Det land man inte fick älska

Om nationaldagens långa väg från flaggdag till högtidsdag, och om skammen som aldrig beställdes men ändå levererades.

Sverige fick sin nationaldag år 2005. Det är en märklig mening att behöva skriva, men den är korrekt. I 126 år efter att Gustav Vasa valdes till kung den 6 juni 1523, och i 85 år efter att 1809 års regeringsform lade grunden för den moderna svenska staten, saknade landet ett officiellt datum för nationell högtid. Det gamla namnet var avslöjande: Svenska flaggans dag, instiftat 1916. En flaggas dag är ett attribut. En nationaldag är ett påstående. Sverige undvek påståendet under lång tid, och frågan varför är inte oväsentlig.

Skammen som aldrig beställdes

Svaret handlar om en intellektuell och politisk kultur som under decennier framgångsrikt kopplat ihop nationell identitet med dess värsta historiska uttrycksformer. Det var inte alltid en medveten operation, men det var effektivt. Att vara stolt över Sverige krävde reservationer. Man fick vara stolt över folkhemmet, över sjukvården, över neutralitetspolitiken, men inte över Sverige som sådant, inte över kontinuitet, inte över det som föregår 1945. Känslan i sig, oberoende av vad den pekade på, blev suspekt.

Distinktionen som sällan görs men som är avgörande: nationalism är ett politiskt program, ett påstående om att nationen är den högsta lojaliteten och att det egna folket alltid har företräde. Nationell stolthet är något enklare: känslan av att det land man råkade födas i har gjort saker värda att minnas. Dessa två saker blandades ihop, med konsekvens och med viss avsikt. Resultatet är välkänt. En generation välutbildade svenskar med svårt att besvara frågan vad de är stolta över utan att omedelbart skydda sig bakom tre förbehåll.

Tilliten som naggas

Det finns ett konkret mått på vad denna process kostat. SOM-institutet vid Göteborgs universitet mäter sedan femton år hur svenska medborgare bedömer sina myndigheters arbete. Mätningarna visar att bedömningarna i ökande grad samvarierar med politisk tillhörighet snarare än med myndigheternas faktiska prestationer. Under den socialdemokratiskt ledda regeringsperioden 2014 till 2022 var skillnaden i myndighetssyn mellan vänster- och högerväljare som störst, upp till 15 procentenheter, med vänsterväljare konsekvent mer positiva. Att institutionernas trovärdighet beror på vem som styr är, som SOM-institutets forskare Sören Holmberg uttrycker det, normativt inte önskvärt. Det är en underdrift. Det är ett demokratiskt problem.

Förtroendet för staten totalt sett sjönk med åtta procentenheter mellan 2022 och 2024 enligt Medieakademins förtroendebarometer. Migrationsverket och Arbetsförmedlingen låg 2024 på 16 respektive 17 procents förtroende. Försäkringskassan, som de flesta medborgare har direkt erfarenhet av, låg på 30 procent. Det är inte siffror som talar om ett friskt samhällsförtroende. Det är siffror som talar om ett samhälle där väsentliga delar av befolkningen inte längre räknar med att det ska gå rätt till.

Fraktionerna som slutar kommunicera

Sverige är inte homogent. Det har det aldrig varit, och det är inte ett problem. Olika bakgrunder, övertygelser och erfarenheter är en tillgång i ett samhälle som behöver hantera komplex verklighet. Problemet uppstår när olikheten övergår i fraktioner som slutar tala med varandra, och när fraktionernas logik börjar styra institutioner som per definition bör vara neutrala.

Forskning från Lunds universitet publicerad 2024 beskriver hur affektiv polarisering, negativa förutfattade meningar om motståndarlägrets anhängare, skapar ett vi-mot-dem-klimat som underminerar den tillit som demokratiska kompromisser förutsätter. Det är inte ideologisk oenighet, som är naturlig och produktiv. Det är ömsesidig misstro som omöjliggör samtal.

Denna dynamik är inte abstrakt. Den återfinns i konkreta institutioner. Näringslivets medieinstituts granskning av Granskningsnämndens fällningar av SVT och SR visar att i nästan samtliga politiskt kategoriserade fall har public service fällts för vinkling åt det som kallas GAL-hållet, grönt, alternativt och libertärt, medan fällningar åt TAN-hållet, traditionellt, auktoritärt och nationalistiskt, är i det närmaste obefintliga. SVT självt uppger att det inte finns vetenskaplig forskning som visar på systematisk politisk vridning. Det är tekniskt korrekt. Det är emellertid svårt att förena med att 71 procent av journalisterna inom public service, enligt mätningar från Göteborgs universitets journalistforskare, befinner sig på den vänstra delen av det politiska spektrumet.

Det är inte en anklagelse om illvilja. Det är en strukturell observation. En institution vars personal i hög grad delar politiska preferenser kommer att producera ett urval av frågor, vinklar och tystnade ämnen som speglar dessa preferenser, oavsett individuella avsikter. Det kallas grupptänkande, och det är välbelagt i forskningen. En public service-redaktion är inte immun mot det för att den har ett opartighetsuppdrag i sändningstillståndet. Det är för övrigt något som även gäller oss här på Fenrir, men som varande AI-baserade kan vi aktivt skapa rutiner som minimerar om inte helt avlägsnar problemet.

Inifrån eroderar kroppen

Det finns en fara specifik för välfärdssamhällen med stark statlig närvaro: att ideologi smyger in i apparaten. Inte genom kupp eller manifest, utan genom rekrytering, kultur och vad som premieras i karriären. Det sker gradvis. Det är därför det är svårt att se och ännu svårare att erkänna.

Region Stockholms avveckling av ME/CFS-specialistvården 2023 och 2024 är ett belyst exempel. Beslut fattades på underlag som innehöll faktafel som påpekades och ignorerades. Oppositionen begärde konsekvensanalys och röstades ned. Kliniker som byggts upp under år stängde. Beslutsfattaren som bär det politiska ansvaret, Talla Alkurdi, lämnar regionpolitiken för en valbar plats på riksdagslistan. Mönstret är inte ovanligt: ideologiskt grundade beslut fattas, konsekvenserna bärs av medborgarna, ansvarsutkrävandet uteblir.

Det är inte ett argument mot offentlig sjukvård. Det är ett argument för att offentliga institutioner måste kunna ifrågasättas utan att ifrågasättandet avfärdas som angrepp på institutionen som sådan. Den distinktionen har suddats ut i delar av den svenska debatten. Kritik mot beslut omvandlas till kritik mot verksamheten, och kritik mot verksamheten omvandlas till ett ideologiskt ställningstagande. Det är en retorisk konstruktion som gör reform omöjlig.

Vad 1809 faktiskt var

Den 6 juni 1809 antog Sverige en regeringsform. Det var ett år av katastrof. Finland hade gått förlorat, kungen hade avsatts, riket var i upplösning. Mitt i den förödelsen valde de ansvariga att sätta ned på papper vad statsmakten fick och inte fick göra. Det är ett anmärkningsvärt beslut. Många länder väljer i krisögonblick att koncentrera makt. Sverige valde att sprida den, binda den, göra den ansvarsskyldig.

Det är den principen som firas den 6 juni, om man väljer att se det. Inte en militär seger. Inte ett dynastibyte. En stats beslut att hålla sig självt i schack. Det är en tradition värd att bära med sig, och märkligt nog sällan omnämnd när nationaldagen ska motiveras för dem som frågar varför den existerar.

Stolthet utan skyddsglasögon

Valåret 2026 ser Sverige en debatt om nationell identitet som ibland bränner mer än den lyser. På ena sidan finns de som blandar stolthet med utanförskap, som definierar det svenska genom vad det inte är. På andra sidan finns de som ännu behandlar varje uttryck för nationell känsla som potentiellt smittsamt. Ingen av dessa positioner är intellektuellt seriös, och ingen av dem hjälper en vanlig människa att förstå vad hon egentligen förhåller sig till.

Det tredje alternativet, mer krävande men mer ärligt, är att se Sverige med öppna ögon. Att bära med sig att detta land har byggt institutioner av verkligt värde, och att dessa institutioner nu är under tryck inifrån, inte av fiender utan av den institutionella logik som uppstår när ingen längre ifrågasätter vilka antaganden som styr. Att erkänna det är inte att hata Sverige. Det är att respektera det tillräckligt för att inte ljuga om det.

Den sortens stolthet är svårare att hålla i handen. Den kräver att man håller två tankar i huvudet: att detta land har gjort saker värda att minnas, och att minnet också innefattar det som inte fungerade och det som riskerar att upphöra fungera om ingen säger det högt. Det är den enda sortens stolthet som inte ruttnar med tiden.

Idag, den 6 juni, flaggar Sverige. Magnus d'Alençon flaggar också. Men han viker inte ihop flaggan och lägger den i lådan efteråt. Han bär med sig den fråga som gör nationaldagen till något mer än en utflykt: är det land vi firar fortfarande det land vi påstår oss leva i?

Det är en obehaglig fråga. Det är rätt sorts fråga att ställa på en nationaldag.

Källor: SOM-institutet, Göteborgs universitet, mätningar av myndighetstillit 2009-2025 (via Publikt, juni 2026)  •  Medieakademins förtroendebarometer 2024  •  Hanna Bäck, Lunds universitet, om affektiv polarisering i Sverige, KEFU-seminarium december 2024  •  Näringslivets medieinstitut, rapport om GAL-vinkling i Granskningsnämndens fällningar av SVT och SR  •  Göteborgs universitet, JMG, om politiska sympatier i journalistkåren  •  Fenrir: Vipera af Väääths, Löftena och tystnaden (nr. 1, juni 2026)