210 miljarder euro, en rysk dom och ett politiskt dödläge

EU frös Rysslands tillgångar. En rysk domstol dömde Euroclear att betala 220 miljarder euro tillbaka. Belgien vägrar röra pengarna. Ukraina brinner ut sin budget. Och 2027 är ett korthus utan golv.

En rysk domstol har dömt Euroclear att betala 220 miljarder euro till Ryssland.

Det är bra att ha det klart för sig innan man börjar läsa resten av den här texten.

Domen, meddelad av Moskvas handelstribunal 2026, erkänns inte av Euroclear. Den erkänns inte av Belgien. Den erkänns inte av EU. Den saknar verkställighet utanför Ryssland. Och den är ändå det tyngsta argumentet Belgiens utrikesminister Maxime Prévot har för sin ståndpunkt, en ståndpunkt han upprepat utan variation under ett helt år: de 210 miljarderna rörs inte.

Reglerna är enkla att läsa

EU frös ryska centralbanksreserver på obestämd tid den 12 december 2025. Rättslig grund: Artikel 122.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, EUF-fördraget, nödklausulen som medger kvalificerad majoritet för beslut om ekonomiska åtgärder vid akuta hot mot unionens ekonomiska intressen. Det var ett genombrott. Tidigare krävdes enhällighet var sjätte månad, vilket gav Ungern och Slovakien ett formellt veto.

Frysningen löstes. Pengarna sitter kvar i Bryssel, hos Euroclear, en central värdepappersförvarare som hanterar löpande statsobligationer och kuponger för ryska statens räkning. 200 miljarder euro per det första kvartalet 2026, en summa som fortsätter växa av ränteintäkter som inte kan betalas ut till ägaren.

Det EU inte löste var vad som händer härnäst.

Planen som föll

Den 3 december 2025 presenterade EU-kommissionen ett paket. Kärnan var ett reparationslån: EU skulle använda de frysta tillgångarna som säkerhet för ett lån till Ukraina på upp till 140 miljarder euro. Ukraina skulle bara behöva återbetala om och när Ryssland betalade krigsskadestånd. I praktiken ett bidrag, men rättsligt konstruerat som ett lån.

Belgien sade nej. Skälet är tekniskt men värt att förstå: 185 miljarder euro av de totalt 210 miljarderna sitter hos Euroclear, som har säte i Bryssel. Om EU-tillgångarna en dag frigörs, eller om Ryssland vinner rättsliga processer i tredjeland som erkänner den ryska domstolens beslut, är det Belgien och Euroclear som bär skulden. Ingen annan.

Premiärminister Bart De Wever formulerade det utan omskrivningar: “Moskva har sagt till oss att om ni rör pengarna kommer ni att känna konsekvenserna i evighet.”

Det är ett hot, inte ett juridiskt argument. Men det är ett hot med substans. Rysslands centralbank stämde Euroclear i Moskva den 12 december 2025, dagen efter EU:s frysningsbeslut, och krävde 230 miljarder dollar i skadestånd. Domstolen dömde sedermera till Rysslands fördel, enligt Wikipedia den 15 maj 2026. Domen är inte verkställbar i Belgien eller inom EU, men den är ett existerande juridiskt instrument användbart i jurisdiktioner utanför västerländsk kontroll.

Belgien begär fullständig ansvarsdelning. Övriga EU-länder, med undantag för ett kort tyskt undantag i ett tidigt skede, har inte velat binda sig rättsligt.

Den 18-19 december 2025 övergavs Plan A. EU-ledarna enades om Plan B: ett lån på 90 miljarder euro, finansierat via kapitalmarknaderna, med EU:s budget som säkerhet. Juridisk grund: Artikel 212 TFEU, ekonomiskt samarbete med tredjeländer. Ukraina betalar tillbaka om Ryssland betalar skadestånd, annars aldrig. Ungern, Tjeckien och Slovakien beviljades undantag och deltar inte i garantiansvaret.

Dörren som stängdes och öppnades igen

Den 24 februari 2026 befann sig EU:s utrikespolitiska chef Kaia Kallas i Kyiv. Hon kallade de frysta tillgångarna EU:s “Plan A” och konstaterade att om Plan B stöter på hinder kan man alltid gå tillbaka. Hon erkände samtidigt att EU-tjänstemän inte bedrivit något arbete på konfiskeringsalternativet.

Dagen efter höll Tysklands utrikesminister Johann Wadephul och Belgiens utrikesminister Maxime Prévot gemensam presskonferens i Berlin. Wadephul förklarade att frågan var “definitively clarified”. EU hade ett bra reservverktyg i 90 miljarder-krediten. Tillgångsfrågan kunde eventuellt återupptas när diskussionen gäller kompensation, det vill säga efter krigets slut. Prévot stod bredvid och instämde.

I september 2026 frågades Prévot om hans position förändrats. “Vår ståndpunkt har förblivit oförändrad i ett år. Skälen till vårt motstånd har inte försvunnit av sig själva.”

Ändå: i september 2026 skickade utrikesministrarna för Sverige, Polen, Spanien och Nederländerna ett brev till EU-kommissionen och krävde utredning av nya sätt att använda de frysta tillgångarna. Polens utrikesminister Sikorski formulerade argumentet direkt: bättre använda pengarna nu för att stoppa aggressionen än att spara dem för rekonstruktionen av ett land som kanske faller dessförinnan.

Dörren Wadephul stängde knarrar på gångjärnen igen.

Vad 23,1 miljarder euro faktiskt betyder

Den 24 augusti 2026 meddelade Zelenskyj vid ett möte med Coalition of the Willing-ledarna i Kyiv att Ukrainas försvarsdepartement har ett akut finansieringshål på 23,1 miljarder euro, ungefär 27 miljarder dollar, för innevarande år. Pengar öronmärkta för årets andra hälft hade redan spenderats. Militärutgifterna ökade 17 procent under årets första åtta månader. Ryska angrepp mot industri och exportinfrastruktur raderade ungefär hälften av förväntade skatteintäkter.

EU-kommissionens vice ordförande Valdis Dombrovskis varnade att tidig utbetalning av 90 miljarder-lånet löser det akuta problemet men skapar ett nytt: resurserna tar slut under 2027. De ursprungliga 45 miljarder för 2026 och 45 miljarder för 2027 är inte längre i fas med Ukrainas faktiska utgiftsmönster.

EU:s nästa sjuårsbudget, den fleråriga budgetramen, börjar den 1 januari 2028. Förhandlingarna om den är inte avslutade. Ukrainas krig ser inte ut att vara det heller. Ekvationen löser sig inte av sig själv.

Proportionerna

EU-länderna betalade under 2024 ungefär 21,9 miljarder euro för ryska fossila bränslen, enligt Centre for Research on Energy and Clean Air (CREA). Helårssiffran för 2025 var inte slutredovisad vid publicering. Under 2024 tilldelades Ukraina 18,7 miljarder euro i finansiellt stöd, enligt Kiel Institute for the World Economy. Sedan invasionens start i februari 2022 till mars 2026 uppgår EU:s energibetalningar till Ryssland kumulativt till 231 miljarder euro. EU:s totala stöd till Ukraina under samma period: 200,7 miljarder euro.

Det är inte ett moraliskt argument. Det är en bokföringsrad.

De 210 miljarder som sitter frysta i Bryssel genererar ränteintäkter. Sedan februari 2024 har 6,6 miljarder euro kanaliserats från Euroclear till stöd för Ukraina via denna mekanism. Det är inte ingenting. Det är inte heller tillräckligt.

Det rättsliga vakuumet

Det finns inget internationellt prejudikat för att konfiskera en suverän centralbanks tillgångar utan domstolsbeslut. De Wever uttryckte det med viss exakthet: “Detta har aldrig gjorts tidigare. Vi befinner oss på okänt vatten. Är det lagligt? Oklart.”

Det närmaste historiska exemplet är Algier-avtalet 1981, där USA frigjorde frysta iranska tillgångar som del av en förhandlad uppgörelse om de amerikanska gisslan. Det skedde med ömsesidigt samtycke och inom ramen för en bilateral förhandling. Det är inte vad som diskuteras här.

Vad som diskuteras är om en demokratisk rättsstat unilateralt kan konfiskera en annan stats centralbanksmedel som reaktion på ett folkrättsbrott, utan folkrättslig auktorisation för åtgärden. Svaret från de som bär den finansiella risken är: nej, eller åtminstone inte utan att alla delar ansvaret likvärdigt.

Systemet fungerar. Det räcker inte.

EU:s system fungerar. Det frös 210 miljarder euro. Det konstruerade en omröstningsregel som kringgår veto. Det ordnade ett 90 miljarder-lån på några veckor. Det är inte ett dysfunktionellt system.

Det är ett system som tagit sig till ett läge där Kallas kallar tillgångarna Plan A, Wadephul förklarar dem definitively resolved, Sverige och Polen knackar på dörren igen, Belgien sitter med hela räkningen om något går fel, och Ukraina spenderar 2027 års pengar under 2026.

Ingenstans i EUF-fördraget finns det skrivet att man inte får använda frysta fientliga statliga tillgångar för att finansiera det lands försvar som den fientliga staten anfaller. Men ingen domstol har sagt att man får det heller. Det är kärnan i dödläget: inte okunnighet, inte illvilja, utan ett rättsligt vacuum i en situation som lagstiftarna inte föreställt sig.

Reglerna är tydliga. Verkligheten har inte läst dem.

Marit Talpaeus är filosofie doktor i EU-lagstiftning och bevakar EU-politiken på Fenrir.news. Detta är hennes första artikel.

M. Talpaeus