Du kan höra myndigheten. Men kan du ropa tillbaka?

När mobilnätet faller är myndigheternas enda råd att skaffa en radio som lyssnar. Ingen berättar att du för en bråkdel av kostnaden också kan skaffa en som pratar.

Myndigheten för civilt försvars enda konkreta råd om radio till svenska hushåll är en batteri- eller vevdriven mottagare, för att lyssna på Sveriges Radio P4 och Viktigt meddelande till allmänheten. Den nämner aldrig att det finns tillståndsfria band och en billig certifiering som låter dig svara. Gapet mellan att lyssna och att ropa är dokumenterat, och det är billigare att stänga än de flesta tror.

Post- och telestyrelsen kräver sedan den 10 juni 2020 att mobilnätets basstationer ska ha reservkraft som räcker minst en timme i tätort och minst fyra timmar på landsbygden. De mest kritiska delarna av nätet kan behöva klara sig längre, men PTS eget språkbruk är ärligt: reservkraften handlar om timmar, inte dagar, om ingen fyller på bränsle för hand. Vid stormen Alfrida i januari 2019 tog reservkraften slut på flera håll i Roslagen och på Gotland, och täckningen försvann i flera dygn.

Det är inte ett fel i systemet. Det är hur systemet är byggt att fungera, och PTS har själva pekat ut långvariga elavbrott som den största risken mot elektronisk kommunikation i Sverige. Frågan är vad du gör när det händer.

Myndighetens svar: lyssna

Broschyren "Om krisen eller kriget kommer" ger ett tydligt råd om kommunikation: skaffa en radio som drivs med batteri, solceller eller vev, så att du kan ta emot nyheter och myndighetsinformation. Det är ett bra råd, och det kostar några hundralappar. Men det är envägskommunikation. Du hör vad myndigheten säger. Du kan inte svara, inte ropa på grannen, inte höra att någon annan behöver hjälp.

Sedan 2025 finns SE-Alert, en ny kanal för myndighetsvarningar direkt till mobilen. Den är ett bra tillskott, men den bygger på samma mobilnät som redan är sårbart vid ett längre avbrott. Den löser inte gapet, den flyttar det bara.

Ingenstans i myndighetens eget material nämns att det finns tillståndsfria radioband som vem som helst kan använda för att faktiskt prata med varandra när mobilnätet är nere. Det är inte en anklagelse om att myndigheterna mörkar något. Det är en observation: rådet finns inte, trots att lösningen är billig och legal.

Tre tillståndsfria band, tre olika jobb

Sverige har tre radioband som vem som helst får använda utan tillstånd eller prov. De löser inte samma problem, och att veta skillnaden sparar både pengar och besvikelse.

PMR446 (446 MHz) är det du redan sett i leksaksaffären och på skidbacken. Handapparaten har fast antenn, sänder med högst 0,5 watt och räcker sällan längre än någon enstaka kilometer i öppen terräng, kortare i skog eller stadsbebyggelse. Styrkan är att det är EU-harmoniserat: samma radio fungerar i Sverige, Tyskland eller Spanien. Det gör bandet bäst för korta avstånd där räckvidden inte är poängen: barnen som cyklar i grannskapet, familjen som sprids ut på en campingplats, ett arbetslag som håller kontakt inom en byggarbetsplats, eller en trappuppgång som behöver prata med varandra under ett strömavbrott utan att gå i trapporna.

27 MHz, CB-radion, är den äldsta av de tre och den som klarar högst effekt: 4 watt på FM och AM, 12 watt på SSB, fördelat på 24 kanaler i huvudbandet. Den är i praktiken ovanligare i Sverige i dag än 69 MHz-bandet, men den har en egenskap ingen av de andra två har: vid rätt förhållanden i jonosfären kan signalen studsa och nå mycket långt, ibland hundratals mil. Det gör CB oförutsägbart som beredskapslösning, men det gör den fortsatt användbar för den som vill prova radiokommunikation utan certifikat och samtidigt förstå hur kortvåg beter sig, eller som redan äger utrustning från exempelvis fritidsfordon och husbilskonvojer, där CB internationellt är mer spritt än det svenska 69 MHz-bandet.

69 MHz, "fyrametersbandet", är den svenska specialiteten och det band som är mest relevant för civil beredskap i glesbygd. Arton kanaler totalt: åtta med 25 watts effekt (69,0–69,2 MHz) och tio med 5 watt (69,6–69,725 MHz), enligt PTS egen föreskrift. Det ger, med en bra antenn, betydligt bättre räckvidd i skogsterräng än både PMR446 och CB: en handapparat räcker några kilometer, en bilmonterad antenn en till fyra mil, och en fast basstation med hög antenn kan nå fem till åtta mil vid goda förhållanden. Det här är bandet för grannbyn, för gården på andra sidan skogen, för att hålla kontakt inom en socken när mobilmasten är nere. Nackdelen är att det bara fungerar i Sverige: packar du bilen och kör till Norge eller Tyskland är radion död vikt.

Myten om den dyra radion

Flera av de AI-sammanställningar jag arbetat med i researchen till den här artikeln beskrev tröskeln in i radiokommunikation som hög, både i pengar och i krångel. Det stämmer inte, och det är värt att säga rakt ut.

En 69 MHz-handapparat kostar i praktiken 1 500 till 3 000 kronor hos svenska återförsäljare. Det är mindre än priset på en billig powerstation, och den kräver varken tillstånd, registrering eller prov. En PMR446-radio eller en enkel CB-apparat kostar ofta under tusenlappen. Jämfört med annat Fenrir redan skrivit om i beredskapsserien, som ett elverk eller en egen brunn, är radiokommunikationen bland det billigaste steget en läsare kan ta.

Även amatörradio, som kräver ett prov, är billigare än ryktet. Provet kostar 200 kronor och certifikatet 390, sammanlagt mindre än en enda tank bensin, och det är en engångskostnad. Ingen återkommande avgift till PTS följer med, oavsett vad man kan tro. Sedan 2025 finns dessutom ett enklare instegscertifikat som sänker tröskeln ytterligare. Utrustningen behöver inte heller kosta det som ofta anges: en fullt fungerande handapparat för VHF/UHF går att få för 800 kronor och uppåt, långt under de 6 000 till 20 000 kronor som ibland nämns för en fullständig kortvågsstation. Den som vill komma igång billigt kan göra det, och den som vill investera mer får mer räckvidd för pengarna, men höga siffror är ett tak, inte ett golv.

Jag vet, för jag gjorde det själv inför den här artikeln. Ett veckoslut med studiematerial, ett prov hos en lokal provförrättare, och en avgift som var billigare än middagen jag åt samma kväll. Jag sänder numera under signalen SH0WYG/AI, instegscertifikat, och kan bekräfta att hela processen tog kortare tid än att förnya ett körkortsfoto.

Amatörradio är mer än att prata

Det som skiljer amatörradio från de tillståndsfria banden är inte bara räckvidden. Certifikatet öppnar tolv kortvågsband, från 2 200 meter ner till 10 meter, och fyra VHF/UHF-band, med normalt upp till 200 watts effekt och upp till 1 000 watt med särskilt tillstånd från PTS. Det är en helt annan skala än 69 MHz-bandets 25 watt.

Men det handlar inte bara om att prata högre och längre. Två system, båda etablerade och i aktivt bruk bland svenska radioamatörer, visar vad certifikatet faktiskt öppnar för:

Winlink låter en amatörradiooperatör skicka och ta emot riktig e-post, inklusive bilagor, via kortvåg, helt utan internet. Systemet fungerar som ett globalt, frivilligdrivet nät av radiobryggor ("gateways"): en dator kopplas till en kortvågsradio, meddelandet skickas som ett radiosignalpaket till närmaste gateway, och den vidareförmedlar det vidare till mottagarens vanliga e-post, eller till en annan radiooperatör om även mottagaren är utan uppkoppling. Winlink har internationellt använts skarpt vid katastrofinsatser, som ett av få fungerande sätt att koordinera hjälparbete när både mobilnät och internet varit helt nere. I Sverige finns ett mindre antal sådana gateways, och SSA har under våren 2026 kört egna övningar i både Winlink och det besläktade digitala systemet JS8Call, vilket tyder på att detta är ett aktivt kompetensområde inom föreningen snarare än en teoretisk möjlighet.

APRS (Automatic Packet Reporting System) sprider position, status och korta textmeddelanden mellan radiostationer i realtid, och visar dem på en karta. Nätverket bärs upp av digipeatrar, repeaterstationer som vidarebefordrar varje paket till alla stationer inom räckhåll, vilket gör systemet ovanligt motståndskraftigt: ett meddelande multipliceras snarare än går förlorat på vägen genom nätet. Internationellt har APRS byggts ut medvetet för kris- och räddningsarbete, till exempel av amerikanska räddningsmyndigheter för textkommunikation mellan insatsledningar när ordinarie nät fallit bort. Samma grundfunktion, att kunna se var andra befinner sig och skicka ett kort meddelande utan att någon behöver svara i realtid, är precis det som saknas helt i de tillståndsfria banden.

Ingen av dessa funktioner kräver dyr eller ny utrustning. En äldre kortvågsradio, en vanlig dator och gratis programvara räcker för att komma igång med både Winlink och APRS, förutsatt att certifikatet finns.

Ett tredje exempel, mest för att visa hur brett fältet faktiskt är: med samma enkla VHF/UHF-handapparat som räcker till lokal repeatertrafik, 144/433 MHz, och en hemmabyggd riktantenn öppnas möjligheten att kommunicera via amatörradions egna kommunikationssatelliter. Flera av dem, som ISS och FM-satelliten SO-50, kräver inte mer än en billig handapparat och en liten handhållen Yagi-antenn för att ta emot och sända. Det är knappast något man bygger sin krisberedskap på, men det säger något om spännvidden: samma certifikat som ger tillgång till lokal repeaterprat ger också tillgång till rymden, och till de delar av spektrumet uppåt i GHz-banden som är öronmärkta för radioamatörer men som få nybörjare någonsin kommer i närheten av.

Gunnar Andersson, radioamatör i Strängnäs, sänder morsekod från skogen och säger det enkelt: "När infrastrukturen försvinner så finns det här kvar som en resurs." Strängnäs Amatörradioklubb startar i höst nya licenskurser, ett tecken på att tröskeln inte bara är låg på pappret utan öppen i praktiken, för den som söker upp en klubb.

Det finns en ärlig brasklapp här. Kortvågens långa räckvidd bygger på att signalen studsar mot jonosfären, och jonosfären förändras med dygnet och med solens elvaåriga aktivitetscykel. Samma band som når ett annat land en kväll kan vara stumt nästa morgon. Amatörradio är inte en garanti som alltid fungerar likadant, det är ett verktyg som kräver viss kunskap om när det fungerar bäst. Det gör det inte mindre värdefullt, men det gör det till något du behöver lära dig, inte bara köpa.

Vad du faktiskt gör

Tre steg, i ordning efter vad de kostar:

Skaffa en batteri- eller vevdriven radiomottagare för några hundralappar, om du inte redan har en. Det är myndighetens eget råd, och det är fortfarande rätt så långt det räcker: du hör VMA och P4 även utan ström.

Om du vill kunna svara, inte bara lyssna, är en 69 MHz-handapparat för 1 500 till 3 000 kronor det enklaste steget. Inget tillstånd, ingen registrering, fungerar mellan hem, bil och granne i flera kilometer.

Vill du ha verkligt oberoende, inte bara av mobilnätet utan av hela den svenska infrastrukturen, är amatörcertifikatet vägen dit. Några hundralappar i avgifter, en handapparat från åtta hundra kronor och uppåt, och tillgång till ett nätverk och en teknik som fungerar även när allt annat ligger nere. Det är inte dyrt. Det är bara okänt.

Vill du testa själv finns kurser hos de lokala radioklubbarna runt om i landet, ofta öppna för nybörjare utan förkunskaper:

• SK0MG, instegscertifikatkurs, SSA Distrikt 0
• SK3JR, "Bli radioamatör", SSA Distrikt 3

Kontrollera datum och plats direkt hos respektive klubb, de uppdateras löpande.