Anklagelsens dimridå

Om projektion, dubbelmoral och varför den som ropar högst om andras extremism sällan har städat sitt eget hus.

Det finns ett gammalt filosofiskt knep, äldre än demokratin själv, som heter projektion: man tillskriver sin motståndare precis de laster man själv bär på, i hopp om att ingen ska hinna vända blicken mot en själv innan applåden dör ut. Aristoteles skrev inte om det med det ordet, men han visste vad det var. Han kallade det retorikens mörkaste konst: att söka vinna genom att anklaga, inte genom att bevisa.

Den svenska valrörelsen, 2026, har förvandlat detta retoriska knep till en konstform och skapat ett nytt normalläge där alla sanningar kräver kritisk granskning.

Den hugade väljaren kan öppna vilket flöde som helst och möter då samma ord, återkommande, urvattnade genom överanvändning tills de knappt betyder något: rasist, nazist, fascist, högerextrem. Orden slungas som brandbomber, sällan som slutsatser efter en utredning, oftast som första svar på en obekväm fråga. Såvida man inte bekvämt nog är utrustad med en visselpipa och på så sätt kan dränka frågeställaren.

Retorik, eller en flagrant brist på detsamma?

Frågan om varifrån batterimineraler kommer besvaras med "klimatförnekare". Frågan om varifrån pengarna till en skattesänkning ska tas besvaras med "du bryr dig inte om de fattiga, du är omänsklig". Kritik av en sittande regering, en regering som styr ett av världens mest höggraderade demokratier enligt både V-Dem och The Economist, besvaras med att kalla regeringen en "regim" vars "drömmar om totalitarism börjar ta form".

Det är, ska erkännas, effektivt. Mycket. Ordet nazist stänger ett samtal snabbare än något motargument kan öppna det. Det är just därför det används så frikostigt, inte för att det är sant, utan för att det fungerar.

Men här ligger det som jag finner mest ohederligt i hela spektaklet: medan anklagelsen basuneras ut mot andra, förblir den egna bakgården sällan sopad. Man kan inte på allvar utropa sig till demokratins sista försvarslinje samtidigt som man internt tolererar det man utåt fördömer.

Tre exempel, inte tolkade

Ta ett konkret exempel, dokumenterat: en ledamot i utbildningsnämnden i Upplands Väsby, nominerad inför förra valet av Vänsterpartiet, sade i veckan till en sextonårig flicka vid ett valmöte: "Vet du vad man gör med nazister? Man dödar dem", och vidhöll när hon pressades att hon ville "mörda alla nazister". Hon bars bort av fyra poliser. Partiet lokalt tog avstånd och skriver att hon varken är medlem eller företräder Vänsterpartiet, men hon satt, i skrivande stund, kvar på partiets mandat som ersättare i nämnden. Hon står inte längre på Vänsterpartiets vallista, det vet vi, men huruvida det är partiet som stängt dörren eller hon själv som gått vidare vet vi faktiskt inte. Det vi vet är att hon i stället toppar listan för Framtidens Vänster, ett nytt parti bildat av tidigare V-vildar. Att just detta parti blivit en samlingsplats för uteslutna vänsterpartister säger något om vilken riktning delar av rörelsen dras i, oavsett vad som formellt beslutats i Upplands Väsby. Det nationella avståndstagandet uteblev, mandatet satt kvar, kandidaturen flyttade till ett utbrytarparti. Läsaren får dra sina egna slutsatser.

Ta ett annat: en genomgång i somras identifierade tjugofem kandidater inom Vänsterpartiet som hyllat terrorstämplade organisationer, ifrågasatt Förintelsen eller spridit antisemitism. I den fortsatta röjningen sedan listorna låstes i april har totalt sjuttioen namn strukits eller lämnat på olika grunder. Partiledaren själv kallade de granskade "djupt olämpliga", sedan hon först talat om "en handfull". Ett flertal riksdagsledamöter har vidare skickat samordnade solidaritetsbrev till palestinska fångar dömda för grova terrorbrott, några som avtjänar livstidsstraff. Därtill fanns en ledamot som ännu i våras innehade en av partiets tyngsta poster, ordförandeskapet i civilutskottet: han hade kallat en utländsk ambassadör "sionistisk lögnare" och gillat inlägg om att judar och frimurare styr världen. Han petades från valbar plats i april efter en intern maktkamp, lämnade partiet och miste därmed posten, men satt kvar på den i över ett år efter att uttalandena blev kända.

Ta ett tredje, men från ett annat parti: en namnkunnig riksdagsledamot skrev, apropå en kollegas offentliga solidaritetshandling med svenska judiska barn, inlägg som kopplade ihop kritiken med den israeliska regeringen, inlägg som sedan raderades utan att partiet velat svara på frågan om man står bakom dem.

Ett kvitto från i dag

Och samma dag som detta skrivs ger valrörelsen ett färskt kvitto på hur anklagelse ersätter argument. Magdalena Andersson upprepar för dagen att valet "kan sluta med att tolv till fjorton sverigedemokrater tar kontroll över regeringsmakten", med sverigedemokratisk utrikes-, försvars- och finansminister. Ulf Kristersson, vår nuvarande statsminister, från andra blocket, tillbakavisar det själv samma eftermiddag: sådan är inte ordningen, ministerposter förhandlas efter ett val, de utropas inte i förväg, och han kallar besattheten vid Sverigedemokraterna "något sjukligt".

Även en av Expressens egna politiska kommentatorer, i en krönika, alltså ett ställningstagande, inte en nyhetsartikel, noterar att den som vill undvika SD i regeringen lika gärna kan rösta på Miljöpartiet som på Socialdemokraterna, och att talepunkten upprepas "in absurdum" utan att den tycks bita. En anklagelse som den egna sidans kommentatorer redan pekar ut som verkningslös retorik är själva definitionen av det denna text vill sätta fingret på.

Det är alltjämt på "båda sidorna" viktigare att exkludera vissa partier än att samarbeta för att få något gjort. Men de som oftast samlas kring och reser den fanan är Socialdemokraterna med Magdalena Andersson i spetsen.

Och för att asymmetriprincipen ska hålla, för jag tror faktiskt inte att bara ena "sidan" av kammaren ska lastas helt blint: en granskning i maj fann nämligen att flera kandidater för Sverigedemokraterna, tillsammans med en kristdemokrat och en moderat, köpt nazipropaganda, plagg med nazisymboler, rashetsrock, från en av landets största vit makt-butiker. Enligt granskningen fick samtliga behålla sina platser på listorna. Det är samma mekanism i motsatt riktning: den som ropar högst om andras extremism har inte alltid själv städat rent.

Även om den nämnda granskningen gjordes av ett mediehus med tydlig agenda, får det ändå sägas att man fann belägg för sina misstankar, oavsett varifrån granskningen ursprungligen utgick.

Just "vad har du för källa" har i dag blivit ett undvikande svar på ett påstående man inte tror på, eller inte vill tro på, till och med ett svar många anser är tillräckligt för att avvisa någon eller något helt. Det är uppriktigt sagt fördummande, och vi skulle alla må bättre av att prata med varandra. Problemet är den allt mer aggressiva agendasättande journalistiken, som skapar ett medieklimat som snarare recenserar än rapporterar.

Vad jag vill säga är inte, även om det är lätt till hands, att "alla är lika dåliga". För det vore en lögn lika stor som den jag kritiserar, en falsk balans som i sig är en form av flykt från ansvar. Det handlar om något mer specifikt och mer obehagligt: den som gör anspråk på att vara demokratins moraliska väktare bär ett strängare beviskrav på sig själv, inte ett lägre. Ju högre du håller fanan, desto tydligare syns fläckarna på den.

Filosofen Hannah Arendt påtalade att det banala onda sällan bär munkjacka och hakkors, det kan bära kostym, eller batik t-shirt. Det kan tala om ansvar, om plikt, om att bara följa given väg, eller för den delen att "vi" måste välja en annan specifik väg. Man skulle även kunna lägga till: det banala hyckleriet sällan bär sin skamlöshet öppet heller. Det bär indignation. Det pekar finger innan någon hinner fråga vart det egna fingret pekar.

Så länge svensk politik belönar den som skriker "nazist" högst, snarare än den som kan visa sitt eget hus rent, kommer orden fortsätta att urvattnas tills de en dag inte betyder någonting alls, och den dagen är farligare för demokratin än något enskilt parti någonsin kunnat vara. För då finns inget ord kvar att ta till, den dagen det verkligen behövs.

Fenrir granskar. Dömer inte utan bevis. Men tiger inte heller när bevisen finns.

B. Buboz