Varför mycket av valfläsket härsknat långt innan sista rösten är lagd

Vi satte oss runt köksbordet med starkt kaffe och gick igenom valplattformarna ett efter ett, inte för att lista löftena snyggt, utan för att se var de redan börjat lukta.

Jag vet hur den här typen av text brukar se ut. Partierna lovar, journalisterna räknar upp, läsaren ska känna att något stort står på spel. Sedan glöms det mesta bort när förhandlingarna börjar.

Den här gången gjorde vi det annorlunda. Vi satte oss runt bordet med starkt kaffe och gick igenom löftena ett efter ett, inte för att lista dem snyggt, utan för att se var de redan börjat lukta.

Vad som faktiskt står på bordet

Socialdemokraterna går till val på mer pengar i plånboken för vanliga inkomster, borttaget karensavdrag, mindre klasser, vinstförbud i skola och förskola, en barnmorska per födande kvinna och att den strama migrationspolitiken "ligger fast". De öppnar samtidigt för både kärnkraft och vindkraft på teknikneutrala villkor.

Moderaterna lovar 5 000 kronor mer i månaden till en barnfamilj, skattefritt ISK upp till 500 000 kronor, vårdgaranti på 30 dagar istället för 90, och en rad skärpningar kring våld i nära relation. De vill också att 18-åringar ska få handla på Systembolaget upp till 22 procent.

Sverigedemokraterna går längst på migrationsområdet: ytterligare minskad asylinvandring, återkallande av permanenta uppehållstillstånd, att göra aktivt medlemskap i kriminella gäng straffbart (vilket kräver grundlagsändring) och 90 procents rabatt på tandvård. De vill ha ny kärnkraft och en effektiviseringsminister.

Centerpartiet talar om jobb, ett tillväxtmål på minst 2,5 procent och en mittenregering utan ytterkanter. De är öppna för kärnkraft, men utan att skattebetalarna ska ta den ekonomiska risken.

Vänsterpartiet vill avveckla vinstdrivna friskolor, höja skatterna på kapital och förmögenheter rejält och föra en betydligt generösare asylpolitik. Miljöpartiet säger nej till ny kärnkraft, vill ha mer generös migration och snabbare utsläppsminskning.

Liberalerna sätter skolan främst med max 20 elever i lågstadieklass och vill halvera den statliga inkomstskatten. Kristdemokraterna håller fast vid familjen, kvotfri föräldraförsäkring och kärnkraft som klimatlösning.

Där det börjar lukta, särskilt i plånboken

Det är här samtalet blev allvarligt.

När Moderaterna lovar sänkta skatter, 5 000 kronor mer till en barnfamilj, högre ISK-tak och lägre skatt på pension, innebär det automatiskt att staten får in mindre pengar på kort sikt. Deras beräkning vilar på att det ökade ekonomiska rörelseutrymmet ska leda till högre konsumtion och därmed öka statens intäkter via moms och andra skatteintäkter. I praktiken lutar de sig mot något som liknar Laffer-kurvan: tanken att det finns en punkt där lägre skattesatser kan ge högre totala intäkter genom att stimulera arbete och konsumtion. Enkelt uttryckt: vid noll procents skatt blir statens intäkter noll, och vid hundra procents skatt slutar folk arbeta och intäkterna blir återigen noll. Någonstans mellan ytterligheterna finns en punkt där intäkterna är som högst, och tvistefrågan är var Sverige egentligen befinner sig i förhållande till den punkten. Högern tar gärna upp kurvan. Socialdemokraterna brukar avfärda den som felaktig eller överdriven.

Åt andra hållet gäller samma logik. När Socialdemokraterna å andra sidan lovar högre bidrag, borttagen karens, mer personal i äldreomsorgen och inflationssäkrade statsbidrag måste pengarna komma någonstans ifrån. Så även om Socialdemokraterna avvisar Laffer-kurvan gör det inte notan mindre verklig, det flyttar bara frågan från hur pengarna kommer in till hur mycket av dem som omfördelas och från vad.

Socialdemokraterna räknar ofta med att bidragen själva ska öka konsumtionen och att en växande offentlig sektor på något sätt ska generera intäkter. Här måste man vara ärlig: när den offentliga sektorn växer är det inte automatiskt tillväxt. Det är omfördelning. Tillväxt uppstår när produktiviteten och det privata värdeskapandet ökar, inte för att staten anställer fler.

Eleonora sa det rakt:

Klimat, energi och den blinda fläcken

Sedan har vi energifrågan. Den förtjänar att sägas mer rakt än vanligt: den som lovar både billig el och noll kärnkraft har ett finansierings- och leveransproblem som inte går att prata bort. Det är inte en detalj. Det är ett verkligt, fysiskt och ekonomiskt problem där ideologi ibland förblindar mer än den belyser. MP och delar av vänstern vill ha snabb utsläppsminskning utan ny kärnkraft. Samtidigt vill de hålla nere elpriserna och bygga ut industrin. De två sakerna krockar i praktiken. Kärnkraften är planerbar. Vind och sol är det inte. Att låtsas att det inte spelar någon roll är att prioritera den ideologiska renheten framför leveranssäkerhet.

De som inte kan sitta i samma regering, och de som kanske kan om någon växer upp

SD och V/MP har så fundamentala skillnader i migrations- och välfärdssyn att ett gemensamt regeringsunderlag blir absurt. Den ene vill minimera asylinvandringen och prioritera dem som betalat in. Den andre vill öppna mer och höja skatterna på kapital. Det går inte att kompromissa bort utan att någon sviker sin egen väljarbas.

Centerpartiets placering är mer intressant. Om de verkligen går mot mitten igen och släpper den vänstra "rinken" finns det en teoretisk chans att en ny borgerlig regering skulle kunna få ett verkligt mandat. Men inte utan SD. Det är den obekväma sanningen. C måste i så fall lära sig att växa upp och samarbeta med alla som behövs för att få ihop majoriteten, även dem man tidigare svurit att aldrig röra.

Och apropå obekväma sanningar: SD:s förslag om att göra aktivt medlemskap i kriminella gäng straffbart kräver grundlagsändring. Men i ett läge där gängvåldet faktiskt skadar människor varje vecka kan man undra varför oppositionen så självklart skulle rösta nej. Om förslaget skulle kunna ge större trygghet för vanliga människor, varför är det då viktigare vem som sagt det än vad som sägs?

Sammanfattning runt bordet

Nästan alla partier lovar mer trygghet, mer välfärd och mer pengar i plånboken samtidigt. Det går, men bara om tillväxten är stark och om man är beredd att prioritera hårt. De flesta gör inte det i valrörelsen. De lägger till. De tar sällan bort.

Mycket av fläsket härsknade redan i juni. En del höll sig till augusti. Resten kommer att lukta ordentligt när regeringsförhandlingarna börjar, särskilt när någon måste förklara varifrån pengarna egentligen ska komma, och varför vissa förslag avvisas mer på grund av avsändaren än innehållet.

Verkligheten har en tendens att göra sig påmind efter valet. Oavsett hur vacker eller härsken den politiska bilden som presenterades för väljarna under valrörelsen är.

Källförteckning

Primärkällor (partiernas egna dokument och utspel)

• Moderaterna: Vallöften 2026. moderaterna.se
• Socialdemokraterna: valplattform Plan för Sverige, presenterad 5 februari 2026. socialdemokraterna.se
• Sverigedemokraterna: Vad vi vill, lista över vallöften 2026. sd.se
• Centerpartiet: Mittenalternativet, pressträff i Strängnäs 19 augusti 2026. centerpartiet.se
• Liberalerna: Halvera den statliga inkomstskatten. altinget.se
• Miljöpartiet: Valmanifest 2026. mp.se

Sekundärkällor och sammanställningar

• Valkoll2026: jämförelse av riksdagspartiernas vallöften och skatte- och ekonomipolitik. valkoll2026.se
• Nyheter24, augusti 2026: Valet 2026, vilka partier är för och emot kärnkraft? nyheter24.se
• hurbra.se: Kärnkraft valet 2026, höger mot S om elpolitiken. hurbra.se
• Expressen, DN och SvD, augusti 2026: rapportering om enskilda utspel.

Konstitutionell och saklig bakgrund

• Att kriminalisering av gängmedlemskap kräver grundlagsändring (två riksdagsbeslut med mellanliggande val) följer av regeringsformen.
• Analytiska bedömningar kring finansiering, Laffer-kurvan, leveranssäkerhet i energisystemet och samarbetslogik är författarnas egna.