Tre versioner av politisk lögn och skär dikt

Lena Hallengren stod vid riksdagens talarstol och presenterade tre olika versioner av hur talmannen väljs. Riksdagsordningen är entydig. Det är inte praxis, det är lag.

Söndagen den 28 september 2026 röstade Vänsterpartiet för Moderaternas talmanskandidat i riksdagens konstituerande omröstning. Kort därefter meddelade Magdalena Andersson att hon avslutar sitt sonderingsuppdrag. Skälet hon angav: V:s agerande gör att förutsättningarna för att bilda en S-ledd regering inte längre finns.

Parallellt med detta stod Socialdemokraternas riksdagsledamot Lena Hallengren vid talarstolen i riksdagen och redogjorde för vad hon kallade "praxis" kring talmansvalet. Det hon redogjorde för var tre inbördes motstridiga påståenden utan förankring i riksdagsordningen.

Vad Hallengren sade

Den tredje varianten, om den vore korrekt, hade inneburit att talmannen under förra mandatperioden borde ha kommit från Sverigedemokraterna, som ingick i det dåvarande Tidöblockets stödstruktur. Det var Hallengrens eget resonemang som producerade den slutsatsen.

Miljöpartiets Anna Hirvonen lade till ytterligare en variant: att det är riksdagens blockmajoritet och dess största parti som ska bestämma talmannen.

Samtliga dessa påståenden är felaktiga eller irrelevanta. Riksdagsordningen är fullt klar på hur talmansvalet faktiskt går till.

Vad riksdagsordningen faktiskt säger

Ingenstans i riksdagsordningen finns ett ord om praxis, om störst parti, om regeringsunderlag eller om konstellationer. Det är en omröstning. Ledamöterna röstar. Den som får tillräckligt stöd vinner. Det är hela regelverket.

Det finns en informell tradition av att de stora partierna samråder om talmannaposten, och att posten vanligen tillfaller det största partiet. Men tradition är inte lag. Det är en konvention, och konventioner kan brytas. Det hände idag.

V:s röst och konsekvenserna

Vänsterpartiet aviserade sin röst offentligt redan söndagen den 27 september, dagen innan talmansomröstningen. Vice partiledare Ida Gabrielsson meddelade i SVT:s Agenda: "Vi tror på en neutral talman i riksdagen. Det kan ta lång tid för Sverige att få en regering och då behöver vi stabilitet och en fast punkt." Gabrielsson underströk att V inte skulle rösta på vilken moderat som helst, utan specifikt på Norlén på grund av hans bevisade erfarenhet av ämbetet.

Centerpartiets partiledare Elisabeth Thand Ringqvist hävdade i efterdyningarna att det hade funnits en överenskommelse inom den tilltänkta konstellationen S, V, MP och C om att gemensamt stödja en socialdemokratisk talmanskandidat, och att V bröt denna överenskommelse. Vänsterpartiet avvisar påståendet. DN rapporterade den 27 september att V:s ledning vid den tidpunkten ännu inte haft några samtal med C i frågan. Thand Ringqvists version är enkelkällad och bär partipolitiskt intresse.

Magdalena Andersson motiverade återlämnandet av sonderingsuppdraget med att V:s röst skapat en "ny konstellation i riksdagen". Påståendet fick omgående kritik från oväntat håll. DI:s ledarredaktion konstaterade: "Det är förstås nonsens. Att rösta på en annan talmanskandidat ger inte en ny konstellation. Ingenting tyder på att Vänsterpartiet har haft någon överläggning med Moderaterna." Anderssons framing är politisk kommunikation, inte konstitutionell beskrivning.

Oavsett bakgrunden är konsekvensen konkret. Det sonderingsuppdrag Andersson innehade är återlämnat. Talmannen leder nu processen vidare.

Dags att ta Sverige på allvar

Det var essensen i Socialdemokraternas budskap inför valet, "Dags att ta Sverige på allvar". Det fanns även budskap där Magdalena Andersson inte bara bad om väljarnas förtroende utan även sade: "Rösta på en stark statsminister" med avseende på henne själv. Hon sade även "Valet står mellan mig och 12 SD-ministrar som tar kontroll över regeringen". Igår så lämnar hon tillbaka sitt sonderingsuppdrag, tydligt i affekt, för att Vänsterpartiet inte gör som hon vill. Vi på redaktionen ställer oss frågan, och med rätta, tycker vi, är Det att ta Sverige på allvar?

Den vuxne i rummet

Innan vi går vidare är det nödvändigt att klargöra vad talmansämbetet faktiskt är, eftersom debatten de senaste dagarna antyder att detta är oklart för många av dess deltagare.

Riksdagens talman är ett konstitutionellt ämbete, inte ett politiskt. Den person som väljs till talman väljs visserligen ur riksdagens politikerled, men förväntas från och med valet upphöra att vara politiker. Ämbetet handlar om form, procedur och administration av riksdagens arbete, inte om att driva politiska ståndpunkter. En riksdagsledamot som väljs till talman avsäger sig i praktiken sin politiska roll för mandatperiodens längd. Den som inte klarar den distinktionen bör inte beklä ämbetet.

Det är värt att stanna vid varför detta spelar en ovanligt stor roll just i det här läget.

Med ett slutresultat på 176 mot 173 mandat och ett politiskt läge där inget block har en enkel majoritet, är talmannen den person som praktiskt leder regeringsbildningsprocessen. Det är talmannen som bestämmer vem som får sonderingsuppdrag, i vilken ordning, och med hur lång tid. Det är talmannen som presenterar statsministerkandidater för riksdagen. Det är talmannen som, om alla fyra möjliga omröstningar misslyckas, utlyser extraval.

Andreas Norlén har hanterat den processen sedan 2018. Han ledde regeringsbildningen efter 2018 års val, som var den längsta och mest komplicerade i modern svensk historia. Han ledde den igen 2022. Hans hantering av ämbetet har av kommentatorer från samtliga riksdagspartier, inklusive V och S, beskrivits som professionell och opartisk.

Att i detta läge välja en obeprövad kandidat hade inte bara varit en symbolhandling. Det hade varit en reell risk. Om talmannen hanterar processen felaktigt, om tidsfrister missas, om konstitutionella misstag begås, kan det i ett parlamentariskt läge som detta leda direkt till ett extraval som ingen av blocken är rustade för.

Socialdemokraternas påstående att V begick ett svek genom att rösta på Norlén förutsätter att partilojalitet ska väga tyngre än parlamentarisk funktion. Det är ett politiskt argument, inte ett konstitutionellt. Vänsterpartiet svarade med ett argument som, oavsett hur mycket V i övrigt tar fel om, har logik på sin sida: den kommande regeringsbildningen kräver en talman som kan sitt jobb. Det är en bedömning grundad på bevisad kompetens, inte på blocktillhörighet. Att S kallar detta ett svek är i praktiken att kräva att parlamentariska ämbeten ska fungera som partipolitiska belöningssystem.

Vad som händer härnäst

Riksdagsordningen är tydlig även här. Talmannen leder processen. Det finns ingen tidsgräns för hur länge sonderingsfasen kan pågå. Det finns däremot en gräns för hur många gånger riksdagen kan rösta ned ett statsministerförslag: vid fjärde nedröstningen utlyses extraval automatiskt.

Det är värt att förklara vad extraval faktiskt innebär, eftersom termen används som ett skrämselargument utan att dess innebörd alltid preciseras. De ledamöter som väljs i ett extraval väljs inte för en ny fyraårsperiod. De väljs enbart för den återstående delen av den innevarande mandatperioden, fram till nästa ordinarie val 2030. Det är ett kortare och svagare mandat, med begränsad möjlighet att genomföra politiska reformer. Det finns ingen självklar vinnare på ett extraval i det här läget, och alla inblandade vet det.

Med det nuvarande mandatläget, 176 mot 173, hade den så kallade kartellen en matematisk majoritet om de fyra klarar att hålla ihop. Den avgörande frågan är om de gör det, eller kan det, när och om Magdalena Andersson får ett nytt sonderingsuppdrag. Eller om någon av de tidigare Tidö-partierna får sonderingsuppdraget och om då C och eventuellt V kan lockas att lägga ned sina röster snarare än rösta mot ett sådant förslag.

Det som är klart är att det parlamentariska läget är instabilare idag än det var igår. Och att en socialdemokratisk riksdagsledamot stod i landets högsta lagstiftande församling och upprepade gånger, för att söka vinna billiga politiska poäng, presenterade felaktig information om de regler som styr samma församlings arbete.

Det förtjänar att noteras.

Uppdatering: Röstetalen och efterspelet

Andreas Norlén fick 200 röster mot 146 för Socialdemokraternas kandidat Johanna Haraldsson. Norlén omvaldes därmed för en tredje mandatperiod som talman, något som inte skett sedan mer än 40 år tillbaka.

Haraldsson valdes därefter till förste vice talman. Julia Kronlid (SD) till andre vice talman. Det tredje vice talmansuppdraget producerade ett eget drama: Centerpartiet nominerade Kerstin Lundgren och V nominerade Håkan Svenneling. Trots att V är ett större parti än C valde Socialdemokraterna att stödja Lundgrens kandidatur. V fick 43 röster, Lundgren 126. Miljöpartiet valde att rösta blankt med det öppet angivna motivet att man inte kunde stödja någondera kandidat efter V:s beslut i talmansomröstningen. Det är ett val att sätta ett politiskt budskap framför riksdagens funktion, och det är anmärkningsvärt att Miljöpartiet, liksom Socialdemokraterna, i detta läge väljer partipolitiken framför riksdagsordningens syfte.

S:s val att stödja C:s kandidat framför V:s i det tredje vice talmansuppdraget är den direkta motåtgärden mot V:s röst i talmansomröstningen. Det är inte en konstitutionell fråga längre. Det är kvittning och ren partipolitik.

Norlén kommer enligt uppgift kalla partiledarna till nya talmansrundor på onsdag, det vill säga den 30 september. Han meddelade vidare vid pressträffen att han tänker bjuda på vatten, inte fika, för att signalera att det ska bli ett effektivt och kort möte. Han vill inte föregripa vem som kan få ett nytt sonderingsuppdrag och sätter ingen bortre tidsgräns för processen, men hans uttalade ambition är att det inte ska ta lika lång tid som efter 2018, då det dröjde 134 dagar innan Stefan Löfven kunde väljas till statsminister.

Avslutande ord

Nog för att följande citat kommer från starkt politiska och agendadrivande röster, men det är anmärkningsvärt att Leonidas Aretakis, chefredaktör för Flamman, sammanfattade dagen med orden: "De beter sig som förskolebarn." Daniel Suhonen i sin tur vid tankesmedjan Katalys var inne på samma spår: "Man spelar ett högt spel med folkviljan. Svenska folket har röstat fram en majoritet med de här fyra partierna. Nu är det upp till alla fyra att lösa det."

Processen är nu tillbaka hos talmannen. Nästa drag är Norléns.

V. af Väääths  •  M. d'Alençon