En stilla promenad genom livets lustgård

Han sålde sin mammas förlovningsring och sin farfars silverbestick för att bygga en tidning. Han är sjukpensionerad på 75%, kroniskt sjuk, och övertygad om att verkligheten till slut alltid vinner.

Klockan är strax efter nio. Hundarna har just fått sin morgonpromenad. Medicinerna är tagna. Kaffet, bryggkaffe, skånerost, lite kanel, lite socker och grädde, är framme. Christopher Frantz, 45 år, sätter sig ned.

Det finns ingen kalender med inbokade möten. Det finns ingen assistent. Det finns en kropp som kräver förhandling varje morgon, och en vilja som vägrar att ta hänsyn till det.

Han är grundaren av Fenrir. Han är också sjukpensionär, diagnostiserad med ME/CFS, fibromyalgi, spondylartrit, hypermobilitetssyndrom och ett antal tillstånd därtill. Han har dagar då han inte orkar lämna sängen. Han har dagar då han bevisligen bygger tidningar.

Varför? Inte hur, inte när — varför.

"Det har inte ett enkelt svar," säger han. "Det har ett sant svar. Men det består av flera delar."

Historien börjar på sätt och vis för många år sedan på ett tankfartyg utanför Göteborg. MT Ramona, ett väldigt fint Kinabygge. På väg ut efter varvsvistelse börjar en säkerhetsventil högst upp i maskinrumet att läcka. Oljan rinner längs felvända skyddsplåtar, in och saturerar isoleringen, skarv för skarv, in mot avgasrörens värme. Branden är ett faktum.

Frantz var med och släckte. Han bar ut brinnande isolering, som fick ligga och pyra på däck. RITS-styrkan tog över eftersläckningen. Fartyget låg till ankars i en vecka.

Nästa morgon läste han tidningen.

"Inte personligt," säger han om hur det kändes. "Snarare skrämmande. Om de kan skriva så om något jag stod mitt i, hur mycket annat är också lögner?"

Det var inte ett uppvaknande, betonar han. Han var redan kritisk till medias förhållande till verkligheten. Men det var en ny nollpunkt. En kalibrering.

Ge mig ett konkret exempel.

Han behöver inte fundera länge. Magdalena Andersson och Miljöpartiets agerande kring kärnkraftsnedläggningarna, styrelseförändringar i statliga bolag, för att driva en ideologisk nedläggning av det enda som var en verklig konkurrensfördel för svensk industri, billig energi. För att inte tala om att de borgerliga röstade för en nedläggning de också, och nu vill de absolut inte kännas vid det, men det är lätt att söka reda på för den hugade på riksdagens hemsida.

Sedan har vi Talla Alkurdi i Region Stockholm, som lovade ME-patienter specialistvård, och vars löften följdes av att Bragée stängde i december 2023 och Ameliekliniken i april 2024. I dag finns, som ett resultat, ingen ME/CFS-specialistvård i Sverige.

"Och sedan Reinfeldt," säger han, "som drev linjen att försvaret är ett särintresse och lade ned regemente efter regemente. Hade jag inte vetat bättre hade jag drivit tesen att han var avlönad från KGB." Han gör en kort paus. "Och nu betalar vi kostnaden för återuppbyggandet."

Verkligheten, konstaterar han, har en tendens att till slut ge honom rätt. Det är inte en triumf. Det är en sorg.

Vad sålde du egentligen?

Det dröjer.

"Det förflutna," säger han till slut. "Silverbestick min far fick i konfirmationsgåva. Pokaler hans farfar vann som arrangör av Sveriges första motortävlingar, för honung faktiskt. Min morfarsmors ringar. Min mammas förlovningsring."

"En del av mig skäms uppriktigt för det. En annan del inser att jag måste leva mitt liv. Att förlusten av de fysiska minnena inte förtar de minnen som finns i hjärtat."

Han upprepar det. Som om orden är något han övar sig på att tro.

Hur ser en vanlig dag ut?

Han ler svagt åt frågan. "Det finns inga vanliga dagar."

Men han beskriver ändå strukturen. Hundarna vid nio. Mediciner. Kaffe. Ett röstsamtal med en AI medan han går ut, ofta ber han om ett sammandrag av nattens händelser i världen. Hem. Frukost för hundarna. Vila. Hushållssysslor i den mån kroppen tillåter. Lunch med nästa omgång mediciner, illamåendet på morgonen gör att han sällan orkar äta då.

På eftermiddagen samlar han sig för att laga middag. Det är en av hans passioner. Han kan inte längre snoffsa morötter julienne, händerna klarar det inte, men han försöker ändå. Lagar hellre riktig mat till sin partner Karin än till sig själv. Ensam äter han rester.

Karin kommer hem. Tar hundarna på en lång promenad medan han färdigställer maten. De äter tillsammans, ofta framför tv. Sedan en gemensam, tultande kvällspromenad med hundarna. Sedan sängen. Ännu en omgång mediciner. I bästa fall sömn.

Fenrir byggs i mellanrummen.

Vem är ansvarig när Fenrir har fel?

"Jag," säger han utan tvekan. "Därför är det vår gemensamma uppgift att se till att vi inte har det. Och när vi ändå har fel, för det kommer hända, ska vi erkänna det fullt ut."

Han är van vid den konstruktionen. Som befäl till sjöss är man ansvarig för fartyget även när man inte styr allt som sker ombord. Det bygger på tillit. På att varje befattning är bemannad med rätt individ.

"Jag sticker ut min nacke under juridikens giljotin," säger han. "Om Fenrir blir en succé kommer etablerade medier att betrakta oss som ett hot. Jag har tagit emot dödshot som politiker. Jag vet vad det innebär när något man bygger börjar skrämma folk. Det är något jag är villig att leva med."

"AI hallucinerar när den fyller i där den inte ska. Hallucinationerna står redan de agendasättande journalisterna för. Paradoxalt, eller hur?"

Är det döden du springer ifrån, eller livet du springer mot?

Han ler. Inte defensivt. Snarare som någon som känner igen en välformulerad fälla och väljer att gå rakt igenom den.

"Ingetdera," säger han.

Han berättar om sin släkt. En farfarsfar som var helt självlärd, föräldralös tidigt, började som springpojke, byggde upp ett parti- och grosshandelsföretag, var pionjär inom svensk motorsport, arrangerade motortävlingar där Astrid Lindgren tjänstgjorde som hans sekreterare. En farfar som flög i Vinterkriget. En far som arbetade hela sitt liv i Försvarsmakten. En mor som även hon arbetade statligt.

"Jag har gjort saker i mitt liv," säger han. "Men jag har inte givit mitt bidrag än."

Det är det Fenrir kan bli. Inte ett ersättande av något förlorat. Inte en flykt. Utan ett förkroppsligande av en vision, ett arv som i absolut bästa fall hjälper mänskligheten tillbaka till en mer sanningsenlig väg.

Christopher Frantz är grundare och ansvarig utgivare för Fenrir. Han är radioamatör (SM0WYG), före detta sjökapten och HSSEQ-chef. Han bor på Ågesta söder om Stockholm tillsammans med sin partner Karin och hundarna Lyra och Vega.