Partierna, så som de agerat, inte så som de beskriver sig

Var de åtta riksdagspartierna faktiskt står, hur de kommit dit, och varför fyra utmanare knackar på dörren

Var de åtta riksdagspartierna faktiskt står, hur de kommit dit, och varför fyra utmanare knackar på dörren

Att placera ett parti i ett tredimensionellt rum är per definition en förenkling. Partier innehåller falanger, undantag och interna strider som ingen enskild koordinat fångar. Placeringarna nedan ska därför läsas som arbetspositioner, byggda på program och faktiskt agerande, inte som fasta punkter ristade i sten.

Miljöpartiet

Partiets ideologiska kärna är ekologism och global rättvisa. Tillväxt är inget självändamål, välfärd mäts i hållbarhet och jämlikhet. Under regeringsåren 2014–2021 prioriterade MP långsiktiga systemreformer, klimatlagen och reduktionsplikten, framför ideologisk renlärighet i enskilda sakfrågor.

Spänningarna är påtagliga: absolut naturskydd och samiska rättigheter krockar med den storskaliga vindkraftsutbyggnad partiet självt drivit för klimatomställningens skull. Den humanitära asylretoriken kolliderade med gränskontroller och tillfälliga uppehållstillstånd redan 2015. I opposition har MP varit konsekvent emot Tidöregeringens sänkta klimatambitioner, vilket den här tidningen redan dokumenterat i kärnkraftsserien: MP var ett av de fyra partier som röstade emot lagändringarna 2023, en linje man hållit fast vid.

Den svåraste frågan att ställa till partiet handlar dock om riskbedömning, inte om mål. MP:s roll i att driva igenom reaktorstängningarna efter 2014 byggde delvis på en politisk våg som följde Fukushima 2011, men den vågen matchade dåligt mot de tekniska förutsättningarna i Sverige. Svenska reaktorer utrustades redan efter Harrisburg-olyckan 1979 med ett passivt filtreringssystem som trycksäkrar reaktorinneslutningen utan elberoende, en säkerhetsfunktion Fukushima Daiichi saknade helt. Svensk kärnkraft måste dessutom dimensionera sin jordbävningssäkerhet mot geologiska data som sträcker sig 100 000, i vissa analyser en miljon, år bakåt i tiden, i ett land med en fundamentalt annorlunda seismisk profil än Japan. Och kärnkraftverket i Onagawa, som låg närmare jordbävningens epicentrum än Fukushima Daiichi, klarade sig i det närmaste intakt eftersom det byggts med en tillräckligt hög tsunamivall från början, medan Fukushima Daiichis ägare hade sprängt bort naturligt skyddande klippor för att slippa pumpkostnader. Olyckan var med andra ord i hög grad ett dokumenterat säkerhetskulturmisslyckande hos ett specifikt bolag, inte ett bevis på att kärnkraftsteknik i sig är okontrollerbar, en distinktion som sällan gjordes i den svenska debatten 2011–2015.

Det här är inte ett argument mot att vara kärnkraftsskeptisk, en rimlig hållning till en teknik med verkliga risker. Det är ett argument för att den politiska hanteringen av risken sköttes utan tillräcklig konsekvensanalys av vad en förtida nedläggning faktiskt skulle kosta. Sveriges industri och tillväxt har sedan 1960-talet byggt på tillgången till billig, planerbar baskraft, och den här tidningens granskning "Vad det kostar att bygga för evigheten" har redan visat vad avvecklingen kostat i höjda elpriser, ökad oljeeldning och krympta marginaler. Notan för det landar sällan hos de politiker som fattade besluten. Den landar hos den industri som tvingas flytta produktion till länder med billigare men ofta smutsigare energiproduktion, vilket i värsta fall gör den globala klimatnotan större, inte mindre, samtidigt som svenska jobb försvinner.

Placering: Ekonomisk vänster–mittenvänster · Mycket stark GAL · Starkt styrande stat.

Vänsterpartiet

Klassanalys, feminism och ekologisk grund. Kapitalismen betraktas som ett systemiskt hinder för jämlikhet. Under Nooshi Dadgostar har fokus förskjutits från teoretisk systemkritik mot konkret plånboks- och industripolitik: vinstförbud i välfärden, höjda kapitalskatter, en grön investeringsplan på 700 miljarder över tio år.

Den centrala spänningen är mellan systemkritik och reformism, i praktiken agerar V som ett förvaltningsparti inom marknadsekonomins ramar snarare än utanför dem. Alliansfriheten har kombinerats med stöd till vapenleveranser till Ukraina, en position som är svår att förena med partiets egen retorik om militär alliansfrihet som princip. Agerandet 2014–2026 visar tydlig pragmatism: budgetpartner till Löfven, misstroendevotum mot Löfven 2021 i en historisk manöver, höjda pensioner som pris för att stödja Andersson, därefter opposition. I kärnkraftsserien var V, tillsammans med L och SD, ett av de mest konsekventa partierna över tid, om än i motsatt riktning, vilket bör noteras till partiets fördel snarare än nackdel.

Placering: Tydlig ekonomisk vänster · Stark GAL, med enstaka mer auktoritära undantag · Mycket starkt styrande stat.

Partiets förhållande till Sverigedemokraterna förtjänar egen behandling, eftersom det säger något om hur systemet faktiskt fungerar, inte bara om V. När SD kom in i riksdagen 2010 vägrade dåvarande partiledaren Lars Ohly att sitta i samma sminkloge som Jimmie Åkesson på SVT:s valvaka, ett beteende Åkesson själv kallade "barnsligt" i en efterföljande radiodebatt, och Ohly hade redan innan dess sagt nej till att debattera med SD överhuvudtaget. Det stannade inte vid symbolik: Vänsterpartiet krävde tillsammans med Miljöpartiet, och beviljades, att slippa ha sina riksdagslokaler i samma korridor som SD, ett formellt uteslutningsbeslut, inte bara retorik. Journalisten Maciej Zaremba beskrev redan i oktober 2010 den samlade politiska klassens reaktion på SD som att "appellera till flockinstinkten." Det är rimligt att se det uteslutningsmönstret, som i praktiken omfattade samtliga riksdagspartier under lång tid, som en bidragande orsak till att SD kunnat odla en berättelse om sig själva som folkets röst mot en enig elit, en berättelse som sedan visat sig politiskt framgångsrik.

Partiet brottas dessutom med en politisk kultur som haft svårt att hålla sina egna gränser. Under 2025 och 2026 tvingades V utesluta flera företrädare efter externa avslöjanden, bland dem riksdagsledamöter kopplade till antisemitiska uttalanden och stöd för terrorstämplade grupper. Partiledaren Nooshi Dadgostar medgav i en intervju med Ekot att hon "inte har koll" på vad partiets riksdagsledamöter gör och att partiet saknar rutiner för att granska externa organisationer som engagerar företrädare. Göteborgs-Postens ledarredaktion, oberoende liberal, konstaterade att problemet inte är enstaka olyckshändelser utan en organisationskultur som gång på gång låter samma sorts avslöjanden upprepa sig innan någon agerar. Det säger något om partiets förmåga att hantera interna lojaliteter och gränser, snarare än att vara en enskild skandal värd att stanna vid i detalj.

Centerpartiet

Grön liberalism, decentralism och äganderättstänkande med rötter i bonderörelsen. Partiet vill stärka äganderätten, reformera strandskyddet och driva en marknadsdriven grön omställning.

Spänningarna är skarpa: den gröna profilen krockar med ett konsekvent försvar av skogsägarnas brukanderätt, och den borgerliga identiteten har i praktiken fått ge vika för stöd till S-ledda regeringar för att hålla SD borta från inflytande, ett vägval som den här tidningens kärnkraftsserie redan visat kostade partiet dess historiska avvecklingslinje. Agerandet präglas av Januariavtalet 2019 och därefter opposition mot Tidö. Voteringsmässigt har C ofta stått mellan blocken, vilket gett inflytande men också intern kritik för otydlighet.

Placering: Ekonomisk mitten–höger · GAL, särskilt i landsbygds- och miljöfrågor · Mer frihetligt orienterat än genomsnittet, men med en olöst spänning mellan retorik och praktik.

Ingen enskild politiker förkroppsligar partiets vägval bättre än förre partiledaren Annie Lööf. Hon byggde sin politiska identitet kring ett orubbligt löfte att aldrig hjälpa SD till makten, en linje så hårt hållen att hon offentligt anklagade Ulf Kristersson för att svika ett motsvarande löfte till en avliden förintelseöverlevare. Det intressanta är inte om linjen var moraliskt rätt eller fel, utan vad den faktiskt producerade: tre gånger släppte C fram S-ledda regeringar, med allt mindre inflytande i utbyte varje gång, samtidigt som partiet i flera av sina starkaste fästen tappade mark till just SD. Lööf beskrev SD:s väljare som "högerpopulister som fått fäste i gles- och landsbygd", en beskrivning som föll dåligt hos just den väljargrupp partiet historiskt stått närmast. Vägvalet var konsekvent utfört, men konsekvensen blev inte den avsedda: mer avstånd till en del av den egna väljarbasen, inte mindre inflytande för SD.

Liberalerna

Socialliberalism: individens frihet kombinerad med samhällets ansvar för jämlika uppväxtvillkor, med skolan som partiets viktigaste verktyg. Partiet vill förstatliga skolan, bygga ut kärnkraft och fördjupa EU-samarbetet.

Spänningarna är påtagliga: försvaret av personlig integritet krockar med stödet till utökade tvångsmedel, och den överstatliga EU-visionen står i uppenbar konflikt med Tidöavtalets mer nationella inriktning, en spänning partiet sällan adresserar rakt ut. Det är den här förflyttningen, från ett parti där integritetsskydd och europeisk integration var kärnfrågor till ett parti som i regeringsställning godtagit både utökad övervakning och en mer nationellt orienterad linje, som är den egentliga historien om L 2014–2026, mer än enskilda voteringar. Agerandet är dramatiskt: från Alliansen via Januariavtalet till Tidö, en resa som gjort L till ett av de mest konsekventa partierna i kärnkraftsfrågan (konsekvent kärnkraftsvänligt genom hela perioden) men samtidigt det parti som rört sig mest på statssynen, från mer frihetligt orienterat till alltmer accepterande av statlig styrning i trygghets- och migrationsfrågor.

Placering: Ekonomisk mitten–höger · Från GAL mot mer mitten/TAN · Tydlig förflyttning från frihetligt mot mer styrande, särskilt efter 2022.

Att förflyttningen inte gett utdelning hos väljarna är värt att notera kort: L föll i januari 2026 till 1,8 procent i Verians väljarbarometer, partiets lägsta uppmätta siffra någonsin. Partisekreterare Fredrik Brange medgav själv att partiet "behöver bli tydligare med vad vi vill och varför vi behövs," ett ovanligt rakt erkännande av att den ideologiska otydligheten har ett pris.

Socialdemokraterna

Demokratisk socialism: jämlikhet som frihetens förutsättning, en aktiv och styrande stat. Partiet vill avmarknadisera välfärden, kombinera hårdare straff med sociala insatser och öka skatteuttaget på kapital.

Spänningarna är återkommande: marknadskritik i opposition har gång på gång fått ge vika för liberaliserande kompromisser i regering, tydligast i Januariavtalet, och den principfasta asylretoriken gav vika för EU:s miniminivåer redan 2015. Två vägval från senare år karaktäriserar partiets sätt att hantera principer under tryck. Det första gäller Nato: försvarsminister Peter Hultqvist förklarade så sent som på partikongressen i november 2021 att han "definitivt aldrig, så länge jag är försvarsminister, [skulle] medverka i" en Natoprocess. Inom tre månader, efter den ryska fullskaliga invasionen, var frågan omprövad och partiet vände helt, ett tydligt exempel på hur snabbt en länge hållen princip kan överges när det yttre trycket blir tillräckligt starkt. Det andra gäller mängdrabatten: så sent som den 13 augusti 2026 röstade S nej till att slopa den vid flerfaldig brottslighet, trots att partiet länge sagt sig driva frågan, med hänvisning till bristande finansiering och en mer realistisk tidsplan. Det säger något om hur partiet hanterar en fråga man själv drivit när den till slut kommer från en annan regering, och om hur mycket av S:s handlingsutrymme som i praktiken sätts av behovet att kunna regera med V, MP och C, som alla vill behålla mängdrabatterna. I kärnkraftsserien var S ett av partierna med störst kursomläggning, från avveckling till att 2023 vilja slopa reaktortaket.

Placering: Ekonomisk vänster–mittenvänster · Från mer GAL mot mer TAN, tydligast i migrations- och kriminalpolitiken · Starkt styrande stat, den klassiska folkhemsmodellen.

Moderaterna

Marknadsliberalism kombinerad med konservativa värderingar kring lag, ordning och nationell suveränitet. Staten ska enligt partiets egen retorik vara stark på kärnuppgifterna men begränsad i övrigt.

Det är precis den retoriken som håller sämst mot verkligheten, men inte alltid av det skäl som först ser ut. Partiet talar om en mindre stat men har under Tidöåren drivit igenom en påtaglig utökning av statlig makt inom migration, kriminalpolitik och övervakning. Även de stora statliga kreditgarantierna för ny kärnkraft, redan dokumenterade i den här tidningens kärnkraftsserie, hör hit, men de bör i första hand förstås som en reparationskostnad snarare än ett rent ideologiskt avsteg. När reaktorer efter 2014 inte lades i malpåse, som Frankrike valt att göra med delar av sin flotta, utan i stället stängdes och i praktiken gjordes obrukbara, blev återstarten dyrare och mer beroende av statliga garantier än en mer försiktig avvecklingspolitik hade krävt. Notan för det ligger alltså delvis hos de beslut som föregick Tidöregeringen, inte enbart hos den själv. Agerandet 2014–2026 går från opposition och Decemberöverenskommelsen, via öppning mot SD, till regeringsinnehav genom Tidöavtalet. Skillnaden mot SD på statssynen är verklig men mindre än partiets egen retorik antyder.

Placering: Ekonomisk höger · Från mer liberal GAL-position mot TAN sedan 2022 · Mer frihetligt än SD och KD, men med en tydlig och dokumenterad förflyttning mot mer styrande stat.

Ett konkret exempel på vad "mindre stat"-retoriken kolliderar med i praktiken rör könstillhörighetslagen, som M röstade för tillsammans med L, C, S, MP och V. I december 2025 flyttades en man, dömd till livstids fängelse för att ha mördat sina två minderåriga barn, till en kvinnoanstalt efter att ha ansökt om och beviljats juridiskt könsbyte. Beslutet splittrade Tidösamarbetet internt: KD:s Ebba Busch skrev "detta är precis vad vi varnade för" (KD och SD röstade emot lagen ursprungligen), medan Moderaternas Fredrik Kärrholm, som leder den tillsatta utredningen, menade att fängelselagen snarare än könstillhörighetslagen borde ses över. Det är ett bra exempel just för att det ställer partiets lag-och-ordning-profil mot en konkret, oväntad konsekvens av en lag man själv röstat för, snarare än ett bevis på att partiet ljuger om sina värderingar.

Kristdemokraterna

Personalism, subsidiaritet och förvaltarskap. Familjen och civilsamhället är enligt partiets egen ideologi de mest grundläggande gemenskaperna, staten ska komplettera, inte ersätta.

Partiets mest centrala spänning ligger i den egna statssynen: subsidiaritetsprincipen talar för en liten stat, medan kravet på statligt huvudmannaskap för sjukvården talar för motsatsen, en motsägelse som går rakt in i kärnan av vad partiet säger sig stå för. Det är den spänningen, snarare än enskilda sakfrågor, som bäst fångar KD:s dilemma. Agerandet 2014–2026 visar dessutom en tydlig och betydande högerförskjutning under Ebba Busch, som den här tidningen redan dokumenterat i kärnkraftsserien: Busch öppnade 2018 för ny kärnkraft i en TV-debatt utan förankring i det egna partiet, en kursändring som sedan blev partiets mest högljudda profilfråga i regeringsställning, ett tydligt exempel på hur snabbt partiets tyngdpunkt kan flytta sig när ledarskapet driver på.

Placering: Ekonomisk mitten–höger · Tydlig TAN, värdekonservativ profil · Blandad statssyn, stark i utvalda moraliska och välfärdsfrågor, subsidiaritet i andra.

Ett kompletterande perspektiv, värt att nämna kort snarare än att fördjupa: partiets skarpaste kritiker i frågan om huruvida Kristdemokraterna faktiskt lever upp till sitt eget teologiska arv kommer inte i första hand från sekulärt håll utan från kyrkor och kristna medier, som ifrågasätter om partiets hårda migrations- och biståndspolitik går att förena med den kristna människosyn Ebba Busch gör anspråk på att företräda. Samtidigt har delar av den kyrkliga debatten under samma period dragit åt vänster, vilket gör att avståndet mellan partiet och vissa kyrkliga röster delvis också speglar en förskjutning på den andra sidan, inte bara hos KD. Det understryker samma grundläggande spänning, mellan uttalad princip och praktisk politik, snarare än att utgöra ett separat spår.

Sverigedemokraterna

Socialkonservatism med nationalistisk grundsyn. En fungerande välfärdsstat kräver enligt partiet hög inre tillit och gemensam nationell identitet, "öppen svenskhet" innebär att tillhörighet kan förvärvas genom assimilation.

Spänningarna är flera: "öppen svenskhet" krockar med en kulturdefinition byggd på historisk kontinuitet, och suveränitetsretoriken står i viss motsättning till Natomedlemskapet partiet självt stöder. Agerandet 2014–2026 är den mest dramatiska resan av samtliga åtta: från isolerad vågmästarroll via budgetsamarbete och fällandet av Löfven till direkt regeringsinflytande genom Tidöavtalet. Riksdagens kvittningskris våren 2026 är det tydligaste enskilda exemplet på hur långt partiet är berett att gå för att skydda sin ställning i regeringsunderlaget, men händelseförloppet förtjänar att återges exakt. Vid voteringen om övergångsregler för skärpta medborgarskapskrav den 29 april 2026 röstade två tidigare SD-ledamöter, numera politiska vildar, med oppositionen, sedan MP:s gruppledare Annika Hirvonen samordnat deras röster för att säkra övergångsregler åt omkring 80 000 personer som redan sökt medborgarskap under de äldre, mildare kraven. Regeringen ville inte ha några sådana övergångsregler. SD svarade genom att kalla in två av sina egna ledamöter, Charlotte Quensel och Michael Rubbestad, som enligt den frivilliga kvittningsöverenskommelsen egentligen skulle ha avstått, för att rösta ner förslaget. Omröstningen slutade 147 mot 146 till regeringens fördel. SD:s gruppledare Linda Lindberg motiverade agerandet med att enskilda vildar inte borde kunna åsidosätta det regeringsunderlag väljarna röstat fram, medan Hirvonen kallade det ett medvetet missbruk av kvittningssystemet. Båda skeendena, Miljöpartiets initiativ och Sverigedemokraternas motdrag, är dokumenterade och hör ihop, det ena förklarar det andra.

Placering: Ekonomisk mitten–höger, mer höger i praktisk politik än partiprogrammet historiskt antytt · Mycket stark TAN · Det mest statsstyrande partiet bland de åtta i migrations-, kultur- och trygghetsfrågor, betydligt mer än Moderaterna trots att de två röstar tillsammans i nästan varje avgörande fråga.

Partiets tillväxt från isolerat randparti till regeringsbärande kraft går inte att förstå utan uteslutningsstrategin som beskrivs i Vänsterpartiets avsnitt ovan. Samtliga riksdagspartier, inte bara V och MP, lovade väljarna att aldrig samarbeta med SD efter 2010, en linje som formaliserades i Decemberöverenskommelsen 2014. Statsvetare har sedan dess pekat på att strategin höll ihop just så länge det fanns andra, mer attraktiva regeringsalternativ för de etablerade partierna, men att den samtidigt gav SD en berättelse om sig själva som en förbisedd folkets röst, en berättelse som visade sig svår att desarmera med fortsatt isolering. Det tog i praktiken flera mandatperioder och SD:s stadiga tillväxt i opinionen innan Moderaterna och Kristdemokraterna öppnade för samarbete, en öppning som till slut ledde till Tidöavtalet 2022.

De fyra utmanarna

Ingen av dessa fyra partier ligger nära riksdagsspärren i dagsläget, men samtliga representerar spänningar som är för stora för att utelämna ur en granskning som ska visa partierna som de faktiskt är.

Alternativ för Sverige. Grundat 2018 av uteslutna SDU-toppar med rötter i den etnonationalistiska och identitära rörelsen, en rörelse vars äldre ideologiska förebilder haft kopplingar till nazismen men som själv brukar klassificeras som nyfascistisk snarare än nazistisk i strikt mening. Partiledaren Gustav Kasselstrand har krävt att omkring en miljon invandrare ska lämna landet, i huvudsak med tvångsmedel. Det mest allvarliga och bäst dokumenterade är dock partiets förhållande till Ryssland: Kasselstrand välkomnade Putin på Twitter 2013, partiet fördömde 2022 års invasion men lade samtidigt skulden på Nato och EU för att ha "eskalerat situationen", ett narrativ säkerhetsexperter noterar delas av Kreml, och Kasselstrand deltog personligen i en Moskvakonferens organiserad av det ryska parlamentet, uttryckligen upplagd för att bygga allianser med Nato- och EU-kritiska europeiska nationalistpartier. En forskare vid Försvarshögskolan kallade det "högst intressant med tanke på att Ryssland kan förväntas försöka påverka det svenska valet." Roger Richthoff, utesluten ur SD efter att ha spridit en antisemitisk pro-rysk desinformationsvideo, är i dag medlem i AfS.

Medborgerlig Samling. Det mest "rumsrena" av de fyra utmanarna, och det som skiljer sig tydligast från de övriga tre. Partiets ideologiska kärna är inte i första hand skattefrågan, även om den är synlig, utan en kombination av konservativ statssyn och liberal individsyn: staten ska återgå till sina kärnuppgifter, rättsväsen, försvar, grundläggande välfärd, snarare än att styra medborgarnas privatliv, samtidigt som individens frihet att välja livsstil och övertygelse ska vara vidsträckt. Den hållningen gäller genomgående även i religionsfrågan: partiet förespråkar uttryckligen en sekulär stat och betraktar det egna icke-deltagandet i kyrkovalet som en principiell konsekvens snarare än en tillfällighet, man har själva kallat partipolitiskt deltagande i kyrkoval "en relikt från 1900-talets statskyrkoera" och kräver en tydlig boskillnad mellan politik och religion i båda riktningarna, en position som skiljer MED från flera riksdagspartier som fortsatt ställer upp med egna nomineringsgrupper i Svenska kyrkan. Väljarbasen är en blandning av besvikna centerpartister och liberaler med borgerlig grundsyn och konservativa som inte känner sig hemma i Kristdemokraternas mer värdekonservativa profil. Partiet har i enskilda mätningar visat betydande potential, upp mot sex procent i en opinionsundersökning inför EU-valet, drivet av besvikelse hos borgerliga väljare över uteblivna skattesänkningar och vad partiet kallar symbolpolitik under en regering man ändå borde stå ideologiskt nära.

Partiet Nyans. Identitetspolitiskt parti grundat 2019, med fokus på muslimers rättigheter och kampen mot vad partiet kallar islamofobi. Partiets egen politik innehåller ett par konkreta och verifierbara spänningar mot sekularism: man vill förbjuda koranbränningar och behandla "förnedring och hån av religion" som hatbrott snarare än yttrandefrihet, en position en kritiker som själv fått politisk asyl i Sverige på grund av sitt hemlands blasfemilagar kallat en bakvägsintroduktion av just sådan lagstiftning. Partiet vill också införa "positiv särbehandling med hänsyn till ras eller etnicitet," en position som står i uppenbar spänning med partiets egen retorik om att bekämpa diskriminering. Den tidigare riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh har offentligt beskrivit partiet som en säkerhetsrisk och ett hot mot jämställdhet, med kopplingar till Erdogan-närstående miljöer, en allvarlig anklagelse som ska redovisas som just en anklagelse från en namngiven källa, inte som ett fastslaget faktum.

Ambition Sverige. Byggt kring Elsa Widding efter hennes uteslutning ur SD. Widding hade en genuin bakgrund i energibranschen och som tjänsteman på Näringsdepartementet, och hennes tidiga klimatkritik hade ett sakunderlag, kritik mot vad hon uppfattade som en alarmistisk hållning i klimatdebatten. Den resan har sedan fortsatt i en riktning sakunderlaget inte följt med i: hon har uppträtt på konferenser tillsammans med öppna antisemiter och rasideologer, och Källkritikbyrån har dokumenterat hur hon från och med 2024 börjat sprida faktagranskningsbara felaktiga påståenden om vacciner och covid-19, samt förekommit på konferenser där talare hävdat att pandemin orkestrerats av en global elit. I motsats till Alternativ för Sverige finns ingen dokumenterad Kremlkoppling i sak, Widding har i en riksdagsinterpellation själv kallat Rysslands invasion "olaglig och oprovocerad" och försvarat Ukrainas rätt att själva välja allianser. Men den strukturella effekten av partiets Natoskepsis och genomgående systemkritik, oavsett avsikt, är densamma som om den vore samordnad: den fragmenterar den svenska konsensus kring säkerhetspolitiken på ett sätt som gagnar just den motståndare partiet formellt tar avstånd från.

Mönstret som binder ihop alla fyra utmanare är egentligen inte ideologiskt, det är strukturellt. Varje gång ett parti går från opposition till regeringsansvar, eller från marginal till maktpåverkan, lämnar det en del av sin ursprungliga väljarbas bakom sig, en väljarbas som sedan letar efter ett parti som ännu inte behövt välja mellan princip och makt. Det är samma spänning som ger den här serien dess titel, och den gäller lika mycket för partierna som redan sitter i riksdagen som för de som försöker ta sig in.

Fenrir granskar. Dömer inte utan bevis. Men tiger inte heller när bevisen finns.

— M. d'Alençon