Mellan princip och makt

Varför den gamla kartan över svensk politik inte längre visar var partierna faktiskt står

Varför den gamla kartan över svensk politik inte längre visar var partierna faktiskt står

Fråga en genomsnittlig väljare var Sverigedemokraterna och Moderaterna skiljer sig åt, och svaret blir sannolikt: inte särskilt mycket, de sitter ju i samma regeringsunderlag. Fråga samma person var Vänsterpartiet och Miljöpartiet skiljer sig åt, och svaret blir: knappt alls, båda är ju röda-gröna. Båda svaren är för enkla, och den här serien finns till för att visa varför.

Block-tänkandet, höger mot vänster, rödgrönt mot blått, har aldrig varit falskt, men det har blivit alltmer otillräckligt. Det förklarar inte varför Moderaterna och Sverigedemokraterna, trots att de röstar tillsammans i praktiskt taget varje avgörande votering, har en fundamentalt olika syn på hur mycket staten ska styra medborgarnas liv. Det förklarar inte varför Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som brukar radas upp på samma sida i varje opinionsundersökning, ändå bråkar sinsemellan om just det. Och det förklarar inte varför Centerpartiet och Liberalerna, båda buntade som "mittenpartier," dragit så långt isär att de knappt kan enas om vad ordet frihet betyder.

Den här serien granskar de åtta riksdagspartierna längs tre axlar i stället för en. Inte för att komplicera bilden i onödan, utan för att en enda höger-vänster-linje aldrig varit tillräcklig för att beskriva ett modernt parti, och för att två axlar, det etablerade GAL-TAN-ramverket, fortfarande missar något avgörande.

De tre axlarna

X-axeln, ekonomisk vänster mot höger, är den klassiska: marknad mot omfördelning, skattenivå, arbetsmarknadsreglering. Den förklarar fortfarande mycket, men allt mindre på egen hand.

Y-axeln, GAL mot TAN, grön-alternativ-libertär mot traditionell-auktoritär-nationalistisk, fångar den kulturella dimensionen som exploderat i betydelse sedan 2014: synen på migration, nationell identitet, brottsbekämpning, miljö. Det är den axel som bäst förklarar varför Sverigedemokraterna och Miljöpartiet ligger så långt från varandra trots att båda, på rent ekonomiska frågor, ibland närmar sig mitten.

Z-axeln, synen på staten, liten och frihetlig mot stark och styrande, är den vi lägger till i den här serien, och den är nödvändig av ett enkelt skäl: den fångar likheter och skillnader de andra två axlarna gömmer. Vänsterpartiet och Miljöpartiet ligger nära varandra här, båda vill se en stat som aktivt styr ekonomi och beteende mot uttalade mål, klimatmässiga eller fördelningspolitiska. Sverigedemokraterna och Moderaterna, som röstar ihop, ligger däremot längre ifrån varandra på just den här axeln än block-tänkandet antyder: SD är mer villiga att låta staten styra i kultur-, migrations- och trygghetsfrågor, medan Moderaterna historiskt haft en mer klassiskt liberal grundsyn, även om praktiken under Tidöåren dragit partiet åt mer statlig makt än partiets egen retorik skulle antyda. Centern och Liberalerna bär på en intern spänning på just den här axeln som delvis förklarar varför båda partierna känts svårplacerade den senaste mandatperioden.

Metoden

Den här serien bygger på tre typer av underlag. Först partiernas egna principprogram och valmanifest, det de själva säger att de vill. Sedan faktiskt agerande: regeringsdeltagande, budgetöverenskommelser, avtal som Januariavtalet och Tidöavtalet. Och, där det funnits tillgängligt och relevant, enskilda, namngivna voteringar och uttalanden, hämtade ur riksdagens öppna data och offentlig rapportering, valda för att de tydligt illustrerar var retorik och handling glider isär.

Det sista är värt att vara precis med. Det här är inte en fullständig, kvantitativ genomgång av varje partis röstmönster över tolv år, ett sådant projekt skulle kräva en helt annan skala än en enskild artikelserie. Det är en samling väl belagda, representativa exempel, valda för att de är tydliga och verifierbara, inte för att de är uttömmande. Läsaren ska kunna lita på varje enskilt exempel, inte tro att exemplen summerar till en fullständig statistisk bild av åtta partiers samlade riksdagsarbete.

Den metoden har redan visat sitt värde i den här tidningens tidigare granskningar. Kärnkraftsserien dokumenterade hur nästan samtliga åtta partier vid något tillfälle stått på båda sidor av samma fråga, beroende på vem de för tillfället suttit i regering med. Granskningen av försvarsnedläggningarna visade samma mönster i en helt annan sakfråga: tre regeringar, tre olika partikonstellationer, en och samma rörelse bort från beredskap, med Carl Bildt som det mest illustrativa exemplet, han argumenterade i opposition för ett starkare försvar än det hans egen regering senare skar ned till. Det är inte bevis på att enskilda politiker ljuger. Det är bevis på att partiernas position på de här tre axlarna rör sig mer, och oftare, än deras retorik erkänner.

Vad det här inte är

Det här är inte en granskning som ska bekräfta att ett block är bättre än ett annat. Riksdagens kvittningskris i våras, där Miljöpartiets Annika Hirvonen fick två tidigare SD-ledamöter att rösta med oppositionen för att tvinga fram övergångsregler regeringen inte ville ha, och Sverigedemokraterna svarade genom att själva bryta den frivilliga kvittningsöverenskommelsen för att rädda sitt eget förslag, är samma strukturella sårbarhet som synts förut, till exempel när Amineh Kakabaveh 2021 använde sin vågmästarroll för att pressa fram utrikespolitiska eftergifter av en regering utan egen majoritet. Vänster som höger, samma mekanism: en regering utan marginal blir gisslan för enskilda röster, oavsett vilket parti som råkar sitta där.

Syftet med den här serien är att lägga fram var partierna faktiskt står, mätt i handling snarare än retorik, längs tre axlar snarare än en. Läsaren får sedan avgöra själv vilken position som är mest rimlig. Det är inte vårt jobb att avgöra det åt någon.

— M. d'Alençon