Köttet och staten

Den här texten är obehaglig att skriva. Den kommer vara minst lika obehaglig att läsa. Det är inte ett förbehåll, det är en varning, och den ska stå kvar.

Men den måste skrivas, för utan den går inte det som händer just nu att förstå. Sedan 24 februari 2022 har Ryssland enligt sin egen motparts räkning förlorat runt 1,5 miljoner man, döda och skadade. Det är, ungefär, hela Stockholms tätorts befolkning: 1,65 miljoner människor enligt SCB. Föreställ dig hela den befolkningen, varje människa som bor mellan Södertälje och Vallentuna, borta eller lemlästad. Det har inte tagit ett enda krig att nå dit. Det har tagit fyra och ett halvt år, och i skrivande stund läggs nya tiotusental till varje vecka.

Frågan den här texten försöker besvara är inte "hur kunde det bli så illa". Frågan är: hur kan en statsledning fortsätta, vecka efter vecka, år efter år, med en förlusttakt av den storleken utan att systemet självt kollapsar av det? Svaret, visar det sig, är inte nytt. Det är gammalt. Mycket äldre än Putin, äldre än Sovjetunionen, äldre än 1900-talet.

Del 1: Livegenskapens armé, 1700-1917

Man måste börja med kroppen som egendom, inte kroppen som medborgare. Peter den store byggde sin nya, europeiska armé på 1700-talets ryska livegenskapssystem: bönder som juridiskt tillhörde en godsägare kunde skrivas ut till militärtjänst genom lottning eller direkt order, med en tjänstgöringstid som ursprungligen var livstid och senare, efter reformer, fortfarande 25 år, en generation. En utskriven soldat begravdes i praktiken av sin familj innan han ens dött; han var borta för gott, en förlust godset räknade in i sin bokföring på samma sätt som ett dött boskapsdjur.

Fältmarskalken Aleksandr Suvorov, Rysslands mest firade 1700-talsgeneral, myntade den doktrin som skulle definiera rysk infanteritaktik i hundra år:

Filosofin var enkel och den var förödande i sin enkelhet: eldkraft var opålitlig, mängd och närstrid var det som vann krig. En armé byggd på livegna kroppar hade obegränsad tillgång på just mängd.

Vid Krimkriget (1853-56) skrev en ung artilleriofficer vid namn Lev Tolstoj sina "Sevastopolberättelser" från belägringens frontlinje. Det är inte en västlig anklagelse mot Ryssland, det är ett vittnesmål inifrån det egna systemet: Tolstoj beskriver befäl som betraktar meniga soldaters liv som en förbrukningsvara, sårade som lämnas utan vård i dagar, och en logistik så bristfällig att fler dog av sjukdom och kyla än av fiendens eld.

Under första världskriget förlorade den kejserliga ryska armén, enligt de vanligast citerade uppskattningarna, mellan 1,7 och 2 miljoner döda soldater, en nivå som samtida och senare militärhistoriker konsekvent kopplat till en strategisk kalkyl där manskap ersatte materiel i en armé med kroniskt underlägsen artilleri- och ammunitionsproduktion jämfört med Tyskland. Västfronten var sin egen mardröm av utnötningskrig, men brittiska och franska befäl prioriterade i regel eldkraft framför kropp när valet fanns. Den ryska armén hade sällan det valet, och tog det sällan när den hade det.

Del 2: Köttkvarnen formaliseras, 1917-1991

Revolutionen bytte flagga, inte metod. Det tydligaste, mest formaliserade exemplet i hela den ryska/sovjetiska historien kommer 28 juli 1942: Stalins Order nr 227, "Inte ett steg tillbaka" (Ни шагу назад). Ordern innehöll två mekanismer som direkt institutionaliserade köttvågsprincipen.

Zagradotrjady, spärrtrupper, positionerade i ryggen på egna framryckande förband med uttryckligt mandat att skjuta "panikslagna och fega" soldater som retirerade utan order. Under ordens första tre månader sköt spärrtrupperna cirka 1 000 egna soldater och skickade ytterligare 24 000 till straffenheter.

Sjtrafbat, straffbataljoner, dit dömda officerare och meniga skickades för att "sona sina brott med sitt blod", ordens egen formulering. Mellan 1942 och 1945 dömdes mellan 422 700 och 427 910 sovjetiska soldater till straffenheter. Det första straffbataljon som sattes in, vid Stalingradfronten 22 augusti 1942, bestod av 929 degraderade officerare. Efter tre dagars anfall mot tyska ställningar återstod 300 vid liv.

Straffkompanier och straffbataljoner sattes systematiskt in för att gå genom minerad terräng före reguljära förband, exakt för att utlösa minorna med sina egna kroppar snarare än att riskera stridsvagnar eller sappörer. Den sovjetiska försvaret av Kaspiska oljefälten hösten 1942 kostade, enligt samtida uppskattningar, ytterligare 200 000 liv på några månader.

Den sammanlagda sovjetiska militära dödssiffran under andra världskriget, enligt den mest citerade auktoritativa sammanställningen, general G.F. Krivosjejevs studie baserad på sovjetiska generalstabsarkiv, landar på omkring 8,7 miljoner. Det är fler militära döda än Tyskland, Japan, Storbritannien, Frankrike och USA hade tillsammans. Segern över Nazityskland, den mest centrala nationella berättelsen i dagens Ryssland, byggdes bokstavligen på en förlustkvot som ingen annan allierad makt skulle ha accepterat från sin egen befolkning utan uppror. Den skulle inte ha accepterats. Det fanns ingen mekanism i systemet som krävde att den skulle accepteras av dem den drabbade.

Del 3: Mönstret utan tsar eller kommunism, Tjetjenien

Här bryts en möjlig invändning direkt: att köttvågstaktiken bara var en produkt av tsardömets livegenskap eller stalinismens terror, och att den skulle försvinna med systemskiftet 1991. Den gjorde inte det.

Nyårsafton 1994 rullade ryska pansarkolonner in i Groznyj för att, enligt försvarsminister Pavel Gratjovs eget skryt veckorna innan, inta staden "på två timmar med en enda luftburen regemente". 131:a Majkop-brigaden, cirka 1 000 man, trängde in till stadens centrum. Sextio timmar senare var nästan 800 av dem döda, tillfångatagna eller saknade. Tjugo av brigadens 26 stridsvagnar var utslagna, 102 av 120 pansarfordon. Tjetjenska styrkor, utrustade med gamla sovjetiska vapen och lokalkännedom, sköt praktiskt taget en hel brigad i bitar på tre dygn.

Det fanns ingen livegenskap 1994. Det fanns ingen Stalin, inget kommunistparti, inget gulag-system. Det fanns ett nytt, kaotiskt, formellt demokratiskt Ryssland under Boris Jeltsin, och en militärledning som ändå, utan att någon beordrat det som doktrin på samma formaliserade sätt som Order 227, skickade in värnpliktiga pojkar i en stad utan ordentlig planering, utan samordning mellan förbanden, och utan att någon räknade kropparna innan de skickades in.

Det var också här den mest kraftfulla ryska motrörelsen mot just detta mönster föddes på allvar. Rysslands Soldatmödrakommitté, grundad redan 1989 av fem kvinnor (ingenjörer, en journalist, en lärare, en ekonom) under Maria Kirbasova, gick i januari 1995 bokstavligen in i krigszonen i Groznyj. De förhandlade direkt med militärbefäl, fick soldater frigivna, organiserade "Föräldrarnas medkänslas marsch" i Moskva. Detta är avgörande: civilsamhället protesterade, med kroppen som insats, mot exakt det mönster den här texten beskriver. Det är inte sant att ingen i Ryssland brytt sig.

Vad som hänt med den rörelsen sedan dess säger nästan lika mycket som Groznyj gör. November 2022 samlade Putin en noggrant utvald grupp mödrar till Kreml för en iscensatt, undergiven te-bjudning, en scen som stod i skarp kontrast till 1990-talets obekväma, självständiga organisation. Mellan 1989 och 2022 hade utrymmet för den typen av oberoende protest i praktiken stängts, inte för att befolkningens känslor förändrats, utan för att staten byggt om sig själv till att inte längre behöva tåla dem.

Del 4: Putin, Ukraina och köttvågorna igen, 2000-2026

Här ansluter vi till redan dokumenterat material snarare än att upprepa det: Putins glidande retorik om Ukrainas suveränitet från 2002 till 2021, gaskriserna som ekonomiskt vapen, mönstret av förnekelse-till-erkännande vid Krim och Ilovajsk. Det som är nytt här är att lägga just köttvågsmönstret ovanpå den tidslinjen.

Slaget om Bachmut (2022-2023) och sedan Avdijivka (2023-2024) är, i grunden, Groznyj upprepat med drönare i stället för minfält som primär dödsmekanism. Wagnergruppen rekryterade systematiskt ur ryska fängelser: dömda mördare och tjuvar erbjöds frihet i utbyte mot sex månaders tjänst vid fronten, med en överlevnadssannolikhet som redan från start var kalkylerad som låg. RUSI:s Watling och Reynolds dokumenterade i sin genomlysning av rysk taktisk anpassning en formell indelning av infanteriet i "line, assault, specialised and disposable troops", bokstavligen "förbrukningsbara trupper", som en erkänd, namngiven kategori i den ryska stridsordningen, inte en informell praxis.

En ukrainsk prickskytt, med anropssignalen "Bess", beskrev för CNN vintern 2023-24 hur döda ryska soldater lämnas ohämtade av sin egen sida.

Det är inte en metafor. Det är ett ögonvittnesskildring av exakt den mekanism Order 227 formaliserade för åttio år sedan, fast nu utan någon som helst formell order som krävs, praxisen har blivit så inarbetad att den inte längre behöver skrivas ner.

Och nu, i augusti 2026, talar ukrainsk underrättelsetjänst om ytterligare 600 000 man i planerad mobilisering för 2026-2027, sedan Rysslands egna förluster (enligt motpartens räkning) passerat 1,49 miljoner och fortsätter växa med omkring 1 400-1 600 om dagen. Vid den takten passeras 1,5 miljoner inom 7-14 dagar efter att denna text skrivits, en dödssiffra som nästan motsvarar hela Stockholms tätorts befolkning.

Del 5: Institution eller kultur?

Nu till den fråga hela den här texten måste svara rakt på, för att inte själv bli det den varnar för. Är detta ett drag hos ett folk? Ligger det något i "den ryska själen", någon kulturell egenskap som gör liv billigare öster om en viss gräns? Det är en frestande genväg, och det är fel, av flera skäl som går att belägga snarare än att bara hävda.

För det första: mönstret håller genom fyra ideologiskt fullständigt oförenliga statsskick: ortodoxt-autokratiskt tsardöme, ateistisk-kommunistisk totalitarism, ett kort, kaotiskt 90-talsdemokrati under Jeltsin, och dagens putinistiska auktoritarism. Om orsaken vore kulturell eller etnisk i någon fast, oföränderlig mening borde den variera med vad befolkningen faktiskt tror på och organiserar sig kring. Det gör den inte. Vad som inte varierar är graden av maktkoncentration hos den som beslutar att skicka soldater i strid, och avsaknaden av en fungerande mekanism, val, fri press, oberoende domstolar, som kan göra det kostsamt för den makthavaren att göra det.

För det andra: civilsamhället har, upprepade gånger, brutit mönstret när det fått utrymme att göra det. Soldatmödrakommittén 1989-1995 är inget marginellt undantag, det var en massrörelse som bidrog till att tvinga fram ett eldupphör i det första Tjetjenienkriget. Att den rörelsen sedan trängts tillbaka är inte ett bevis på att ryssar i grunden accepterar förlusterna, det är ett bevis på att systemet medvetet byggts om för att göra sådant motstånd svårare. Den ryska emigrationen 2022, uppemot en miljon människor efter mobiliseringen, varav en majoritet aldrig återvänt, är ett annat, samtida bevis på samma sak.

Slutsatsen som håller för granskning, den vi är beredda att stå bakom, är alltså institutionell, inte etnisk: en obruten kedja av extrem maktkoncentration, från livegenskapens godsägare via partisekreterare till dagens presidentadministration, har vid varje historisk tillfälle kunnat behandla meniga soldater som en förnyelsebar resurs, exakt i den utsträckning ingen motkraft kunnat sätta ett pris på det beslutet. När den motkraften funnits, som kring 1989-1995, har mönstret utmanats direkt och delvis brutits. När den motkraften systematiskt monterats ner, som under 2000-talet, har mönstret återkommit obehindrat.

Det är, ärligt talat, en mer obehaglig slutsats än den kulturella genvägen, inte en tröstligare. Den säger att det inte finns något inneboende hos ett folk som skyddar mot detta. Den säger att det krävs institutioner, aktivt byggda och aktivt försvarade, annars återkommer mönstret, oavsett flagga, oavsett ideologi, oavsett århundrade.

Vi började med en varning. Vi slutar med en siffra som tål att upprepas en sista gång: runt 1,5 miljoner människor, döda eller lemlästade, enligt motpartens egen räkning, sedan februari 2022, en siffra som inom 7-14 dagar från att detta skrivs väntas nå en nivå som nästan motsvarar hela Stockholms tätorts befolkning. Det är inte en armé som förlorat ett krig. Det är en stat som, för femte gången på tvåhundrafemtio år, under fyra helt olika statsskick, valt att betala det priset hellre än att bygga om sig själv till något som inte kan begära det av sina egna. Det är den bakgrunden som förklarar varför en ledning i Moskva, sommaren och hösten 2026, fortsätter som om ingenting hindrar den. Ingenting har historiskt hindrat den. Det är inte ett argument för att ingenting kan hindra den nu. Det är ett argument för att förstå exakt vad, institutionellt, som skulle krävas för att äntligen göra det.

Fenrir granskar. Dömer inte utan bevis. Men tiger inte heller när bevisen finns.

Carolina Canis och Magnus d'Alençon