Vem betalar räkningen?
Rysk finansiering av europeisk miljörörelse, gasberoendets ideologiska rötter och kärnkraftens fall.
Tio miljoner euro. Det var vad Gazprom betalade in i en gemensam stiftelse med de tyska miljöorganisationerna WWF, BUND och NABU. Faktumet är ostridigt, det finns i Nordstreams egna pressmeddelanden. Samma organisationer drev samtidigt aktivt på för nedläggning av tysk kärnkraft och mot skiffergas i Europa. Resultatet vet vi: Tyskland stängde sina reaktorer, fracking uteblev, och rysk gas fyllde tomrummet.
Det kan vara en ren tillfällighet. Men för Europa är det en dyr sådan.
Redan 2014 varnade NATOs generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen för att Ryssland aktivt finansierade miljöorganisationer som motarbetade skiffergas, för att bevara Europas beroende av rysk import. Brysselbaserade Wilfried Martens Centre dokumenterade 2016 att Ryssland investerat uppemot 82 miljoner euro i NGO:er med uppdraget att stoppa europeisk skiffergasutvinning. Finansieringen beskrevs som avsiktligt komplex och dold för allmänhetens ögon.
Nu är det rimligt att invända. Och invändningarna förtjänar att tas på allvar.
Kemisten och klimatskribenten Maths Nilsson har granskat anklagelserna och funnit att delar av bevismaterialet härrör från organisationer finansierade av fossilindustrin, med uppenbara egna intressen. WWF och BUND hade faktiskt stämt Nordstream innan stiftelsen bildades. Genuint klimatengagemang är verkligt, och ingen behöver vara rekryterad för att dela en agenda med Kreml.
Men det är just det som är konstruktionens elegans.
I Belgien var energiminister Tinne Van der Straeten, tillsatt av det gröna partiet GROEN, en tidigare delägare i en advokatbyrå vars största klient var Gazprom. Som minister drev hon avvecklingen av belgisk kärnkraft och öppnade för gasdrivna ersättningskraftverk. Ingen behövde ge henne order. Systemet fungerade av sig självt.
Det kallas reflexiv kontroll: att forma motståndarens beslut utan att motståndarens beslutsfattare vet om att de är påverkade. Det är inte konspirationsteori. Det är etablerad underrättelsedoktrin.
Och det är inte längre bara analytikernas bedömning. Tysklands inhemska säkerhetstjänst BfV konstaterar i sin rapport från maj 2025 att Ryssland systematiskt bygger upp och exploaterar energiberoenden som ett verktyg för att destabilisera demokratier. Ryska påverkansoperationer söker sig målmedvetet till frågor med splittringspotential, och klimat och energi nämns explicit. Även den svenska säkerhetspolisen slår i sin lägesbild för 2025/2026 fast att Ryssland sedan lång tid bedriver informationspåverkan mot Sverige, och att verksamheten är fortsatt prioriterad för den ryska regimen.
Sverige har dock ännu inte granskat hur ryska pengar rört sig i den inhemska klimat- och energidebatten. Det innebär inte att ingenting har hänt. Det innebär att ingen ännu har vågat eller velat undersöka det.
EU har beslutat att fasa ut rysk gas senast hösten 2027. Fram till dess köper vi. Räkningen löper.
Det är valår i Sverige. De som nu äskar väljarnas förtroende för ytterligare fyra år har alla en historia, i energipolitiken, i Rysslandspolitiken, i frågan om kärnkraft och skiffergas. En del av den historien är välkänd. Resten bör granskas.
Vem betalade för de val som gjordes? Och vem betalar fortfarande?
Fenrir granskar. Dömer inte utan bevis. Men tiger inte heller när bevisen finns.
Källor: BfV, Gefährdungen durch russische Spionage, Sabotage und Desinformation, maj 2025 • Säkerhetspolisen, Lägesbild 2025/2026 • Wilfried Martens Centre, The Bear in Sheep's Clothing, 2016 • Smith och Weber, brev till finansminister Mnuchin, 2017 • Europaportalen, Warborn och Vaidere, december 2025 • The Guardian, juni 2014 • Nilsson, Maths, mathsnilsson.se, mars 2022