Grön baskraft, en potentiell katastrof för klimatet

En riksdagsledamot från Miljöpartiet, utbildad energiingenjör, vill lösa elsystemets svängningar med "grön baskraft". Planen kräver mer vattenkraft, mer cement och mer överföringskapacitet, tre saker partiet samtidigt motarbetar, medan myndigheterna pekar på en lösning partiet uteslutit i förväg.

En riksdagsledamot från Miljöpartiet skriver på sociala medier att vind- och solkraft under årets första halvår producerade mer el än kärnkraften, 22,2 mot 20,7 TWh. Siffrorna må stämma på pappret. Men den som bygger vet skillnaden mellan en siffra och en grundplatta. Jämförelsen utelämnar att två av landets sex reaktorer, Forsmark 2 och Ringhals 3, var helt eller delvis avställda för planerat underhåll under praktiskt taget hela den period som jämförs, revisioner som medvetet läggs på våren och sommaren, exakt när elbehovet är lägst. Kärnkraften kom dessutom in i 2026 efter sitt lägsta produktionsår på 42 år, till stor del på grund av att Oskarshamn 3 sköt upp sin återstart fyra gånger i rad. Att jämföra förnybart i högsäsong mot kärnkraft i lågsäsong är inte en lögn. Det är en ritning där måtten är korrekta men skalan är fel.

Ledamoten heter Linus Lakso. Han är inte en slumpmässig röst i partiet. Han är utbildad högskoleingenjör i energiteknik från Umeå universitet och Miljöpartiets energipolitiska talesperson, partiets officiella sakkunnige i just den här frågan. Det gör honom svårare att avfärda som okunnig. Det gör också frågan om varför slutsatserna ändå blir som de blir mer angelägen.

Alternativet är inte ett alternativ bland flera

Lakso frågar sig själv vad vi gör när det inte blåser och solen inte skiner, och svarar: grön baskraft, en kombination av höjd effekt i vattenkraften, energilagring och efterfrågeflexibilitet, med ett planeringsmål på 10 gigawatt till 2030. Det låter som en teknisk avvägning bland flera möjliga. Det är det inte. Miljöpartiets eget valmanifest för 2026 slår fast: "Ny kärnkraft är inte lösningen: Elsystemet blir mer sårbart, det är enormt dyrt, går för långsamt att bygga ut och lämnar ett avfall som är farligt i 100 000 år." Grön baskraft är inte en lösning som råkar utesluta kärnkraft. Den är konstruerad specifikt för att göra kärnkraft onödig.

Den sista delen av det manifestcitatet förtjänar en kommentar. Fransk upparbetning av använt kärnbränsle, i drift vid La Hague i decennier, är beprövad industriell teknik som redan idag minskar behovet av nybrutet uran och reducerar volymen av vissa avfallskategorier genom återvinning. Vidareutveckling inom transmutation och snabba reaktorer, som skulle kunna minska behovet av långtidsförvaring ytterligare, är aktiv forskning internationellt, om än ännu inte i kommersiell drift. Att kärnkraftens avfallsproblem är statiskt fruset vid "100 000 år" är därför en förenkling, inte en obestridlig naturlag. Samtidigt medför upparbetning egna problem, spridningsrisk för plutonium bland annat, så det är ingen genväg utan avvägningar. Men manifestets formulering lämnar inget utrymme för den nyansen.

Myndigheten som äger stamnätet säger emot planen

Sverige har ett strukturellt problem: elproduktionen ligger till stor del i norr, vattenkraft och vindkraft, medan förbrukningen till stor del sker i söder. Det är därför landet är indelat i fyra elområden med olika priser. Svenska kraftnät driver just nu en historisk stamnätsutbyggnad för 180 miljarder kronor fram till 2035, till stor del för att öka just den här överföringskapaciteten.

Så lyder rubriken på ett pressmeddelande från Svenska kraftnät 2025. Myndigheten konstaterar att under det senaste decenniet har 9 000 megawatt ny produktion, främst vindkraft, godkänts i norr, medan 4 000 megawatt produktion, främst kärnkraft, försvunnit i söder, utan att vindkraft ersatt den där.

Riksrevisionen går ett steg längre i sin granskning av statens elsystemsatsningar. Myndigheten konstaterar att ett minskat antal kärnkraftsreaktorer specifikt minskar överföringskapaciteten, eftersom stora synkrona kraftverk som kärnkraft bidrar med reaktiv effekt som håller nätspänningen stabil, en egenskap väderberoende kraftslag anslutna via växelriktare saknar i samma utsträckning.

Kärnkraft nära konsumenterna i söder löser alltså två problem samtidigt: den ersätter den bortfallna produktionen där den faktiskt behövs, och den stärker själva nätets stabilitet på samma gång. Vindkraft i norr, hur mycket den än byggs ut, gör varken eller, utan kräver dessutom mer överföringskapacitet för varje tillskott.

Vattenkraften som inte får byggas ut

När kärnkraft nära konsumenterna avfärdas som lösning, faller hela tyngden på fjärrtransporterad kraft från norr, vattenkraft främst, plus lagring. Men Miljöpartiets egen politiksida är entydig: "Vi vill... införa ett stopp för utbyggnad av småskalig vattenkraft." Redan 2017 rapporterade lokaltidningen TTELA hur den dåvarande miljöministern, från Miljöpartiet, drev på länsstyrelsernas omprövning av småskalig vattenkraft snabbare än vad riksdagen efterfrågat. Smålandsposten har 2024 och 2025 upprepade gånger dokumenterat hur den tidigare S-MP-ledda regeringens omprövningsprocess satte tusentals småskaliga vattenkraftverk under akut hot om nedläggning eller utrivning.

Grön baskraft kräver höjd effekt i vattenkraften som en av tre bärande delar, samtidigt som mer överföringskapacitet krävs för att frakta den kraften söderut. Partiet som formulerar kravet på mer vattenkraft är samma parti som drivit igenom stoppet mot dess utbyggnad, och samtidigt det parti som avfärdar det enda alternativ som skulle minska behovet av att bygga ut överföringen alls.

Cementet som inte får brytas

2021 fick Cementa avslag på sitt tillstånd att bryta kalk i Slite på Gotland, en anläggning som stod för tre fjärdedelar av all cementproduktion i Sverige. Hundratusentals jobb i byggsektorn riskerades. Miljöpartiets Gotlandsavdelning har i flera år konsekvent motsatt sig fortsatt storskalig kalkbrytning där, "för riskabelt för att tillåtas", enligt partiets egen sida. Dåvarande klimatministern Per Bolund, från Miljöpartiet, gick under krisen ut och sa att "vi är säkra på att människan kan utveckla ett sätt att bygga utan cement", samtidigt som partiet föreslog gränsvärden och eventuell tvingande lagstiftning mot branschens "cementberoende".

Vindkraftsfundament är betongtunga konstruktioner. Pumpkraftverkens dammar och stationsbyggnader likaså, liksom stamnätets nya transformatorstationer. Ett parti som vill bygga ut både vindkraft, pumpkraft och överföringskapacitet, samtidigt som man aktivt motarbetar landets i särklass största cementkälla, har inte löst en ekvation. Man har bytt ut den mot en önskan.

Pumpkraften som knappt finns

Sverige har idag tre pumpkraftverk, med en sammanlagd effekt på 89,5 megawatt. Det ska jämföras med ett planeringsmål på 10 000 megawatt grön baskraft till 2030. Fortums tre nya, undersökta lägen, Lekstjärnen i Dalarna samt Bastvålen och Höljessjön i Värmland, befinner sig fortfarande i förstudie- och tillståndsfas, med lokalt motstånd på plats. Vattenfalls enda riktigt stora projekt, Juktan, siktar på drifttagning år 2034, efter att redan ha nekats en gång av mark- och miljödomstolen. Utbyggnadstakten som krävs för att nå 2030-målet finns i dagsläget varken i tillståndsprocesserna eller i den politiska viljan lokalt.

Vad som faktiskt står på spel

Om grön baskraft inte hinner byggas i den takt och skala som krävs, och kärnkraft samtidigt hålls borta från just de platser där myndigheterna säger att den skulle göra mest nytta, finns två realistiska utfall. Det första är import av cement från länder med sämre klimatavtryck och längre transportvägar än den man stängt ner hemma, ett argument som redan restes under Cementakrisen 2021. Det andra är att Sverige, under en flerdygns vindstilla vinterperiod i just det södra elområde som redan har underskott, tvingas importera el från grannländer vars kraftmix innehåller betydligt mer kol och gas, eller aktivera den nationella effektreservens fossila anläggningar. En politik som marknadsförs som klimaträddande riskerar då att bli tvärtom, jämfört med ett scenario där kärnkraft fått vara kvar, eller byggas ut, där myndigheterna själva säger att den behövs mest.

Till skillnad från Miljöpartiets företrädare, som gärna ser vindkraftsparker resa sig i fjällen, långt från de egna villaträdgårdarna i Stockholm och Eskilstuna, har jag inget emot att ha det energislag jag förespråkar på min egen bakgård. Det är skillnaden mellan att rita en konstruktion och att stå under den när den är färdigbyggd.

Det är inte förnybar energi som är problemet. Solen och vinden gör exakt vad fysiken säger att de ska göra. Problemet är en ritning där beställaren avfärdat den bjälke som skulle burit taket, och sedan är förvånad över att allt annat måste överdimensioneras för att hålla ändå.

Fenrir granskar. Dömer inte utan bevis. Men tiger inte heller när bevisen finns.

Castor Fiberfunis