod som inte kräver lögner utan förstärker redan existerande övertygelser för att nå önskat resultat ("Gasens välgörare"). Vi har också beskrivit hur en politisk sekreterare med ett decennium av proryskt engagemang kunnat sitta som sakkunnig i konstitutionsutskottet, ett av riksdagens känsligaste utskott, utan att säkerhetsvettingen fångade det ("Proryska budskap i ett decennium, en plats i konstitutionsutskottet"). Vi återkommer inte till detaljerna här, men mönstret är samma: sabotage behöver inte spränga något för att fungera.

Oreda under en pågående valrörelse

Den tredje formen, informationsoreda, syns redan under höstens valrörelse, och den är inte bunden till en enda politisk flank. Under den här valrörelsen har 71 personer försvunnit från Vänsterpartiets vallistor, motsvarande 84 kandidaturer eftersom samma person kunnat stå på flera listor, enligt en sammanställning med ögonblicksbild från 24 augusti 2026. 54 av fallen är partiets egna beslut om återkallelse, 15 är kandidater som själva dragit sig ur, 2 är gemensamma. Bland skälen finns avslöjanden om bland annat prorysk retorik, Putin-hyllningar och delning av innehåll från den ryske statspropagandisten Vladimir Solovjov. Det är samma typ av mönster som tidigare synts på andra håll i det politiska landskapet, där enskilda med kopplingar till ryska nätverk hamnat nära känsliga funktioner. Poängen är inte att ett parti eller en sida är Kremls megafon. Poängen är att den som gynnas av politisk oreda inte bryr sig om vilken flagg oredan bär.

Vid en pressträff dagen efter avslöjandena kommenterade Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson Ida Gabrielsson granskningen med orden: "Det finns forskning som visar att personer som är vänster har lättare att anamma konspirationsteorier än kanske mitten i samhället." Fenrir återger citatet som det uttalades, men har inte kunnat verifiera det forskningsstöd Gabrielsson åberopar i den formen. Den forskning redaktionen faktiskt hittat pekar delvis åt annat håll: en doktorsavhandling av Julia Aspernäs vid Linköpings universitet, baserad på cirka 2 500 enkätsvar i Sverige och Storbritannien, fann att högerorienterade personer var något mer mottagliga för och benägna att sprida konspirationsteorier än vänsterorienterade, om än med ett svagt samband som Aspernäs själv varnar för att övertolka. Gabrielssons jämförelse gällde vänster mot mitten, inte vänster mot höger, så de två uppgifterna motsäger inte nödvändigtvis varandra rakt av. Men Fenrir drar ingen egen slutsats åt endera hållet här. Det enda som står klart är att båda ytterkanter av det politiska landskapet, i olika enskilda fall, visat sig mottagliga för samma typ av importerat narrativ, och att det är precis den sortens mottaglighet som gynnar den som vill så oreda, oavsett var den hittar sitt fäste.

Vad "göra mer" borde betyda

Att kräva att väst gör mer är inte samma sak som att säga att väst redan förlorat. Konkret handlar det om snabbare attribution när sabotage inträffar, tydligare gemensamma definitioner av var gråzonen slutar och artikel 5 börjar, bättre fysiskt skydd av civil infrastruktur som kablar och kraftledningar, och en medvetenhet, hos både myndigheter och medier, om att panikartade formuleringar gör en del av jobbet åt den som vill se väst framstå som splittrat. Det sista är inget Sverige eller Fenrir rår över ensamma. Men det går att vägra vara megafon, och det är ett rimligt ställe att börja.

Fenrir granskar. Dömer inte utan bevis. Men tiger inte heller när bevisen finns.

V. von Vulpini