Sprickan i högerblocket: Jomshof, Kristersson och orden som inte går att ta tillbaka

Ett svar i en DN-intervju, en statsminister som går ut mot sin egen samarbetspartner, och en centerledare som instämmer utifrån. Blockpolitik är inte en enda röst.

I en intervju i Dagens Nyheter i mitten av augusti fick riksdagsledamoten Richard Jomshof (SD) frågan om han hade ett budskap till fredliga muslimer i Sverige. Svaret blev, ordagrant enligt intervjun, att de kan sluta vara muslimer. Jomshof styrde därefter om samtalet till att han egentligen ville diskutera hur storskalig invandring från muslimskt majoritetsdominerade regioner påverkar Sverige, med hänvisning till terrorism och hedersrelaterat våld. Uttalandet är veckor gammalt, men lyfts här igen inför valet eftersom sprickan det avslöjade inom högerblocket fortfarande är obesvarad.

Centerpartiets ledare Elisabeth Thand Ringqvist kallade uttalandet en attack på den religionsfrihet som finns i Sverige, och gjorde skillnad mellan att bekämpa islamism och religiös extremism å ena sidan, och att stigmatisera människor för deras tro å den andra.

Regeringschefen mot sin egen samarbetspartner

Det är den delen som gör historien intressant utöver själva citatet. Kristersson går offentligt ut mot en riksdagsledamot från sin egen samarbetspartner mitt i valrörelsen, och gör det med hänvisning till att religionsfrihet är en svensk kärnvärdering. Det är inte höger mot vänster. Det är statsministern som markerar mot sitt eget stödparti, med en centerledare som ansluter sig till kritiken utifrån.

Jomshof var tidigare ordförande i riksdagens justitieutskott, en post han lämnade i februari 2025, då han vägrade driva igenom SD:s egen omsvängning om ett förbud mot vissa halvautomatiska vapen, en strid han förlorade internt men markerade mot ändå. Han har också nyligen föreslagit en ministerpost inriktad på islam och "islamiseringsfrågan", som han menar skulle kunna läggas under en demokratiministerpost, med orden att han tar den genast om den erbjuds. De två trådarna, viljan att ta en regeringspost byggd kring just den frågan och uttalandet som fick statsministern att gå i taket, ligger tätt inpå varandra i tid utan att någon av parterna själva kopplat samman dem offentligt.

Det ingen av dem säger rakt ut

Jomshofs formulering är inte bara dum, den är korkad, och det finns inget sätt att tolka "de kan sluta vara muslimer" som något annat än ett övertramp. Men uttalandet, hur klumpigt det än är sagt, rör vid en verklig och äldre idéhistorisk fråga som varken Jomshof eller hans kritiker riktigt förmår formulera. Sverige är i dag ett sekulärt samhälle, men det sekulära Sverige vilar i sin tur på en kristen kulturell grund, dess kalender, dess högtider, dess syn på individen är inte religiöst neutrala i något absolut avseende, de är sekulariserade utfall av en särskild religiös historia. Religionsfrihet är en helig princip i det sammanhanget, men den går åt två håll samtidigt: rätten att själv ha en tro, och frånvaron av rätt att kräva att omgivningen underkastar sig den. Det är den andra hälften av principen som sällan sägs högt i debatten.

För att det sekulära samhällskontraktet ska hålla ihop måste skillnader och krockar mellan trosuppfattningar och det sekulära ramverket faktiskt gå att diskutera, öppet och utan att varje kritisk fråga automatiskt stämplas som islamofobi eller rasism, precis som varje försök att diskutera saken inte heller får förenklas till att en hel folkgrupp uppmanas sluta vara vad de är. Det som utspelar sig mellan Jomshof och Thand Ringqvist är i grunden två personer som inte lyckas tala med varandra om just den avvägningen, en som slår med slägga, en som slår tillbaka med indignation, ingen av dem särskilt intresserad av det som ligger mellan ytterligheterna. Kristerssons "dumt" och "sabotage" är, mitt i allt, den mest träffsäkra bedömningen som fällts i sammanhanget.

För läsare som följt Fenrirs tidigare bevakning av valrörelsens block är detta ett bra exempel på varför enkla vänster mot höger-ramar sällan räcker. Splittringen syns lika tydligt inom blocken som mellan dem, bara sällan lika högljutt.

Fenrir granskar. Dömer inte utan bevis. Men tiger inte heller när bevisen finns.

— V. af V.