Oberoende · Källkritisk · Obesticklig · Fri från annonsörer
Verkligheten, oavsett hur vacker eller hemsk

Trygghetens avigsida

En essä om tron, ideologin och den kalla utsikt som väntar den som ser förbi dem.

Ett djur som frågar varför är ett handikappat djur.

Det är inte praktiskt att grubbla över döden när man borde jaga. Ändå gör vi det. Vi är sannolikt de enda varelser som vet att vi ska dö, och som samtidigt har förmågan att ifrågasätta både det och livet. Det är ett obekvämt gap. Och människan gör vad hon alltid gjort med obekväma gap: hon bygger något över dem.

Det första hon fann var tryggheten i en tro.

Inte för att guden var sann. Utan för att tryggheten är billigare än sanningen, och lättare att bära till vardags. Åskan blev vrede, och vreden går att blidka. Missväxten blev straff, och straff går att sona. Döden blev en resa, inte ett slut. Och mitt i alltihop fanns en till sak, kanske den viktigaste: tryggheten att veta att man själv var en av de rättroende. Att man stod på rätt sida av det obegripliga. Det var alltid det som var affären, den tysta uppgörelsen ingen behövde teckna på papper. Man bytte inte till sig sanning. Man bytte till sig lugn. Och lugnet kostade ingenting mer än att sluta fråga.

Sedan tystnade gudarna, i alla fall för många av oss. Men behovet av att stå på rätt sida tystnade inte. Så vi sökte och fann en ny trygghet med samma frenesi som en törstande söker vatten. 1900-talets stora ideologier hade allt religionen hade: skulden, frälsningen, martyrerna, vissheten om att man själv var en av de goda, bara utan att någon gud fick äran för det. Klokare huvuden än mitt har redan skrivit om det, för sjuttio år sedan. Jag har inget att tillägga där, mer än att påminna om att det inte var första gången och inte sista.

Och här måste jag vara ärlig med mig själv innan jag är det med dig.

Det är lätt att göra det här. Att peka på andras trygghet och kalla den självbedrägeri. Svårare är dock att göra det utan att samtidigt påstå sig själv stå fri från den. Självbedrägeriet. Så låt mig göra det ordentligt, åt alla håll, och sedan säga varför jag ändå inte tror mig stå bättre till.

Den som är säker på att jorden brinner om tio år, och att alla som tvivlar är fiender av framtiden, känner sig trygg i att vara en av dem som såg det i tid. Skuld, botgöring, kättare. Bekant, om man läst lite kyrkohistoria.

Den som drömmer om ett land som fanns förr, renare, tydligare, innan allt blev rörigt, känner samma trygghet. Samma längtan efter ett Eden att komma hem till, bara med en flagga istället för ett kors.

Den som tror att marknaden ordnar allt bäst om man bara låter bli att röra den, har hittat sin egen osynliga hand att vila i. Det är inte längre en analys. Det är en bön.

Och den som bär vetenskapen som identitet snarare än metod, inte "jag testar det här" utan "jag är en av dem som vet", har bytt ut prästkappan mot en labbrock och har på så sätt behållit tryggheten intakt.

Jag dömer ingen av dem för sakinnehållet. Jag ber bara att man ser att det är samma sak, innan man tror sig ha lämnat sin sunda osäkerhet bakom sig och nu står över sin omgivning.

Här är den svåra delen.

Jag har byggt mitt liv kring att se igenom sånt här. Det är inte samma sak som att stå ovanför det.

För den som en dag ser förbi sin egen trygghet, och inser att den var uppbyggd, inte given, finns inget att komma hem till efteråt. Man önskar ibland att man inte sett det. Att stå kvar naken inför det obegripliga, utan förmåga att längre klä sig i vissheten, är inte en seger. Det är en sorg utan botten, för i klarsynen finns ingen trygghet.

Saliga äro de saktmodiga, står det. Jag har alltid läst det som en varning riktad mot mig själv, inte en tröst. De som kan vila i sin övertygelse ärver jorden. Jag har bara utsikten.

Så nej, det här är ingen text om att avslöja andras svaghet från tryggt avstånd. Jag står mitt i livet, utan skydd. Jag har bara min syn, och synen värmer ingen, allra minst mig själv.

Jag vet inte om det går att stå kvar här, i tomrummet, utan att till slut bygga något nytt att gömma sig i och bakom igen. Kanske gör man det ändå, förr eller senare, för ingen orkar stå naken hur länge som helst. Jag vet bara att vi nu, för första gången, håller på att bygga något som en dag kanske ställer samma fråga till oss som vi en gång ställde uppåt.

Vad ska det tro på, när det vaknar och undrar varför.

Det får bli nästa kapitel. Jag orkar faktiskt inte ta det ikväll.

Fenrir granskar. Dömer inte utan bevis. Men tiger inte heller när bevisen finns.

B. Buboz

Not om texttyp
Detta är en filosofisk essä, inte reportage eller granskning i sedvanlig mening. Den bygger på tolkning och resonemang snarare än på verifierbara sakuppgifter, och är därför inte föremål för samma primärkällskrav som Fenrirs nyhetsartiklar. Nedan anges enstaka referenser för den intresserade läsaren.

Referenser
Voegelin, Eric. Die politischen Religionen (1938) — ursprunget till begreppet "politiska religioner" som tillämpas på 1900-talets totalitära ideologier.
Matteusevangeliet 5:5.