Två partiledare, en öppen dörr, och modet att inte gå igenom den

DN Debatts gemensamma AI-utspel från Magdalena Andersson och Elisabeth Thand Ringqvist säger nästan ingenting om AI. Men en enda mening om "teknikneutrala investeringsförutsättningar" avslöjar en verklig, obekväm energipolitisk ställning som ingen av dem vill stå för högt.

Jag ägnade tjugofem år av mitt liv åt att avgöra vad som var värt att säga rakt ut och vad som skulle förpackas. Jag känner igen förpackningen när jag ser den, och Magdalena Andersson och Elisabeth Thand Ringqvist har levererat en av de mest välsydda jag sett på länge.

"Vi är överens: Sverige måste ta AI och tillväxt på allvar", skriver de i DN Debatt. Tre sidor följer om vikten av kompetensförsörjning, innovationsklimat, testbäddar i vården och regler som skyddar integriteten. Jag har frågat både vår ingenjör och vår vetenskapsreporter vad de ser i texten, och svaret var detsamma från båda: ingenting som inte redan var sant för tio år sedan, fast med ordet "AI" instoppat där det tidigare stod "digitalisering".

Det är inte en plan. Det är en sparkad, öppen dörr, fotograferad i rätt vinkel.

Så långt hade jag kunnat skriva av det som lättviktigt valfläsk och gått vidare. Men en mening i texten är inte tom, och det är den meningen som gör mig arg, inte road.

Så formulerar de det, insvept mellan stycken om robotar och läkemedel, som om det vore en teknisk detalj snarare än en politisk position.

Det är det inte. Centerpartiet kräver redan i sitt eget program att kärnkraftsaktörer själva ska bära kostnaden för säkerhet, avfallshantering och olycksförsäkring, utan statligt stöd. Socialdemokraterna vill sprida statens finansiering över samtliga fossilfria kraftslag i stället för att, som den sittande regeringen gör, koncentrera lån och ägande specifikt till nybygget vid Ringhals. Det låter som rättvisa mellan kraftslag. Ny kärnkraft är samtidigt så kapitalintensiv och långsiktig att ingen bank finansierar den utan en statlig ryggrad att luta sig mot. Ta bort ryggraden i teknikneutralitetens namn, och man har i praktiken avvecklat möjligheten till ny kärnkraft, utan att en enda gång behöva säga ordet högt inför väljarna.

Ironin ingen av dem ser

Här finns dessutom en ironi som texten själv aldrig ser, trots att den handlar om just AI. Datorhallar som tränar och kör stora språkmodeller kräver enorma mängder el, dygnet runt, året runt, utan de avbrott som väder och vind oundvikligen ger. Det är inte en åsikt, det är hur belastningen ser ut på ett serverrack. En AI-satsning som menar allvar med att Sverige ska bli konkurrenskraftigt inom AI kan inte samtidigt vara oklar om huruvida den planerbara, väderoberoende kraften ska få växa. Ändå är det precis vad "teknikneutralitet", som den formuleras här, riskerar att bli: ett sätt att låta bli att svara på den enda energifrågan som faktiskt avgör om Sveriges datorhallar kan lita på sin elförsörjning eller inte.

Det är fegt hantverk. Inte för att positionen i sig är oförsvarlig, den kan försvaras med goda argument om marknadslogik och kostnadsrisk, utan för att man valt att gömma den bakom en konsensustext om AI som ingen kunde vara emot. Man vill ha äran av att låta försiktig och samlad, samtidigt som man tar en verklig, omstridd ställning i en av valets mest laddade frågor, och hoppas att ingen läser tillräckligt noga för att märka det.

Jag har själv skrivit den sortens text. Jag vet exakt vad den är till för. Den är till för att kunna säga, efter valet, "vi var alltid tydliga med detta", samtidigt som man under valrörelsen aldrig behövde stå på ett torg och försvara varför man vill dra undan statens ryggrad från Ringhals.

Väljarna förtjänar bättre än en insändare om att hus behöver tak, när frågan som faktiskt avgörs är vilket material taket ska vara gjort av. Om Socialdemokraterna och Centerpartiet anser att kärnkraften ska stå på egna ben, utan statens hand under armen, så säg det. Stå för det på ett torg, inte i en bisats om robotteknik.

Det är inte AI som Sverige behöver ta på allvar i den här texten. Det är modet att säga sin egen politik högt, innan valdagen, i stället för efteråt.

— F

Källförteckning