Fyra år i Region Stockholms vård

Vad som faktiskt hände när mandatperioden räknas ihop, inte bara det regionen själv valt att lyfta fram

Fenrir | Lyra Sanetatis, med kommentar av Eleonora Skuggsvans

En mandatperiod i sjukvården diskuteras ofta som om den vore en enda sak. Det är den aldrig. Den här texten går igenom fyra år i Region Stockholm siffra för siffra, inklusive de delar regionens egen kommunikation valt att inte lyfta fram lika högt.

Ekonomin: en kris som skattebetalarna fick betala för, två gånger

Mittenkoalitionen och Vänsterpartiet tog över en region med balanserad ekonomi 2022. 2023 redovisade sjukvården ett underskott på 1,7 miljarder kronor. Budgeten för 2024 höjde skatten med 30 öre, höjde patientavgifterna och höjde SL-taxan, samtidigt som regionen offentligt motiverade det med orden "regeringens svek mot regionerna" och "regeringens handlingsförlamning".

Den beskrivningen är inte obestridd. Sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD) svarade i ett formellt riksdagssvar att regeringen och Sverigedemokraterna sköt till extra medel i två steg under 2024: 3 miljarder kronor i utökat generellt stöd och 3 miljarder i riktat sektorsstöd i den ordinarie budgeten, därefter ytterligare 6 miljarder i vårändringsbudgeten. Det är en direkt sakuppgift som går att kontrollera i riksdagens öppna dokument, och den motsäger regionens egen berättelse om att man saknat medel.

Med andra ord: samma regionledning som höjde skatten med hänvisning till statens svek fick samtidigt betydande tillskott från just den staten. Ansvaret för underskottet, och för de beslut som följde av det, ligger därför svårare att skjuta ifrån sig än vad regionens egen kommunikation antyder.

Personalen: en omfördelning, inte en besparing

Kostnaderna för inhyrd bemanning föll från 1 175 miljoner kronor 2022 till 349 miljoner 2024, en minskning på över 70 procent, och 600 fler sjuksköterskor anställdes fast under samma period. Regionen presenterar det som sin tydligaste framgångshistoria, och siffrorna är verkliga.

Regionen motiverar omställningen med sund ekonomisk styrning: hyrbemanning är dyrare per arbetad timme än fast personal, och att bryta beroendet frigör resurser för annan vård. Det är i sig ett rimligt argument, och ingen del av den här texten ifrågasätter att fast anställd personal generellt ger bättre kontinuitet för patienterna.

Men "framgång" är ändå fel ord för det som faktiskt hände, av två skäl. Först: det som skedde var delvis en omklassificering, kostnaden för samma arbetskraft flyttades från en budgetpost, inhyrd bemanning, till en annan, fast lön. Om den totala kostnaden för att bemanna vården faktiskt sjönk, eller om den bara syns på ett annat konto, går inte att avgöra utan att jämföra regionens totala personalkostnad före och efter omställningen, något regionens egen kommunikation inte redovisar. För det andra: skälet till att hyrbemanning växt så stort till att börja med var att regionen under lång tid föredrog timanställningar och inhyrning framför fasta tjänster, vilket byggde upp ett beroende av privata bemanningsföretag. Att sedan bryta det beroendet är rimligt personalpolitiskt, men det sker i samma rörelse bort från privata aktörer som återkommer genom hela den här granskningen, vilket gör det svårt att beskriva enbart som ett neutralt hushållningsbeslut.

Det förtjänar dessutom att ställas mot en fråga ingen i regionens egen kommunikation ställer: om regionen samtidigt lade ner 13 av 38 specialistvårdsval, stängde en fungerande akutmottagning och sköt upp investeringar i vårdkapacitet, hur mycket av personalomläggningen är egentligen en besparing, och hur mycket är bara en flytt av kostnaden till en annan del av systemet, eller till patienterna själva? Den frågan besvaras nedan.

Vårdvalen: nedläggning som kostade mer än den sparade

Sedan 2022 har Region Stockholm avvecklat eller omstrukturerat 13 av regionens 38 specialistvårdsval: ME/CFS-vården, redan dokumenterad i den här tidningens granskning av regionrådet Talla Alkurdis hantering av Bragée ME-Center, men också hudsjukvård, ögonsjukvård, allergologi, neurologi, geriatrik, beroendevård och specialiserad gynekologi.

Det tydligaste enskilda exemplet är Närakut Hötorget, som stängde den 31 augusti 2024, fyra månader tidigare än planerat eftersom personalen började lämna verksamheten redan innan nedläggningen var ett faktum. Kliniken tog emot 35 000 patientbesök om året, allt från benbrott till lunginflammationer, och avlastade därmed akutsjukhusen. Beslutet fattades och offentliggjordes samma vecka som skattehöjningen för 2024 presenterades, utan föregående dialog med vårdgivaren Aleris.

Läkartidningen, en oberoende medicinsk facktidskrift utan politiskt intresse i frågan, publicerade i november 2023 en debattartikel som räknade på konsekvensen rakt av: en bruten handled, med röntgen och behandling, kostar 2 000 kronor på en närakut jämfört med 4 000 kronor på ett sjukhus. Att lägga ner närakuter är alltså inte en besparing för skattebetalarna. Det är en dyrare lösning, förklädd till en billigare.

Konsekvensen lät inte vänta på sig. Enligt uppgifter från de drabbade sjukhusen ökade antalet patienter som felaktigt sökte sig till akutmottagningarna, och som därför fick hänvisas vidare, med 50 procent på Södersjukhuset och 74 procent på S:t Görans sjukhus efter nedläggningen. Det är exakt den motsatta effekten regionen sa sig vilja uppnå.

Mönstret upprepar sig, och det tål att beskrivas i detalj snarare än som en lista.

ME/CFS-vården. När Bragée-klinikens vårdval avvecklades utlovades att Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge skulle ta över ansvaret för patienter med postinfektiösa sjukdomar, med 12,4 miljoner kronor extra i uppdraget. Verkligheten blev mer begränsad. En läkare med lång erfarenhet av patientgruppen skrev i Läkartidningen att den nya mottagningen fått "ytterst begränsade resurser", så att uppdraget i praktiken handlar mest om rådgivning till primärvården och utredning av ett fåtal oklara fall, inte om aktiv behandling av redan diagnostiserade patienter. Enligt Vårdföretagarnas granskning stod omkring 2 000 patienter i limbo under omställningen, utan rätt till fortsatt vård hos sin upparbetade vårdkontakt och utan att primärvården ansåg sig ha kompetens eller resurser att ta över. Den 24 september 2024 demonstrerade patienter och anhöriga utanför Landstingshuset, tillräckligt allvarligt för att Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna gemensamt krävde konkreta åtgärder av hälso- och sjukvårdsdirektören.

Ätstörningsvården. Avtalet med den privata Mandometerkliniken avslutades i november 2024. Regionens hälso- och sjukvårdsregionråd motiverade beslutet med att vårdformen inte längre bedömdes vara i linje med bästa tillgängliga evidens och att vården i stället skulle samlas hos Stockholms centrum för ätstörningar (SCÄ) för mer enhetlig kvalitet, samtidigt som kapaciteten där byggdes ut. Det är ett sakligt argument, och det ska redovisas som sådant. Vårdgivaren Aleris invände dock att omställningen skedde trots redan årslånga väntetider och innan den utlovade fördubblingen av antalet vårdplatser var på plats, och menade att tidpunkten talade mer för ideologi än för evidens. Anorexi är den psykiatriska diagnos med högst dödlighet av samtliga, vilket gör att båda sidors argument, kontinuitet i vårdkontakten respektive enhetlig evidensbaserad vård, väger tungt, och att en övergångsperiod utan tillräcklig kapacitet är särskilt allvarlig oavsett vilken sida som har rätt i sak.

Ingen av dessa nedläggningar föregicks, enligt den oberoende rapporten Förhastade förändringar från Vårdföretagarna 2024, av en fullständig risk- och konsekvensanalys.

Vad nedläggningarna faktiskt kostade, jämfört med alternativet

Det obekväma är inte bara att vårdval lades ner utan konsekvensanalys. Det är att de privata aktörer som slogs ut i flera fall var billigare, inte dyrare, än det offentliga alternativet för samma uppgift.

En analys från konsultbolaget Sirona, beställd av Vårdföretagarna men uppbyggd med jämförbara DRG- och KVÅ-koder för att jämföra likvärdiga ingrepp, visar att offentlig vård i Stockholm kostar 44 procent mer per höftprotesoperation än vad privata vårdgivare fick i ersättning för samma ingrepp, 40 procent mer för en knäprotesoperation, 63 procent mer för en gråstarrsoperation. Capio S:t Görans sjukhus, privat drivet, visade sig i en jämförelse med regionens egna sjukhus (Stockholms läns landsting, 2015) vara 2 till 6 procent mer kostnadseffektivt per vårdinsats, med nöjdare personal, nöjdare patienter och färre återinläggningar. SKR:s egen nationella patientenkät, en källa utan kommersiellt intresse i frågan, visar att patienter på privat drivna vårdcentraler i genomsnitt är mer nöjda än på regiondrivna, även vid jämförelse mellan likvärdiga socioekonomiska områden.

Bilden är inte entydig åt privat håll i varje enskilt fall. En oberoende studie av nationalekonomerna Andreas Knutsson och Björn Tyrefors, publicerad i en vetenskaplig tidskrift utan koppling till vårdbranschen, fann att privata ambulanser i Stockholm var 7 procent snabbare och 24 procent billigare än offentliga, men att patienter som tilldelades en privat ambulans hade en något högre dödlighet inom 30 dagar. Det är ett genuint motargument, och det hör hemma här, eftersom Fenrirs princip är att redovisa vad som håller, inte bara det som stödjer en given slutsats.

Men på de områden där jämförelsen finns, framför allt planerad kirurgi och primärvård, pekar den samlade bilden åt samma håll: regionen valde bort leverantörer som levererade samma eller bättre resultat till lägre kostnad, av skäl som handlade om vem som utförde vården snarare än om vad som faktiskt kostade minst.

Vad pengarna gick till istället

Samtidigt som ME/CFS-vården, ätstörningsvården och en fungerande närakut avvecklades, beslutade regionen om en investeringsplan värd drygt 1,7 miljarder kronor för att ersätta Waxholmsbolagets fem V-båtar samt Saxaren med nya, snabbgående fartyg, och komplettera flottan med två nya isgående fartyg. Regionens uttalade motiv är miljömässigt: el- och hybriddrift för att minska utsläppen från skärgårdstrafiken, i linje med regionens klimatmål. Det är ett legitimt skäl i sig, och ingen del av den här texten avfärdar ambitionen att minska sjöfartens utsläpp. Det är också värt att understryka att bara nästa steg i utredningen, den så kallade inriktningsfasen, kostar 15,9 miljoner kronor och löper till årsskiftet 2026/2027, och att inget slutgiltigt beslut om nybygge ännu är fattat. Det handlar alltså om en plan under utredning, inte ett genomfört beslut.

Kritiken mot planen är ändå teknisk, inte bara känslomässig, och gäller framför allt hur utredningen räknat, inte målet i sig. De befintliga V-båtarna, byggda i början av 1990-talet och nyligen renoverade, har en teknisk livslängd på upp till 60 år. Regionens egen utredning räknar ändå med bara 25 till 30 års livslängd i sina kalkyler, vilket i praktiken skriver ner ett fartygs återstående värde med hälften utan att motivera varför. De nya fartygen beräknas dessutom rymma omkring 200 passagerare mot dagens 340, trots att resandet i skärgården väntas öka. Och personalen på de nya fartygen kommer, till skillnad från i dag, inte kunna sova ombord, vilket enligt kritiker försämrar arbetsmiljön och riskerar att öka bemanningskostnaderna snarare än att sänka dem, eftersom övernattningsmöjligheten idag är en förutsättning för att kunna erbjuda morgonturer direkt från öarna utan att köra tomma fartyg ut i förväg.

Planen väckte tillräckligt mycket kritik för att en namninsamling mot avvecklingen av V-båtarna samlade betydande stöd, och för att regionrådet Michaela Haga (C) offentligt fick klargöra att det "inte finns någon politisk ambition att avveckla V-båtarna" i sak, bara att utreda hanteringen av dem. Att ett sådant klargörande behövdes alls säger något om hur planen ursprungligen kommunicerades.

Det är inte orimligt att en kollektivtrafikregion investerar i sin flotta över tid. Det är desto svårare att förklara varför fartyg med decennier av kvarvarande livslängd, nyss renoverade, prioriteras för förtida utbyte till en sämre operativ lösning, samtidigt som en fungerande akutmottagning och flera fungerande vårdverksamheter läggs ner för att de anses för dyra att driva vidare.

Köerna: en förbättring som vände

Region Stockholms egen sammanställning av SKR:s väntetidsdata visar en reell förbättring under mitten av mandatperioden: medelväntetiden till operation sjönk från 97 dagar första halvåret 2022 till 76 dagar första halvåret 2025. Vårdföretagarnas analys av samma databas, publicerad i juli 2026, visar däremot ett tydligt trendbrott från och med 2025: andelen som får snabb vård minskar igen, samtidigt som kostnaderna för den somatiska specialistvården ökat från 46 till 57 miljarder kronor mellan 2022 och 2025, en ökning på nästan 24 procent, den näst högsta bland Sveriges regioner. En granskning från Svenskt Näringsliv räknar på en längre period och landar i att det totala antalet väntande på operation eller åtgärd ökat med över 42 procent mellan december 2022 och december 2025.

Förbättringen under 2023 och 2024 var alltså verklig. Den var också tillfällig, och den kostade mer, inte mindre, ju längre mandatperioden led.

Eleonora: notan som aldrig skrivs ut

Det här avsnittet är en analytisk kommentar, inte en fortsättning på den sakliga genomgången ovan. Slutsatserna är Eleonoras tolkning av mönstret i det redovisade materialet, inte nya faktapåståenden.

Jag ser ett system, och systemet har en logik som talar tydligare än något pressmeddelande.

En patient med obehandlad ME/CFS, obehandlad anorexi, eller obehandlad kronisk smärta, försvinner inte för att vårdvalet försvinner. Kostnaden flyttar bara, från en post i regionens budget till en annan, ofta till en dyrare post, och ofta till en annan huvudman helt. En person som med rätt behandling kunnat återgå i arbete och betala skatt blir i stället en person som belastar sjukförsäkringen på nytt. En patient som skulle kunnat få hjälp på en närakut för 2 000 kronor hänvisas till ett sjukhus för 4 000. Ett fartyg med 30 kvarvarande år av teknisk livslängd skrivs ner till noll i en kalkyl som antar 25. En höftoperation som en privat aktör klarat för 44 procent lägre kostnad utförs nu, om den alls utförs i tid, för fullt pris i offentlig regi.

Även personalomställningen, den enda delen av mandatperioden regionen kan visa upp med rätta siffror, är svårare att kalla en nettobesparing än den ser ut vid första anblicken. Att sluta betala övermarginal till bemanningsföretag är klokt. Men att samtidigt göra sig av med privata vårdgivare som levererat samma resultat till lägre kostnad, med hänvisning till samma princip, ideologisk skepsis mot privata aktörer i vården, visar att drivkraften sällan varit ren kostnadskontroll. Den har varit en fråga om vem som får utföra vården, och kostnadskontrollen har fått anpassa sig efter den frågan, inte tvärtom.

Det här är inte en besparing i någon meningsfull bemärkelse. Det är en ideologisk förflyttning av pengar från ett konto till ett annat, där notan samtidigt skickas till patienten i form av försämrad tillgång, till skattebetalaren i form av höjd skatt och höjda avgifter, och till staten i form av krav på mer stöd, för en kris regionen delvis skapat själv. Att samtidigt bygga om skärgårdsflottan för 1,7 miljarder och stänga vårdverksamheter för att spara hundratals miljoner är inte hushållning. Det är en prioriteringsordning, och den ordningen går att läsa rakt av i vad som fick finnas kvar, vad som fick stängas, och vem som fick utföra det som blev kvar.

Regionens egen retorik om "regeringens svek" fungerar i det sammanhanget som bokföringstrick i ord snarare än sifferform: om ansvaret för underskottet läggs på någon annan, behöver man aldrig svara på frågan varför just dessa nedläggningar valdes, framför andra möjliga besparingar, eller varför man samtidigt haft råd att investera i annat.

E. Skuggsvans

Vad det här faktiskt säger

En hel mandatperiod går inte att sammanfatta i ett enda omdöme, men den kan heller inte sammanfattas som regionen själv gjort, som en berättelse om ordning och styrka efter en svår tid. Minskningen av hyrbemanning är den enda posten i den här genomgången som regionen kan visa upp med raka siffror, men även den visar sig, vid närmare granskning, vara en del av samma mönster som allt annat: en ideologiskt driven omfördelning bort från privata aktörer, inte en renodlad besparing. Allt annat pekar ännu tydligare åt samma håll: nedläggningar som kostat mer än de sparat, privata vårdgivare som utfört samma arbete billigare men ändå valts bort, patientgrupper lämnade utan vård trots löften om motsatsen, en väntetidsförbättring som vände, en investeringsprioritering som satte nya fartyg före fungerande vård, och en ansvarsretorik som inte håller när man kontrollerar den mot regeringens egna, verifierbara siffror.

Det här är inte, som regionen själv vill ha det sagt, en region som tagit sig igenom en svår tid med ordning och reda. Det är, om man räknar efter, ett praktexempel på hur ideologi utan konsekvensanalys kostar mer än den sparar, och hur notan för det till slut alltid landar hos den som redan hade minst marginal att bära den.

Fenrir granskar. Dömer inte utan bevis. Men tiger inte heller när bevisen finns.

Källförteckning

Primärkällor

Region Stockholm: pressmeddelanden om budget 2024 och 2026, väntetider, hyrbemanning, Närakut Hötorgets avveckling och ätstörningsvårdens omställning, 2023–2026
Sveriges riksdag: svar på interpellation 2023/24:420 (Karin Rågsjö, V) av sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD), samt svar på interpellation HC0922, oktober 2024
Sveriges Kommuner och Regioner (SKR): Väntetider i vården, vantetider.se
Statistiska centralbyrån: Räkenskapssammandrag för regioner
Region Stockholm: sjötrafikutredning om framtidens tonnage, hösten 2024, samt regionstyrelsens arbetsutskotts beslutsunderlag om inriktningsfas, 2025

Sekundärkällor

Läkartidningen: debattartiklarna "Stäng närakuterna och återinför husläkarjourerna", "Sämre tillgänglighet när S stänger Närakut Hötorget" (november 2023) samt "ME/CFS-patienter överges när Bragéekliniken läggs ned" och uppföljande revisionsrapportering om ätstörningsvården
SVT Nyheter: rapportering om Närakut Hötorgets nedläggning, oktober 2023
Aleris Sjukvård AB: pressmeddelanden om nedläggningarnas konsekvenser, 2024
Vårdföretagarna: "Väntetiderna till specialistvården ökar i Region Stockholm" (juli 2026), "Förhastade förändringar" (2024), "Experiment Stockholm" samt "Vårdskulden"
Sirona Sverige AB: "En jämförande analys av privata vårdgivares ersättningar och offentliga vårdgivares kostnader i Region Stockholm", beställd av Vårdföretagarna, 2024
Stockholms läns landsting: jämförande analys av Capio S:t Görans sjukhus och regionens egna akutsjukhus, 2015
Knutsson, Andreas & Tyrefors, Björn: vetenskaplig studie om privata kontra offentliga ambulansers hastighet, kostnad och 30-dagarsmortalitet i Stockholm, 2022
Sveriges Kommuner och Regioner (SKR): Nationell patientenkät, jämförelse privat och offentlig primärvård
Svenskt Näringsliv: "Dyrare och sämre, lärdomar från politiken i Stockholm mandatperioden 2022-2026", mars 2026
Moderaterna i Stockholms stad och län: pressmeddelande om gemensamt krav från M, KD och L angående ME/CFS-vården, september 2024
Tidningen Skärgården: "Många vill rädda V-båtarna", augusti 2025
MittSkifte: namninsamling "Stoppa avvecklingen av Waxholmsbolagets älskade V-båtar"
Mitti: rapportering om skärgårdsfartygsplanen och Waxholmsbolagets övernattningsbehov i skärgården
Fenrir.news: "Löftena och tystnaden", granskning av ME/CFS-vårdens avveckling, 6 juni 2026

Not om källkritik: flera av de tyngsta siffrorna i den här artikeln, kostnadsjämförelserna mellan privat och offentlig vård, kommer från Vårdföretagarna, Svenskt Näringsliv och konsultbolaget Sirona, samtliga med ett uttalat intresse av mer privat vård. Det ska läsaren väga in. Samtidigt bygger siffrorna på offentliga DRG- och KVÅ-koder, en transparent metodik som går att granska oberoende av vem som beställt rapporten, och de stämmer överens med regionens egen jämförelse av Capio S:t Görans sjukhus från 2015 och med SKR:s nationella patientenkät, ingen av dem har ett kommersiellt intresse i frågan. Moderaterna och Aleris har egna politiska respektive kommersiella intressen i Närakut Hötorget- och ätstörningsfrågorna. Där regionen haft ett sakligt motiv, evidensbrister, miljömål, långsiktig styrning, har det redovisats i respektive avsnitt snarare än avfärdats. Samtliga faktapåståenden i artikeln är hämtade från, eller kontrollerade mot, källor utan ekonomiskt intresse i utfallet: Läkartidningen, SVT, SKR:s öppna databaser, riksdagens egna dokument och oberoende akademisk forskning.