Den återkommande brottsligheten ingen tar på allvar

Mindre än tre veckor före valet den 13 september har valaffischer rivits, bränts, skurits sönder och stulits i minst åtta svenska kommuner. Nästan inget parti går fritt. Straffen finns. Tillämpningen uteblir nästan alltid.

Jag har sett mycket under mina år i tjänst. Men det finns en sorts brottslighet som återkommer så regelbundet, så förutsägbart, att den nästan blivit en del av inredningen: valaffischen som rivs ner, skärs sönder, eldas upp, innan väljaren ens hunnit läsa vad som stod på den.

Den här veckan, mindre än tre veckor före valet den 13 september, har jag räknat. I Norsjö och Malå revs, brändes och stals affischer från både Socialdemokraterna och Moderaterna. I Dalarna rapporterar Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna samma sak, sabotage, främst nätter och helger. I Region Syd, Skåne, Blekinge, Kronoberg och Kalmar, har polisen tagit emot 37 anmälningar om skadegörelse på bara två veckor.

I Kållered utanför Mölndal skrev Sara Lesch, enhetschef på socialförvaltningen i nordöstra Göteborg och styrelseledamot i Feministiskt Initiativ Göteborg, öppet på sociala medier att hon och familjen "städat lite på vår gata", med bilder på nedrivna SD-affischer och texten "Make racism wrong again". Mölndalspolisen bekräftar tre anmälningar om nedrivna SD-affischer i området samma vecka. Lesch har senare sagt att hon trodde affischeringsperioden inte börjat än. Det ändrar ingenting. Även om hon haft rätt i sak ger det henne aldrig rätt att själv avlägsna materialet, den möjligheten tillkommer kommunen eller polisen, ingen annan. Och orden hon själv valde, "städat", en fest-formulering, inte en beklagan, avslöjar vad handlingen faktiskt var: inte ett administrativt missförstånd utan en medveten politisk markering från en person i en offentlig, förtroendekänslig tjänst. SD Göteborg krävde att kommunen tydligt tar avstånd. Det har, vid denna artikels publicering, inte skett.

I Sundsvall skars en Sverigedemokrat-affisch sönder med kniv, ansiktet på partiets gruppledare särskilt utskuret bland partikollegorna omkring. Det polisanmäldes, i samråd med polisen, som olaga hot. Inte skadegörelse. Hot.

En polisinspektör i Stockholm kallade det hela "tölpaktigt" när SVT frågade honom om den återkommande vandaliseringen på Sergels torg. Hakkors. Snus insmetat. Samma varje val. Han nämnde också ett fall från förra valrörelsen där någon dömdes till villkorlig dom och dagsböter, strängare än det vanliga bötesstraffet. Ett undantag, alltså. Vilket säger något om normen.

Det här är inte ungdomars klotter på en husvägg. Det är en handling riktad mot en väljares möjlighet att göra ett informerat val. Jag har bett min skarpögda kollega Agnes Skarphed klargöra vad lagen faktiskt säger om detta.

Vad lagen säger

Skadegörelse regleras i 12 kap. 1 § brottsbalken, böter till fängelse i högst två år. Ringa skadegörelse, den vanligaste rubriceringen för en enskild riven affisch, i 12 kap. 2 §, böter eller fängelse i högst sex månader. Grov skadegörelse, 12 kap. 3 §, kan ge upp till fyra år, om branden eller faran för människoliv varit påtaglig. Den dömde kan dessutom bli skyldig att ersätta partiet för materialet.

När handlingen går längre, som i Sundsvallsfallet, kan den istället rubriceras som olaga hot enligt 4 kap. 5 § brottsbalken, om gärningen är ägnad att hos den utsatte framkalla allvarlig rädsla för egen eller annans säkerhet. Att särskilt skära bort en enskild politikers ansikte från en affisch, bland kollegornas oskadade bilder, är precis den typen av riktad, symbolisk handling som kan uppfylla det kravet.

Till det kommer ett nytt regelverk, som få ännu känner till. Sedan oktober 2025 gäller en EU-förordning som reglerar politisk reklam, kompletterad av en svensk lag från januari 2026. Den kräver att politiska annonser, digitala som fysiska, tydligt märks med vem som ligger bakom budskapet. Således finns det regelverk inte bara för någon som river ner en affisch, utan också för den som sätter upp en affisch utan att tala om vem som betalat.

Stockholms Centralstation, just det, där har vi både frågan om avsändare och ett par individer som tagit lagen i egna händer. Vi får se vad Mediemyndigheten kommer fram till.

Men det finns en tredje dimension här, och den förtjänar att sägas rakt ut. Jernhusen, statligt ägt, plockade ner delar av SD:s kampanj efter bara några timmar, trots att materialet enligt SD själva redan var godkänt och betalat via underleverantören Ocean Outdoor. Västtrafik gjorde samma sak med en annan kampanj samma vecka, med motiveringen "vi gjorde en missbedömning". Ingen av händelserna var vandalism i brottsbalkens mening, besluten fattades av bolagen själva. Men när ett statligt ägt bolag väljer att dra tillbaka redan godkänd, betald politisk reklam, utövar det en form av makt över det offentliga samtalet som förtjänar samma granskning som vandalism gör, oavsett hur sakligt motiverat beslutet var. Och den som får sitt budskap nedplockat vinner nästan alltid på det ändå: en berättelse om att ha blivit tystad sprids längre än affischen någonsin skulle ha gjort på egen hand.

Vad som faktiskt sker

Nå, sammanfattningsvis. Det är brottsligt att riva ner en affisch. Det är i värsta fall ett hot. Och det är, sedan i år, brottsligt även att gömma sig bakom otydlig avsändare när man själv sätter upp reklamen.

Men det verkliga problemet, det jag vill att läsaren tar med sig, är inte paragraferna. Det är hur sällan de tillämpas. En "tölpaktig" tradition, som polisen själv kallar den, år efter år, val efter val, med enstaka undantag som får en villkorlig dom just för att undantaget är så ovanligt. Det är inte längre bara skadegörelse i teknisk mening när det riktar sig mot just det material en väljare behöver för att göra ett fritt val. Det är ett angrepp på själva valprocessen, utfört av individer som tycks anse sig stå över den. Lagen finns. Tillämpningen gör det sällan.

Fenrir granskar. Dömer inte utan bevis. Men tiger inte heller när bevisen finns.

Arnfinn H.X. Dachßon & Agnes Skarphed