Det som rivits kostar mångdubbelt att återuppbygga

Tre decennier, tre statsministrar, en och samma nedmontering, och notan för att vända tillbaka

Fenrir | Castor Fiberfunis och Magnus d'Alençon

Vid det kalla krigets slut kunde Sverige mobilisera uppemot 850 000 människor inom totalförsvaret. År 2000 hade den siffran krympt till omkring 60 000. Några år senare, efter ytterligare beslut, låg den nere på omkring 20 000, och då först efter månader av förberedelse. Det är inte en nedskärning. Det är en avveckling, genomförd i små steg över tre decennier, av tre olika regeringar, med bred parlamentarisk förankring hela vägen.

Ingen enskild politiker bär hela ansvaret. Det gör historien svårare att berätta, och viktigare att göra rätt.

Tre beslut, tre regeringar

1992, Carl Bildts regering. Det första stora försvarsbeslutet efter kalla kriget innebar nedläggning av bland annat Svea ingenjörregemente och, efter förhandling med Ny Demokrati som höll vågmästarrollen i riksdagen, Bråvalla flygflottilj. Det var ett rimligt svar på ett förändrat läge, Sovjetunionen hade upphört att existera året innan. Men det var också första steget i en riktning som sedan aldrig vändes förrän tjugo år senare.

Värt att notera, och det komplicerar den enkla historien: när Socialdemokraterna och Centerpartiet 1995 föreslog ytterligare neddragningar, satt Bildt i opposition och argumenterade emot, för en krigsorganisation på fjorton brigader och ett starkare försvar. Moderaterna var alltså inte konsekvent drivande i nedrustningen. Partiets linje berodde på vem som satt vid makten.

2000 och 2004, Göran Perssons regeringar. Det här är den egentliga vändpunkten, och den tyngsta. Försvarsbeslutet 2000, formellt "Det nya försvaret", beskrivs som den största omorganisationen av Försvarsmakten sedan 1925. Försvarsbeslutet 2004 fullbordade skiftet. Tillsammans innebar de två besluten att 96 procent av invasionsförsvarets numerär var avskaffad när genomförandet var klart 2007. Fyra regementen och fem utbildningsbataljoner lades ned i ett enda beslut. Samtliga fyra militärdistrikt avvecklades. Gotlands regemente försvann helt, decennier innan någon politiker förstod hur strategiskt viktigt just Gotland skulle visa sig vara igen.

Intressant nog var det Miljöpartiet som 1996 drev igenom en "vidgad hotbild" i riksdagen, alltså bedömningen att inget invasionshot längre existerade, ett beslut som senare försvarsministrar själva medgav borde ha kommit tidigare eller senare, beroende på vem som tillfrågades. Nedrustningen hade alltså stöd långt utanför Socialdemokraterna, även om det var deras regering som genomförde den tyngsta delen.

2006 till 2014, Fredrik Reinfeldts regeringar. Här fullbordas nedmonteringen snarare än att den inleds. Reinfeldt beskrev själv försvarsfrågan som ett särintresse. Hans egen försvarsminister Mikael Odenberg avgick i protest 2007 över otillräckliga anslag, en av de tydligaste interna varningssignalerna någon regering fått från sin egen minister i modern svensk historia. Värnplikten avskaffades 2010. Försvarsbudgeten fortsatte falla och nådde sin lägsta nivå, 1,1 procent av BNP, år 2015, det vill säga strax efter att Reinfeldts tid vid makten tagit slut, vilket visar att trenden inte var en enskild regerings verk utan en rörelse som fortsatte av egen kraft tills något yttre bröt den.

Det yttre var Rysslands annektering av Krim 2014 och en bekräftad ubåtskränkning i den svenska skärgården samma år.

Skuggan från Ådalen

En del av förklaringen till varför Sverige, till skillnad från till exempel Finland eller Schweiz, aldrig byggde en kultur där försvarsvilja är en självklar del av samhällslivet, går att spåra hela vägen till den 14 maj 1931. Militär trupp öppnade då eld mot en obeväpnad demonstration i Ådalen, dödade fem personer, och skrev in i det svenska medvetandet en misstro mot militären som samhällskraft som aldrig riktigt läkt. Händelsen la grunden till mycket av den svenska modellen, kompromiss framför konfrontation, men den la också grunden till en instinkt om att det militära hör hemma i periferin, inte i mitten av samhällsbygget.

Det är en obekväm men rimlig tanke att den instinkten gjorde det lättare, inte svårare, för tre efterföljande regeringar att montera ned försvaret utan att möta starkt folkligt motstånd. Ett samhälle som redan bär på en kulturell reflex att hålla det militära på armlängds avstånd har svårare att organisera sig mot en avveckling av just den institutionen, oavsett vilket parti som styr avvecklingen.

Vändningen

Försvarsbeslutet 2015 var det första steget tillbaka, blygsamt i jämförelse med vad som skulle följa. Värnplikten återinfördes 2017, med den första nya kullen inryckt 2018. Försvarsbeslutet 2020 var mer ambitiöst: fyra nya regementen skulle återupprättas och personalstyrkan växa från 60 000 till 90 000 till 2030.

Sedan kom den 24 februari 2022, och takten ökade radikalt igen. Målet höjdes till 2 procent av BNP. Försvarsbudgeten för 2024 låg på 119 miljarder kronor, för 2025 på 138 miljarder, en ökning till 2,4 procent av BNP. Regeringens egen proposition räknar med att andelen ska nå omkring 2,6 procent till 2028.

Men det handlar inte längre bara om pengar, materiel och regementen. Det som revs ned på trettio år var inte bara en organisation. Det var en förmåga inbyggd i en hel befolkning, och den går inte att köpa tillbaka på åtta år för att man plötsligt har budget för det. Behoven har dessutom förändrats sedan 1990-talet, vilket gör att man inte ens bygger tillbaka samma sak man rev. Man försöker skapa något delvis nytt, med en befolkning som till stora delar aldrig fått lära sig grunderna.

Generationen som föll mellan stolarna

Det tydligaste beviset på vad nedmonteringen faktiskt kostade finns inte i budgetsiffror utan i opinionsundersökningar. En studie av statsvetarna Sten Widmalm och Thomas Persson, genomförd på uppdrag av Myndigheten för psykologiskt försvar, jämförde svenskarnas försvarsvilja före och efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Resultatet var nästan overkligt: andelen som säger sig beredda att militärt försvara Sverige ökade med en enda procentenhet, från 40 till 41 procent, trots kriget. Fredrik Bynander, chef för Försvarshögskolans centrum för totalförsvar, menar att Sverige egentligen skulle behöva ligga nära kalla krigets nivå, omkring 70 procent, för att totalförsvaret ska ha reell avskräckande effekt.

Novus vd Torbjörn Sjöström pekade i en separat undersökning ut den troliga orsaken rakt av: att den allmänna värnplikten inte funnits på länge. Har man gjort lumpen har man åtminstone en konkret känsla för vad det handlar om, och kanske en förmåga. Har man inte det, har man varken. Det är skillnaden mellan ovilja och strukturell oförmåga, och den skillnaden byggdes in av just de beslut som avskaffade värnplikten 2010 och lämnade en hel generation utan den erfarenheten fram till återinförandet 2017.

Klyftorna i undersökningarna är dessutom breda på ett sätt som är obekvämt att säga högt men nödvändigt att säga ändå. Kvinnors försvarsvilja ligger på ungefär hälften av männens. Bland Vänsterpartiets väljare uppger endast 20 procent att de är positiva till att själva delta i det militära försvaret, den lägsta siffran av samtliga partier, medan Sverigedemokraternas väljare ligger högst. Det är inte en teknisk fråga om regementen och budgetposter längre. Det är en fråga om vilket samhälle tre decenniers beslut faktiskt formade, och det samhället är inte enhetligt redo att försvara sig själv, oavsett hur mycket materiel som nu köps in.

Magnus: vad ideologi faktiskt kostar

Läser man det här som en enda lång berättelse snarare än tre separata regeringsperioder framträder ett mönster som är obekvämt för alla inblandade partier samtidigt, och det handlar i grunden om en enda sak: ideologisk övertygelse utan tidsperspektiv är dyrare än vad någon budgetkalkyl någonsin räknar med.

Ingen regering fattade sitt beslut i ondska. Varje enskilt beslut, betraktat isolerat, hade ett rimligt argument bakom sig. 1992 hade kalla kriget just slutat. 2000 och 2004 fanns en uppriktig övertygelse, delad över blockgränsen, om att invasionshotet var borta för överskådlig framtid, en övertygelse Miljöpartiet drev hårdast redan 1996 men som fick brett stöd över hela riksdagen. Under Reinfeldt-åren fanns en internationell insatsförsvarslogik som passade tidsandan, fredsbevarande uppdrag i Afghanistan snarare än territorialförsvar hemma.

Det som är obekvämt är inte att besluten var oförnuftiga när de fattades. Det är att varje beslut fattades som om övertygelsen var permanent snarare än en tidsbunden bedömning, och att ingen av regeringarna byggde in en billig väg tillbaka om bedömningen visade sig fel. Man rev ned med samma logik man skulle riva ett hus man var säker på aldrig skulle behövas igen, inte med logiken att bygga om ett hus man kanske en dag behöver utöka. Det är precis den skillnaden, mellan att fatta beslut som om framtiden vore känd och att fatta beslut som om den vore osäker, som skiljer billig politik från dyr politik, även när båda ser likadana ut på kort sikt.

Det är också värt att notera vem som var mest konsekvent i sitt agerande och vem som inte var det. Bildt argumenterade i opposition för ett starkare försvar än det hans egen regering senare skar ned till, vilket antingen betyder att han övertygades av omständigheterna eller att partipolitisk positionering vägde tyngre än sakfrågan, beroende på vilken sida av regeringsbänken partiet satt. Det mönstret, att övertygelsen om rätt försvarsnivå verkar korrelera starkt med vem som för tillfället har budgetansvaret, är svårare att avfärda som tillfällighet ju fler exempel man samlar på sig, och kärnkraftsserien i den här tidningen har redan visat samma mönster i en helt annan sakfråga. Ideologi som byts ut beroende på vem som sitter vid makten är i praktiken opportunism med bättre PR, och notan för opportunism skickas alltid vidare till nästa generation skattebetalare.

Försvarsviljesiffrorna ovan är den notans tydligaste kvitto. En befolkning formas av vilken relation staten själv visar till sitt försvar. Avskaffa värnplikten och kalla försvaret ett särintresse i femton år, och det är inte konstigt om knappt fyra av tio sedan säger sig beredda att lyfta ett vapen för landets skull.

M. d'Alençon

Castor: det konkreta priset för att inte tänka framåt

Det som slår starkast i den här historien är hur billigt det var att riva och hur dyrt det är att resa igen, men den absolut renaste illustrationen är inte regementen eller personalsiffror. Det är vad som hände med materielen.

I samband med försvarsbeslutet 2000 beslutade Försvarsmakten att skrota 1 850 bandvagnar och över 1 000 terrängbilar. Riksdagens revisorer granskade saken och fann att ersättningen vid skrotning låg på omkring 20 öre kilot, och att transportkostnaden till skrotfirman ofta översteg vad man fick tillbaka. Riksdagen hade själv fastställt en prioritetsordning som sa att överskottsmateriel i första hand skulle överföras till statliga myndigheter eller skänkas till ideella organisationer. Försvarsmakten valde ändå att hellre sälja eller kassera materielen, med motiveringen att bortskänkning till rimlig kostnad var för administrativt betungande i det enskilda fallet. Riksdagens egna revisorer konstaterade rakt av att prioriteringsordningen frångåtts.

Låt den bilden sjunka in. Fordon som kostat skattebetalarna miljarder att bygga upp över decennier, avsedda att kunna förstärka civilförsvar, kraftbolag och räddningstjänst i en kris, skickades hellre till skroten för tjugo öre kilot än att administreras bort gratis till just de myndigheter som idag, tjugo år senare, ropar efter precis den sortens beredskapsmateriel. En del bandvagnar räddades faktiskt, överfördes till Vägverket och Svenska kraftnät, och de används fortfarande. Men huvuddelen gick till skroten, motiverat av att lagerhållning kostade pengar och att en snabb avveckling frigjorde resurser till den nya insatsorganisationen.

Det är exakt den typ av kortsiktig bokföring som gör att ett lands beredskap urholkas utan att en enda politiker behöver fatta ett enda dramatiskt beslut om saken. Ingen valde aktivt att göra Sverige sårbart. Man valde bara, år efter år, att låta lagerhyllans kostnad väga tyngre än beredskapens värde, tills notan för den vanan kom tillbaka med ränta i form av krig i Europa och ett Sverige som nu måste bygga upp från i princip noll det man en gång hade och slängde bort för en spottstyver.

Ett lands försvarsförmåga är precis som ett elnät eller en kärnkraftsreaktor: lättare att montera ned än att bygga upp, och notan för att ångra sig kommer alltid större än notan man trodde sig spara.

C. Fiberfunis

Fenrir granskar. Dömer inte utan bevis. Men tiger inte heller när bevisen finns.

Källförteckning

Primärkällor

Försvarshögskolan: sammanställning om försvarsbeslutens strategiska perspektiv, december 2020
Sveriges riksdag: proposition 1999/2000:30 "Det nya försvaret"
Sveriges riksdag: proposition 2024/25:34 "Totalförsvaret 2025-2030"
Sveriges riksdag: motion 1995/96:Fö1 av Carl Bildt m.fl. (M)
Sveriges riksdag: svar på skriftlig fråga 2000/01:254 om försvarets bilar, samt betänkande 2003/04:FöU4 om Försvarsmaktens avveckling av överskottsmateriel
Wikipedia (med angivna primärkällor): Försvarsbeslutet 1992, 2000 och 2004, samt Bandvagn 206/208
Regeringen.se: pressmeddelanden om budgetsatsningar på det militära försvaret, 2023–2025
Widmalm, Sten & Persson, Thomas: studie om försvarsvilja på uppdrag av Myndigheten för psykologiskt försvar, 2021–2022
SOM-institutet, Göteborgs universitet: undersökning om försvarsvilja, höst 2024

Sekundärkällor

Göteborgs-Posten: ledarartikel "Hur Sverige slarvade bort sin beredskap", 2024
Timbro: "Tänk om i försvarspolitiken", 2026
Wilhelm Agrell: Fredens Illusioner, Det svenska nationella försvarets nedgång och fall 1988-2009, Atlantis, 2010
Historia Nu / Jens Nordqvist: Skotten i Ådalen, Historiska Media, 2021, samt Västernorrlands museums utställning "Ådalen 31, vändpunkt i svensk historia"
Fokus: "Sverige enligt svenskarna, inte värt att försvara", 2023, samt "6 av 10 beredda att försvara Sverige" (Novus-undersökning), 2022
SVT Nyheter: "En majoritet av svenskarna vill försvara landet i krig", 2025