Kritiken som aldrig behöver svara för sig

Kultursidorna har krympt med en femtedel på tio år. Utrymmet för den som vill tycka utan att bli tillsagd har det inte.

En häst travar ärligt. Det gör inte alla kultursidor. Mellan 2007 och 2017 försvann var femte recension ur svenska storstadstidningar. Under samma period blev kulturplats liktydigt med något annat: en talarstol där den som skriver aldrig behöver stå till svars för vad som sägs.

Färre hästar på banan, fler åskådare som ropar

Carl-Michael Edenborg gjorde något ovanligt för en kulturskribent 2018: han räknade. Han gick igenom Aftonbladet, Dagens Nyheter (DN), Expressen och Svenska Dagbladet (SvD), augusti och september, 2007 mot 2017, och räknade recensioner. Resultatet: 746 blev 587. En minskning på 21 procent. Räknar man bort krönikor, essäer och debatt och tittar bara på recensioner av litteratur, konst och scenkonst i snäv mening blir minskningen 12 procent, från 356 till 314.

Tidningarna gick olika hårt fram. SvD tappade drygt 40 procent, den enskilt största nedgången. Expressen tappade 19 procent trots att bokrecensionerna faktiskt växte där, vilket säger något om vad som fick stryka på foten i stället. DN klarade sig nästan helt, tack vare söndagsbilagan Boklördag som ensam bar upp siffrorna. Mönstret är inte svenskt. I Danmark minskade tidningen Information sina recensioner med 34 procent under samma period, och i Norge tappade Klassekampen nästan hälften, med VG ner så mycket som 70 procent.

Aftonbladet märkte själva Edenborgs text som "en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik". Det är en detalj värd att stanna vid. Redan 2018 visste tidningen själv att gränsen mellan kultur och opinion var så pass upplöst att den behövde en varningstext.

Andelen är inte hela sanningen

Det vore bekvämt att sluta här: kultursidorna krymper, opinionen tar över, punkt slut. Verkligheten är mer besvärlig än så, och en häst som travar ärligt får inte gena förbi det.

Kristina Riegert, Anna Roosvall och Andreas Widholm, forskare vid Stockholms universitet, har gått igenom svensk kulturjournalistik från 1985 till 2015 i boken "Kulturjournalistikens världar". Deras slutsats är inte att andelen samhällsorienterat, debatterande material har ökat. Den har enligt deras mätning faktiskt minskat, som andel av den totala kulturbevakningen. Det som har hänt är att den totala volymen kulturjournalistik vuxit så kraftigt att en mindre andel av en mycket större kaka ändå tar mer plats i det offentliga samtalet än en större andel av en liten kaka gjorde förr. Roosvall tillägger att litteraturkritiken "håller sig ändå stark" trots nedgången.

Det är alltså inte givet att kultursidorna i statistisk mening har blivit mer opinionsdrivna. Det som säkert har hänt är att opinionstexten syns mer, låter mer och sprids mer, samtidigt som den ärftliga, tidskrävande bevakningen (recensionen som kräver att någon faktiskt sett föreställningen, läst boken, lyssnat på skivan) blivit dyrare att producera i förhållande till vad den ger. En krönika om samtiden kostar en eftermiddag. En genomarbetad recension kostar en kväll på teatern och en dag att skriva rätt.

Jonas Gardell och genren utan genmäle

Jonas Gardell är sedan länge medarbetare på Expressens kultursida och förekommer även i DN och Aftonbladets kulturarkiv. En genomgång av Expressens egen sökfunktion visar minst 57 signerade kolumner mellan januari 2022 och september 2026, en publiceringstakt på ungefär en i månaden. Av dem handlar drygt 70 procent uttryckligen om samhälle och politik: Sverigedemokraterna (SD), migration och utvisningar, hbtqi-lagstiftning, amerikansk politik, krig och sjukvårdspolitik. Kultur i snäv mening, teaterkritik, en kulturkanondebatt, medieanalys, utgör ungefär 12 procent. Resten är personlig reflektion.

Mönstret är dessutom inte konstant. Tonen skärps märkbart under valår. Sommaren och hösten 2022 kom en tät följd av rubriker riktade mot dåvarande oppositionen: "Ulf, Ebba och Johan, hur har ni mage?", "På riktigt, jag hatar den här valrörelsen!", "Vem är det som flyr hit och fusk-bögar?". Valåret 2026 inleds redan i januari med "Valåret är här, och hetsen mot transpersoner" och fortsätter i september med "Utvisningarna har fått mig att gå sönder". Det är, vill man vara ärlig, precis vad man kan förvänta sig av en engagerad debattör inför ett val. Det är inte vad man förväntar sig av en kulturskribent, om ordet fortfarande ska betyda något.

Ett konkret, verifierat exempel på vad som publiceras under kulturrubriken: när Sverigedemokraterna motsatte sig sagostunder med dragqueens på bibliotek blev det en öppen konfrontation där Gardell gick i svaromål mot en SD-ledamot, refererad i flera oberoende nyhetskällor. Det är inte litteraturkritik. Det är samhällsdebatt, publicerad under en etikett som historiskt betytt något annat.

Det intressanta är inte att Gardell tycker till. Det är vilken genre han tycker till i. En debattartikel har en motpart som får svara, ofta i samma spalt några dagar senare. En ledarsida representerar en tydligt deklarerad politisk linje, öppet märkt som sådan, och möter regelmässigt en annan tidnings ledarsida i replik. En kulturkrönika möter i praktiken ingenting. Ingen skriver ett genmäle på en kulturkrönika. Den behöver inte balanseras, bemötas eller ens erkännas som åsikt, men den sprids som om den vore kultursidans naturliga innehåll snarare än en åsikt bland andra, ofta med redaktionens fulla tyngd bakom sig.

Att denna otydlighet inte är en olyckshändelse utan uttalad politik syns tydligast hos Karin Pettersson själv. När hon 2019 tillträdde som Aftonbladets kulturchef, efter att ha lett tidningens opinionredaktion, fick hon frågan om kultursidan skulle bli mindre vänster under henne. Svaret var nej, uttryckligen: "Aftonbladet kultur har en helt unik roll i svenskt samhällsliv i kraft av att man är den enda stora kultursidan som bottnar i en utgångspunkt från vänster. Den traditionen ger en unik tyngd och speciell ställning åt kultursidan som ska värnas. Med kraft!" Det här är alltså inte en anklagelse. Det är en programförklaring, given av chefen själv, på rekord.

Var är motsvarigheten på andra sidan?

Fenrirs princip är att samma måttstock ska gälla oavsett politisk riktning, och den hästen ska inte skygga bara för att banan blir svårare att läsa. Frågan måste alltså ställas: finns det skribenter som gör motsvarande sak från höger, samhällsargumenterande text under kulturetikett?

De mest namnkunniga argumenterande skribenterna med borgerlig eller konservativ profil, till exempel Paulina Neuding, Ivar Arpi och Per Gudmundson, sitter huvudsakligen på ledarsidan, inte kultursidan, vilket gör dem till svaga jämförelseexempel för just frågan om kulturetiketten. Men på SvD:s kultursida skriver Torbjörn Elensky, en etablerad litteratur- och idéhistorisk essäist, ungefär en text varannan till var tredje vecka. Bland recensionerna av romaner och idéhistoriska verk finns en tydlig, återkommande ström av samhällsargumenterande text: mot "woke-företag" och identitetspolitik, mot en svensk kulturkanon-kritik han menar har blinda fläckar, mot Natoanslutningens "dubbeltänk", till försvar av en omdiskuterad karikatyr av en vänsterpolitiker. Andelen är lägre än Gardells, ungefär en fjärdedel av hans texter mot Gardells sju av tio, men mönstret är detsamma: en etablerad kulturskribent som regelbundet lämnar konsten för att argumentera i dagspolitiken, under samma skyddade rubrik.

Elensky har till och med själv skrivit rakt in i den här dynamiken. I en text med rubriken "Sopa framför din egen dörr, Pettersson" gick han i direkt, namngiven polemik mot Karin Pettersson, sedan hon i Aftonbladet kallat två public service-medverkande journalister "skojare" respektive "tidigare SD-aktivist". Texten är för övrigt själv märkt "Detta är en kommentar, eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna", en öppenhet om genren som Gardells texter under den vanliga kulturrubriken saknar. Skribenterna vet alltså redan om varandra, och SvD har redan visat att märkningen artikeln efterlyser går att göra. Det gör det svårare att avfärda hela iakttagelsen som en enda sidas påhitt.

Men det finns en sista nyans, och den är avgörande. Innehållsmässig symmetri är inte detsamma som spridningsmässig symmetri. SvD är en renodlad betaltidning, med drygt 158 000 digitala prenumeranter i september 2026. Det Elensky skriver läses av en betalande, redan intresserad, till stor del likasinnad publik, en klubb för i grunden inbördes beundrande snarare än ett offentligt samtal. Aftonbladet och Expressen är i huvudsak fritt tillgängliga och har historiskt haft en räckvidd på flera miljoner läsare om dagen, spritt lika brett och lika algoritmiskt som SVT:s public service-innehåll. Det Gardell skriver möter alltså i praktiken en betydligt större och bredare publik än det Elensky skriver, oavsett hur lika texterna är till sitt slag.

Det här säger sannolikt inget om vem som "har rätt" i sak. Det säger något om hur den svenska tidningsstrukturen fungerar: en vänsterorienterad kulturredaktion som öppet deklarerar sin politiska hemvist och når nästan alla, och en högerorienterad kulturskribent som gör detsamma i mindre skala, bakom lås, och når få. Innehållet är symmetriskt. Genomslaget är det inte. Det är den ärligaste sammanfattningen asymmetriprincipen tillåter.

Vad detta faktiskt visar

Kultursidorna har inte blivit mer opinionsdrivna i statistisk mening, det finns inget starkt forskningsstöd för den enkla versionen av påståendet. Men de har blivit mindre kultur, i strikt mening, samtidigt som den plats som blir över alltmer används för text som i varje annat sammanhang skulle kallas debatt eller ledare, fast utan debattens motpart och utan ledarsidans öppna deklaration.

Aftonbladet visade själva vägen redan 2018, när man valde att märka en kulturartikel som opinionsjournalistik. Det är precis den öppenheten som saknas när det gäller krönikor av Gardells typ, och sannolikt deras motsvarigheter längre till höger, i den mån de existerar på samma sida. Fenrirs förslag är inte att tysta någon. Det är att kräva samma skylt på dörren: om texten är opinion, ska den heta opinion, oavsett om den handlar om Sverigedemokraterna eller om en pjäs som ingen i redaktionen faktiskt gick och såg.

En häst som travar snett syns på en gång. En kultursida som gör det borde synas lika lätt.