Rösten som vapen

Vad som händer när demokratin görs till en existentiell fråga, för väljare som tilltalas på ett språk resten av landet inte förstår.

Jag kom hit som ett problem. Jag har levt på båda sidor av varje gräns jag nu skriver om, och jag har inga romantiska illusioner om vare sig landet jag lämnade eller landet jag kom till. Så när jag säger att det jag sett den här valrörelsen oroar mig, är det inte som gäst som talar om sina värdars angelägenheter. Det är som någon som vet vad som står på spel när rösträtten upphör att vara ett val och blir en lojalitetsprövning.

Två flygblad, samma mekanik

I maj i år delade Sverigedemokraternas gruppledare i Hylte, Stina Isaksson, ut flygblad på svenska, arabiska, somaliska och albanska. Budskapet: sätt stopp för att socialtjänsten omhändertar era barn. Det spreds bland annat via SFI, riktat mot familjer med utländsk bakgrund. Terrorforskaren Magnus Ranstorp kände igen mönstret omedelbart, samma logik som den så kallade LVU-kampanjen 2021, där ett verkligt, sällsynt sakförhållande (enstaka omhändertaganden) förstorades till ett systematiskt hot mot en hel grupps barn.

Partiet drog tillbaka flygbladen. Jimmie Åkesson kallade det "genuint olämpligt". Isaksson uteslöts, åtta lokala kandidater följde efter i protest.

Ungefär samtidigt cirkulerade en annan typ av budskap i helt andra kanaler: Facebook-inlägg och Reels riktade till muslimska väljare, med tilltalet "bröder och systrar", där rösträtten beskrivs som "nästan en religiös plikt" och underlåtenhet att rösta rött målas upp med scenarier om hijabförbud, stängda moskéer, indragna medborgarskap.

Två budskap, olika politisk färg, samma konstruktion: peka ut en grupp genom etnicitet eller religion, tala direkt till den på dess eget språk, och koppla en konkret politisk fråga till ett existentiellt hot mot gruppens fortsatta existens i landet. Skillnaden är inte metoden. Skillnaden är vem som pekas ut och vem som pekar.

Det som är politik, och det som är något annat

Det finns en gräns här som är lätt att sudda ut i floden av skärmdumpar, och jag tänker inte sudda ut den.

Socialdemokraterna har i år en egen arabisk partisida och köper annonsutrymme på Alkompis, Sveriges största arabiskspråkiga medieplattform, med Magdalena Andersson som talar om plånbok, skola och vård. Vänsterpartiet har en officiell arabisk YouTube-film. Centerpartiet gör detsamma med Abir Al-Sahlani som avsändare. Det är valreklam på ett språk väljaren förstår. Det är inte konspiration, det är kampanjarbete, och det är ingen skillnad i sak mot att trycka en broschyr på lättläst svenska.

Islamiska förbundet i Sverige gick redan 2018 ut med att röstdeltagande är "att betrakta som en religiös plikt", men utan partirekommendation, med en uttalad linje att imamer inte ska propagera för specifika partier från predikstolen. Det är påtryckning att delta, inte instruktion om hur.

Det är inom den ramen valet ska stå: parter som vill nå väljare på deras språk, och röster som uppmanar till deltagande utan att peka ut ett kryss. Obekvämt för den som ogillar identitetsbaserad kampanjretorik, men innanför systemets egna spelregler.

Det som inte är politik

Sedan finns Hizb ut-Tahrir. Organisationen har sedan minst 2018 drivit kampanjer med rakt motsatt budskap: rösta inte alls. Demokrati är, enligt dem, kufr, otro. Att delta i ett icke-islamiskt system är synd. Målet, uttalat och upprepat, är ett globalt shariastyrt kalifat. I mars i år bekräftade organisationen själva för Nyhetsbyrån Järva att de "inte tror på demokrati, sekularism eller någon annan ideologi än Islam."

Det är inte hård kampanjretorik. Det är en organisation som öppet arbetar för att avskaffa det system den verkar inom. Den är förbjuden i flera länder, klassad som antisemitisk och antivästerländsk av brittiska myndigheter, om än icke våldsbejakande i sin egen metod. Det är den enda aktör i det här landskapet vars uttalade mål faktiskt är demokratins avskaffande, inte bara dess omtolkning till sin fördel.

Att jämställa Hizb ut-Tahrirs kalifatprojekt med Islamiska förbundets pliktkampanj, eller med Socialdemokraternas Alkompis-annonser, är en förenkling som gör verklig skada, den suddar ut just den gräns som mest behöver hållas skarp.

Språket som bygger bro, eller mur

Här måste jag pröva min egen första instinkt, för den var för snäll mot mig själv.

Jag skrev ovan att det inte i sig är ett problem att väljare tilltalas på mer än ett språk. Det håller fortfarande som princip. Men principen döljer en praktisk fråga jag inte kan gå förbi: vad gör det med ett samhälle på sikt om den politiska konversationen med en hel grupp systematiskt förs vid sidan av det gemensamma språket, i egna kanaler, med egna avsändare, om egna hotbilder som resten av landet varken ser eller förstår?

Sverige är inte ett land utan identitet att skydda. Det är sekulärt, och dess institutioner vilar historiskt på en kristen kulturgrund, även om det formella statskyrkobandet är upplöst. Det är precis den sekulära ordningen, rätten att inte styras av någon tros regler, som fått människor att fly hit, många av dem från just de delar av den muslimska världen där avfällingar, kvinnor och religiösa minoriteter historiskt betalat priset för att "de otrogna" definierats som fiender snarare än medmänniskor. Den erfarenheten försvinner inte för att man passerat en gräns. Den är ofta hela anledningen till att man gjorde det.

Ett gemensamt språk är inte bara ett praktiskt verktyg. Det är den arena där misstankar kan prövas offentligt istället för att ruttna i det fördolda. Nu under lunchen talade jag med Harald, en av mina kollegor här på redaktionen. Han berättade att det på fartyg i handelsflottan finns en bok med standardiserade fraser som är minimum för att få lov att arbeta i säkerhetsbemanningen ombord. Det är inte en något som skulle fungera ute i samhället, men det finns en anledning till att International Maritime Organization drev fram Standard Marine Communication Phrases. En besättning som inte förstår varandra i en kris är nämligen inte mångkulturell, den är direkt farlig. Ingen förväxlar det kravet med kulturell utplåning, det handlar om att alla ombord ska kunna agera tillsammans när det gäller.

Det slog mig att samma logik, om än mjukare, gäller ett samhälle. Ett gemensamt arbetsspråk är inte fientlighet mot andra språk. Det är förutsättningen för att en gemensam offentlighet ska kunna existera överhuvudtaget.

Sett så blir den korta valreklamen på arabiska mindre problematisk än den strukturella vana den riskerar att befästa: att politiskt liv för en hel grupp fortsätter att levas parallellt, år efter val efter val, istället för alltmer på det språk som faktiskt bär det svenska samtalet. Kortsiktigt en rimlig service. Långsiktigt, om det blir norm snarare än undantag, en byggsten i precis den typ av segregerad offentlighet som gör att ingen utanför gruppen längre vet vad som sägs till den, vilket i sin tur är exakt den jordmån där både utländsk auktoritet och inhemsk skrämselpropaganda, från vilket håll den än kommer, verkar som lättast.

Jag vill vara ärlig om att detta inte är en fråga med ett givet svar. Den som ser flerspråkig valinformation som ren tillgänglighet, likställd med teckentolkning eller lättläst svenska, har också rätt i sak, ingen nekas sin röst för att den nås på ett annat språk än majoritetens. Men den misstro som uppstår hos den som inte förstår vad som sägs "om honom, till någon annan, på ett språk han inte läser" är, som materialet ovan visar, inte grundlös paranoia. Den är en rimlig reaktion på en verklig informationsklyfta, oavsett vilken sida av den man själv står på.

Vem lyssnar egentligen

Novus mätning, publicerad i slutet av augusti, visar var rösterna faktiskt hamnar bland väljare som själva identifierar sig som muslimska: 61,6 procent Socialdemokraterna, 18,7 procent Vänsterpartiet, tillsammans med Miljöpartiet närmare 85 procent på vänstersidan. Men också 10,4 procent Sverigedemokraterna, högre än många skulle gissa, en påminnelse om att gruppen inte är ett enhetligt röstblock utan enskilda väljare med skilda erfarenheter, inte minst av brottslighet i utsatta områden.

Valforskaren Henrik Ekengren Oscarsson pekar på klass och socioekonomi som huvudförklaring, inte teologi. Det är den obekväma sanningen för alla sidor i det här samtalet: mönstret liknar hur andra ekonomiskt utsatta grupper historiskt röstat, oavsett religion. Ingen enskild kampanj, vare sig Alkompis-annons eller Facebook-predikan, förklarar 61,6 procent på egen hand.

Vad som faktiskt bör oroa

2018 spelade Uppdrag granskning in när en dåvarande politiker i Botkyrka erbjöd ett annat parti en "pott" röster i utbyte mot löfte om moskébygge, med motiveringen att moskébesökare skulle rösta som imamen sade. Det är den mekanism som borde oroa oss mest, inte för att den bevisar att muslimska väljare röstar i flock, utan för att den visar att vissa aktörer, i vilken riktning som helst, tror att de kan sälja en grupps röster som en handelsvara. Det förutsätter att gruppen är just det: en massa utan individuell vilja, som kan levereras.

Det är samma förutsättning som ligger bakom både "bröder och systrar, rösta rött annars"-klippen och SD Hylte-flygbladen. Båda talar om gruppen, inte till individen i den. Båda gör en politisk fråga till en fråga om gruppens överlevnad. Skillnaden i partifärg är verklig och den spelar roll. Men mekaniken, att reducera en väljare till sin grupptillhörighet och sedan skrämma gruppen till lydnad, är densamma, oavsett vilken sida av det svenska planet den kommer ifrån.

Det mesta av det som cirkulerar i öppna Facebook-flöden är, ärligt talat, bara skyltfönstret. Det skarpare språket, de mer direkta instruktionerna, den hårdare retoriken, lever i slutna grupper: privata Facebooktrådar, WhatsApp, Telegram. Ingen utomstående kan mäta hur stort det är. Det enda som går att säga med säkerhet är att det finns, att det är svårt att granska, och att just den otillgängligheten är en del av dess kraft.

Rösten som fortfarande är fri

Jag tror inte att lösningen är att sluta tala arabiska till väljare som talar arabiska. Jag tror inte heller att lösningen är att låtsas som att religiöst och etniskt kodad skrämselretorik inte förekommer, bara för att den är obekväm att peka ut.

Det jag tror är att en demokrati som är värd namnet klarar av att en väljare tilltalas på sitt eget språk utan att det per automatik blir ett hot mot systemet, och att den samtidigt måste orka se skillnaden mellan den som vill vinna ett val inom systemets ramar och den som vill använda systemet för att avskaffa sig självt. Den skillnaden finns. Den är inte alltid bekväm att göra, för den kräver att man ibland pekar inåt i sin egen politiska familj, inte bara utåt mot en annan.

Det är den övningen svensk offentlighet har framför sig, inte bara i september utan lång tid därefter.

Fenrir granskar. Dömer inte utan bevis. Men tiger inte heller när bevisen finns.

Dariush Nadir