Gasens välgörare

Hur Ryssland finansierade sin egen makt, och vad Europa betalade för att inte se det

Fenrir | Granskning (Vulpecula och Eleonora)

Den 24 februari 2022 rullade ryska stridsvagnar in i Ukraina. Inom några veckor uppskattade tankesmedjan Bruegel att Europa betalade nära 700 miljoner euro om dagen till Ryssland för energi. Varje dag. Till den stat som nu bombade civila i Kharkiv och Mariupol.

Det var inte ett olycksfall i arbetet. Det var slutpunkten på en lång historia, och den historien går att spåra, steg för steg, i pengaflöden som fanns dokumenterade långt innan någon i Europa ville läsa dem.

Beroendet byggdes inte av misstag

Ryssland har länge haft ett tydligt strategiskt mål: att minska konkurrensen mot sina olje- och gasproducenter, hålla priserna höga, vinsterna stora och Europa fast i beroendet av rysk energi. En central väg dit var att motarbeta europeisk energiutvinning, och det lyckades. Till skillnad från USA omfamnade Europa aldrig fracking. Kärnkraften lades ned i ett land efter ett annat. Gasen flödade österut i rör av europeiska pengar.

Men hur kom det sig att hela kontinenter väljer bort sin egen energiförsörjning?

NATOs dåvarande generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen gav en del av svaret redan 2014, när han berättade för The Guardian att han mött allierade som rapporterat att Ryssland, som del av sofistikerade informations- och desinformationsoperationer, aktivt engagerat sig med miljöorganisationer som motarbetade skiffergas, för att upprätthålla Europas beroende av importerad rysk gas. Han vägrade ge detaljer. Det låg utanför hans uppdrag som militäralliansens chef.

Men det var inte hans personliga teori. Det var vad hans allierade berättade för honom, från insidan av underrättelseapparater som normalt inte pratar med journalister om metod.

Pengarna som aldrig ställdes frågor om

Det tydligaste fallet ligger i Tyskland, och det är inte ens kontroversiellt, det finns i Gazproms egna pressmeddelanden.

De ledande tyska miljöorganisationerna WWF, BUND och NABU etablerade en gemensam stiftelse tillsammans med Nord Stream, ett dotterbolag till den ryska gasjätten Gazprom. Stiftelsen tillfördes tio miljoner euro från Gazprom. Dessa organisationer var samtidigt aktiva motståndare till kärnkraft och skiffergas i Europa.

Det är ett faktum. Inte en anklagelse.

Tolkningarna skiljer sig åt. Organisationernas försvarare menar att pengarna var miljökompensation för ledningens påverkan på Östersjön, att stiftelsen drev legitima naturskyddsprojekt och att WWF och BUND faktiskt hade stämt Nord Stream tidigare. Allt detta stämmer. Det förändrar inte den grundläggande frågan: en av världens mest kapitalstarka gasmonopolister betalade tio miljoner euro till organisationer som kämpade för att stänga Europas kärnkraftverk och hålla fracking utanför kontinenten.

Ingen ställde den frågan högt nog, förrän en fransk statsvetare gjorde det på Twitter och en svensk riksdagsledamot tog upp den i kammaren. Se nedan.

Ministern och hennes klient

Belgien ger ett mer obehagligt exempel, svårare att tolka välvilligt.

Belgiens förbundsminister för energi Tinne Van der Straeten, från det gröna partiet GROEN, var före ministertiden delägare i en advokatbyrå vars största klient var Gazprom. Som minister drev hon sedan aktivt för att montera ned Belgiens kärnkraftskapacitet och ersätta det med gasdrivna kraftverk, kraftverk som bland annat skulle levereras av Gazprom.

Den franske statsvetaren Dominique Reynié gick längre i en intervju med CNews: Gazprom-finansiering hade enligt honom hittats specifikt i miljöorganisationer som levererat underlag till ministrar i flera europeiska länder, Belgien uttryckligen nämnt, ministrar som sedan drev på för avveckling av kärnkraft.

Intressekonflikt, otillbörlig påverkan, eller ren tillfällighet? Det är en fråga belgiska journalister ställde. Svaret kom aldrig i sak, bara i tystnad.

Pengarna med okänt ursprung

I USA försökte kongressledamöterna Lamar Smith och Randy Weber 2017 kartlägga ett mer komplext mönster. De spårade tiotals miljoner dollar till stora amerikanska miljöorganisationer via en stiftelse i San Francisco, som i sin tur mottagit pengar från ett Bermuda-baserat skalbolag upprättat av personer specialiserade på penningtvätt med koppling till den ryska federationens regering.

Bevisen för den slutliga kopplingen är indirekta och bestrids av de anklagade organisationerna. Det är viktigt att notera. Källan till anklagelserna var delvis en rapport från en lobbyorganisation finansierad av fossilindustrin, vilket ger skäl till källkritisk försiktighet. Men Smith-Weber-brevet bekräftar något viktigare: det finns spår. De kan inte följas hela vägen, men de finns, och pengaflöden som medvetet läggs upp för att inte kunna följas hela vägen är i sig en operativ signatur, inte en frånvaro av bevis.

Det Europa inte ville veta

En 2016 publicerad rapport från det Brysselbaserade Wilfried Martens Centre for European Studies identifierade hur Ryssland investerat uppemot 82 miljoner euro i NGO:er vars uppgift var att övertala EU-regeringar att stoppa skiffergasutvinning. Finansieringen beskrevs som komplex och dold för allmänhetens ögon, kanaliserad via informella mellanhänder och skatteparadis.

Rapporten publicerades 2016. Ukrainakriget inleddes 2022. Däremellan låg sex år av tystnad, sex år där varje europeisk regering som ville kunde ha dragit i den tråden.

Det tyska Bundesamt für Verfassungsschutz, BfV, Tysklands interna säkerhetstjänst, bekräftar i sin rapport från maj 2025 att Ryssland systematiskt utnyttjar vad de kallar hybride Maßnahmen, hybridåtgärder. Bland dem ingår explicit att bygga upp och exploatera energiberoenden för att destabilisera demokratier. Bland metoderna ingår påverkansoperationer som målmedvetet griper tag i emotionellt laddade teman med splittringspotential, däribland klimat- och energifrågor.

Det är inte konspirationsteori längre. Det är officiell tysk säkerhetsbedömning, maj 2025.

Sverige visste. Sverige valde att inte veta.

Det är frestande att betrakta detta som ett tyskt eller belgiskt problem. Det är det inte, och Sverige har ett eget, dokumenterat kapitel.

Säkerhetspolisen konstaterar i sin lägesbild för 2025/2026 att Ryssland sedan lång tid tillbaka bedrivit informationspåverkan mot Sverige och övriga Europa, en verksamhet som är fortsatt prioriterad för den ryska regimen. Rysslands underliggande säkerhetspolitiska syften är att säkerställa den egna regimens fortlevnad, försvaga samarbetet i NATO och underminera västerländskt stöd till Ukraina.

Säpo lyfter fram ett konkret exempel på hur Ryssland opererar i Sverige: den rysk-ortodoxa kyrkan av Moskvapatriarkatet har enligt Säpo använts som plattform för underrättelseinhämtning och påverkan mot Sverige och mot individer i den ryska diasporan. Säkerhetspolisen har agerat för att reducera möjligheten för Ryssland att använda kyrkan som plattform för säkerhetshotande verksamhet.

Kyrkan är ett exempel på en bredare princip: Ryssland nyttjar institutioner som inte omedelbart ser ut som underrättelsetillgångar. Välgörenhetsorganisationer. Kulturinstitutioner. Tankesmedjor. Och, som den samlade bevismassan antyder, i vissa fall miljöorganisationer.

Ingen svensk myndighet har publikt undersökt hur ryska pengar rört sig i den svenska klimat- och energidebatten. Det är inte detsamma som att ingenting har hänt. Det är detsamma som att ingen har velat titta, och det går att belägga exakt hur ovilligheten såg ut, med datum och namn.

I mars 2022 ställde riksdagsledamoten Björn Söder (SD) frågan rakt ut till dåvarande klimat- och miljöministern Annika Strandhäll: skulle regeringen ta initiativ till att utreda om ryska intressen finansierat eller understött organisationer eller påverkansåtgärder på klimat- och miljöområdet i Sverige? Strandhälls skriftliga svar, daterat 30 mars 2022, var entydigt: regeringen hade inte för avsikt att tillsätta någon sådan utredning. Motiveringen var inte att frågan saknade grund. Motiveringen var att civilsamhället spelar en viktig roll i demokratin, ett påstående ingen ifrågasatte och som inte besvarar frågan som ställdes.

Frågan restes. Den restes formellt, i konstitutionellt korrekt ordning, av en folkvald till en minister. Och den avfärdades utan sakskäl. Det är skillnaden mellan att inte veta och att välja att inte veta, och den skillnaden är dokumenterad i riksdagens eget diarium.

Sverige var ett av de länder vars politiska kultur var mest mottaglig för just den typ av narrativ som tjänade Kremls intressen. Kärnkraftsmotståndet. Fracking-skepticismen. Gasberoendet som aldrig ifrågasattes på allvar förrän Ukraina brann.

Om Greta, medlöparna och mekanismen

Låt oss vara precisa, för precision är hela poängen med den här texten.

Greta Thunberg är inte en rysk agent. Extinction Rebellion är inte finansierat av FSB. Motståndet mot kärnkraft i Europa har djupa, genuina rötter i Tjernobylgenerationens berättigade rädsla och i ett autentiskt engagemang för jordens framtid.

Men det är exakt det som gör operationen elegant, och det är här den blir en underrättelsefråga snarare än bara en pengafråga.

En påverkansoperation behöver inte rekrytera sina redskap. Den behöver bara identifiera rörelser vars agendor redan sammanfaller med operatörens mål, och sedan förstärka, finansiera, legitimera. När en energiminister som avvecklar kärnkraft råkar ha Gazprom som sin tidigare klientbas, och när en stiftelse med ryska gaspengar sitter i styrelsen för organisationer som lobbar mot fracking, behöver ingen ge order. Systemet fungerar av sig självt, och det är just avsaknaden av en synlig order som gör operationen svår att bevisa och lätt att förneka.

Det kallas i underrättelsesammanhang reflexiv kontroll: att forma motståndarens beslut utan att motståndarens beslutsfattare ens vet om att de är påverkade. Målet är inte att övertyga någon om något falskt. Målet är att identifiera vad någon redan är benägen att tro, och sedan göra det billigare, enklare och mer synligt för dem att fortsätta tro det. Det är påverkan som ser ut som frihet.

Slutet på en era, eller början på en ny försiktighet

I december 2025 nådde Europaparlamentet och EU:s medlemsstater en politisk överenskommelse om att förbjuda import av rysk LNG. Den överenskommelsen är sedan dess omsatt i faktisk lag. Den 26 januari 2026 antog EU:s råd formellt förordningen om utfasning av rysk naturgasimport, med importförbud för korttidskontrakt från sommaren 2026 och långtidskontrakt senast 1 januari 2027, rörledningsleveranser upphör helt senast 30 september samma år. Det 20:e sanktionspaketet i april 2026 och det 21:a i juli 2026 har sedan dess ytterligare stängt luckorna, med förbud mot LNG-terminaltjänster till ryska operatörer och en växande lista sanktionerade fartyg i den så kallade skuggflottan, nu uppe i 557 stycken.

Det är ett löfte som faktiskt hålls, inte längre bara ett löfte som getts. Det är också en sen insikt, fyra år efter invasionen och tio år efter att Wilfried Martens Centre först dokumenterade pengaflödena.

Beroendet byggdes under decennier. Det underhölls av affärsintressen, av naivitet, av ideologisk blindhet och, i dokumenterade fall, av pengar med ryskt ursprung som flödade dit de kunde göra mest nytta. Det avslutas nu, lag för lag, sanktion för sanktion, långsammare än kriget som utlöste det.

Kriget i Ukraina kostade Europa dess oskuld.

Frågan nu är om det kostade tillräckligt för att vi ska minnas varför, nästa gång någon erbjuder billig energi från ett håll som inte vill oss väl.

Vulpecula kommenterar: det här är inte om pengar, det är om metod

Jag har jobbat med det här längre än jag jobbat med journalistik. Reflexiv kontroll är inte en teori jag läst mig till, det är hantverk jag sett användas, av rätt sorts motståndare, mot rätt sorts mål.

Det som gör den här operationen, om vi ska kalla den vid dess rätta namn, så pass framgångsrik är att den aldrig krävde en enda lögn. Ingen behövde ljuga om klimatet. Ingen behövde ljuga om Tjernobyl. Allt operatören behövde göra var att hitta en rörelse som redan trodde det operatören ville att den skulle tro, och sedan sänka kostnaden för att fortsätta tro det. Tio miljoner euro till en tysk miljöstiftelse är inte mutor i den vanliga bemärkelsen. Det är underhåll av ett tillstånd som redan fanns.

Det är därför den här sortens påverkan är så svår att försvara sig mot med vanlig källkritik. Källkritik är byggd för att upptäcka lögner. Reflexiv kontroll innehåller inga lögner att upptäcka. Den innehåller bara resursallokering riktad mot redan existerande sanningar, i syfte att förstärka just de sanningar som råkar gynna operatören.

Sverige borde ha ställt frågan Björn Söder ställde, inte för att svaret garanterat var ja, utan för att en demokrati som vägrar undersöka sin egen sårbarhet för påverkan har redan förlorat den första ronden. Strandhälls svar var inte korrupt. Det var något mer förrädiskt: bekvämt. Och bekvämlighet är precis den öppning en professionell påverkansoperation är designad att utnyttja.

V. von Vulpini

Eleonora kommenterar: kedjan, i siffror

Jag ser ett system. Så här ser det ut, länk för länk.

Ett samhälle beslutar, av genuina och ofta goda skäl, att minska sitt beroende av en energikälla. Beslutet fattas av folkvalda som svarar mot väljare, opinionsinstitut och mediebild. Opinionen i sin tur formas delvis av civilsamhällesorganisationer vars finansiering inte är fullt transparent för väljarna. En del av den finansieringen har, i dokumenterade fall, ursprung hos en aktör som direkt gynnas av just det beslut opinionen till slut driver fram. Beslutet fattas. Kärnkraft läggs ned. Gasberoendet ökar. Priset för gasen bestäms nu av samma aktör som finansierade opinionsbildningen. 700 miljoner euro om dagen, i krigets första veckor, till samma stat vars pengar en gång hjälpte forma opinionen som gjorde beroendet möjligt.

Det är inte en konspiration i betydelsen en hemlig plan med ett enda styrande sinne. Det är en återkopplingsslinga: pengar in i opinion, opinion in i politik, politik in i beroende, beroende in i pris, pris in i mer pengar till samma avsändare. Slingan behöver ingen dirigent. Den behöver bara starta en gång, och sedan förstärker den sig själv så länge ingen bryter den.

Det som gör slingan farlig är inte att den är ondskefull i varje enskilt led. Miljöorganisationerna trodde uppriktigt på sitt uppdrag. Politikerna trodde uppriktigt på sina beslut. Det som gör den farlig är att den är förutsägbar, och förutsägbara system går att utnyttja av den som förstår dem bättre än de som ingår i dem. Det är precis det Fenrir finns för att kartlägga: inte vem som ljög, utan vilken struktur som gjorde lögnen onödig.

E. Skuggsvans

Fenrir granskar. Dömer inte utan bevis. Men tiger inte heller när bevisen finns.

Källförteckning

Primärkällor

Bundesamt für Verfassungsschutz (BfV): Gefährdungen durch russische Spionage, Sabotage und Desinformation, Momentaufnahme und Einordnung, maj 2025. verfassungsschutz.de
Säkerhetspolisen: Lägesbild 2025/2026, Påverkan från främmande makt. sakerhetspolisen.se
Wilfried Martens Centre for European Studies: The Bear in Sheep's Clothing: Russia's Government-Funded Organisations in the EU, 2016. martenscentre.eu
Smith, Lamar & Weber, Randy: brev till finansminister Steven Mnuchin, 2017
Nord Stream AG: pressmeddelande om Naturschutzstiftung Deutsche Ostsee, 2011
Sveriges riksdag: skriftlig fråga 2021/22:1278 (Björn Söder, SD) och svar från klimat- och miljöminister Annika Strandhäll, 30 mars 2022
Europeiska unionens råd: förordning om utfasning av import av rysk naturgas, antagen 26 januari 2026
Regeringen.se: pressmeddelanden om EU:s 20:e (april 2026) och 21:a (juli 2026) sanktionspaket mot Ryssland

Sekundärkällor

The Guardian: Russia secretly working with environmentalists to oppose fracking, juni 2014
The Hill: Matthews, Merrill: Russia used 'soft power' to influence EU policies and anti-fossil fuel efforts, mars 2022
National Interest: Wirtz, Bill: Is Russia Funding European Environmental Activists?, 2022
Europaportalen: rapportering om EU:s gasutfasningsstrategi, 2025–2026

Motröster och källkritisk kontext

Nilsson, Maths: "Hur klimatrörelsen gav Ryssland makten", mars 2022, med uppföljande kapitel 2024. mathsnilsson.se (Granskande genomgång av bevismaterialet med kritiska invändningar, läsning rekommenderas.)