Om siffrornas alkemister och frågornas tysta regi

En kåserande betraktelse över svenskens tilltro till opinionsinstitut och experter, mitt i valrörelsens mätningsfrenesi.

Svensken har slutat tro på gud för länge sedan. Men vi knäböjer fortfarande, villigt och utan att darra på rösten, inför titeln expert. Låt en människa i skjortärmar och med rätt universitetstitel ställa sig i en studio med ett linjediagram i handen, så tystnar rummet. Prognosen upphör att vara en kvalificerad gissning och blir, i det kollektiva medvetandet, en uppenbarelse.

Det är en bekväm villfarelse. Bekväm för oss, som slipper tänka själva, och ännu bekvämare för dem som får tolkningsföreträde.

Ingenstans blir detta tydligare än i valrörelsens opinionsmätningar, som nu, med några veckor kvar till valdagen den 13 september, avlöser varandra med den frenesi bara en nervös bransch kan uppbåda.

Instituten talar gärna och länge om opartiskhet, om representativa urval, om avancerade viktningsmodeller som, får man höra, neutraliserar varje tänkbar snedvridning innan resultatet ens lämnar datorn. Det låter betryggande. Det är också, med all respekt för hantverket, en sanning med modifikation. Statistik är inget orakel. Det är ett hantverk, och i varje hantverk finns handen som för verktyget, och handen har alltid en riktning den helst rör sig i.

Den lilla, generande sanningen som sällan får plats i pressmeddelandet är att en respondent inte är en fast punkt på en karta. Människan formas av det som just föregick frågan. Inled ett formulär med smältande glaciärer, torka och stigande hav, och fråga sedan vad som är viktigast för landet, så får du ett svar. Inled samma formulär med elräkningen, pumppriset och en hushållskassa som krymper, och fråga exakt samma sak, så får du ett annat.

Samma människa. Samma eftermiddag. Två sinsemellan oförenliga folkviljor.

Frågornas ordning är ingen slump, den är en regianvisning. Och den som håller i manuset behöver aldrig ljuga för att styra utfallet, det räcker att välja vad som får gå först.

Lägg därtill vem som faktiskt svarar. Här ska man vara försiktig, för det är lätt att falla i samma fälla som instituten själva och tro att en postort avslöjar en väljares hjärta. Det gör den inte. En lantbrukare i Storuman som räknar på om gården går att driva vidare ett år till, en nybliven, föräldraledig pappa på Södermalm med barnvagn och för mycket tid att fundera, någon i andra generationen i Södertälje som sett sina föräldrar slita ett helt arbetsliv och nu står i vårdköer utan att bli hjälpta, ingen av dem låter sig sammanfattas av sin adress. Men urvalets sammansättning, hur många av vardera som faktiskt kommer till tals, väger tungt i slutresultatet ändå. Inte för att de är sina postnummer, utan för att den som väger snett i vem som svarar, väger snett i vad landet tycker.

Ett gräl inom skrået

Och just här pågår, fullt öppet, ett gräl inom branschen som sällan når förbi fackpressen. På den amerikanska forskarorganisationen AAPOR:s konferens i somras gick två av fältets tyngsta namn, Stanfordforskaren Jon Krosnick och analytikern Gary Langer, till hårt angrepp mot institut som bygger sina mätningar på självrekryterade webbpaneler, alltså paneler där deltagarna själv anmäler intresse istället för att slumpmässigt väljas ut. Deras poäng var inte att viktningen är dåligt utskuren. Den var att man mäter fel population från början, och att ingen efterhandsvikt kan laga det.

Det är ingen akademisk teknikalitet utan konsekvenser hemmavid. Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet, som sammanställer flera svenska institut i sin egen "mätningarnas mätning", väljer helt enkelt bort Sentio ur sammanvägningen med hänvisning till just den bristen. Flera andra svenska sammanställningssidor gör samma sak. Med andra ord: mätinstituten är inte ens sinsemellan överens om vilka av sina konkurrenter som mäter något verkligt. Det säger man sällan högt i en studiosoffa, där siffran presenteras som en och samma sanning oavsett källa.

Lägg därtill att den slutliga siffran aldrig är rå. Demoskop viktar exempelvis sina resultat efter kön, ålder, region och vad man röstade förra valet, fyra rattar som var och en flyttar utfallet, ingen av dem ondskefull i sig, men tillsammans ett filter mellan den som svarade och den siffra som når löpsedeln. Och även den färdigviktade siffran bär en felmarginal på två till tre procentenheter, vilket i klartext betyder att ett parti mätt till fyra procent lika gärna kan ligga någonstans mellan strax över noll och sex och en halv. Den nyansen ryms sällan i en grafik med tre decimaler och en pil som pekar uppåt.

En prognos är, när allt kommer omkring, bara gårdagens svar kastade som en skugga mot morgondagens vägg, mätt med ett instrument vars egna tillverkare är oense om det fungerar. Den som håller i strålkastaren väljer vinkeln. Det gör hen sällan helt utan avsikt, och den som glömmer det förtjänar precis den opinion han blir itutad.

Det är kanske inte de mätta som ska granskas hårdast. Det är mätaren.

Vad väljaren äger själv

Men, generellt skulle jag säga, om jag får tillåta mig den reflektionen: den enskilde väljaren bör lyssna mindre på opinionsinstituten och experterna. Den enskilde väljaren måste försöka läsa på mer om vad de olika valen innebär och vad de representerar för olika möjliga utfall. För handling FÅR konsekvens, och när väljaren den 13 september står vid valurnan så är det en handling som är grundstenen för hela vår demokrati. Det är den handlingen som utgör mandatet för de kommande fyra åren.

B. Buboz