Masken som bytte sida: Fröken Snusk från Israelkritik till Åkezzonz

Karaktären är densamma. Rösten bakom den är inte det. Och det säger mer om hur politisk mening görs i dag än om någon enskild artist.

Fröken Snusk skapades av producenten Rasmus Gozzi som en scenkaraktär, inte en person. Mellan 2022 och april 2025 bars masken av Felicia Eriksson, som vann Melodifestivalen och stod fast vid sin kritik av Israel inför Eurovision 2026, trots hot om anmälan. Det var en tydligt vänsterkodad politisk markering, gjord av en artist på väg att representera Sverige internationellt.

Den 5 april 2025 debuterade en ny artist bakom masken på Ritz i Örebro, under Gozzis fortsatta ledning. Vem det är har aldrig officiellt bekräftats, ett medvetet val som själva varumärket bygger på. Kursen svängde ändå märkbart: samarbete med Jimmie Åkessons dansband Åkezzonz, framträdanden i högermedier, och i förra veckan en låt riktad mot Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar, släppt tillsammans med den sedan tidigare etablerade epadunkartisten Louise Andersson Bodin, en centralgestalt i genren som själv kallats "the queen of raggardunk" långt innan detta samarbete. Andersson Bodin är alltså inte Fröken Snusk, hon är en gästartist på en enskild låt, krediterad separat från masken på utgivningen.

Växjö, huvudscenen och baren

I augusti bokades Fröken Snusk till huvudscenen på Karl-Oskardagarna i Växjö, en scen med plats för femton tusen. Nils-Petter Lydén, vd för Växjö Citysamverkan som arrangerar festivalen, avbokade henne efter att ha upptäckt att hon var bokad att uppträda med Åkezzonz på en SD-valupptakt i Göteborg bara dagar innan festivalen, med motiveringen att arrangören ville hållas helt obunden politiskt. Raggarligan bokades in i stället.

Åkesson själv kommenterade att arrangörer förstås får boka och avboka vem de vill, men kallade beslutet pinsamt och trångsynt. Fröken Snusk uppträdde ändå i Växjö samma kväll, på en bar med plats för omkring hundrafemtio personer i stället för de femton tusen på huvudscenen. Rasmus Gozzi skrev på Instagram att det varit några galna dagar, men att det kändes extra kul att ändå få möta Växjöpubliken.

Samma vecka, andra sidan

Det som gör historien till mer än en högerhistoria är vad som hände parallellt. I Göteborgs-Postens kulturkrönika den 4 september beskriver Johan Lindqvist hur tonen hårdnat hos svenska artister inför valet, och nämner i samma andetag Fröken Snusks Nooshi-låt och hur Tove Styrke, i det progginfluerade bandet Året var, sjunger om slipade knivar och borgarsvin. Retoriken är symmetriskt hätsk. Måltavlorna byter bara sida beroende på vem som håller mikrofonen.

Det är inte en slump att just epadunken, den genre Fröken Snusk representerar, nu jämförs med proggen, den genre som en gång definierade svensk vänsterpop. Bägge är folkliga i sitt uttryck, bägge har alltid varit politiskt formbara, och bägge visar sig, om man tittar tillräckligt nära, vara mindre bundna till en åskådning än till vem som för tillfället äger mikrofonen.

Den historiska bakgrunden gör vändningen mindre förvånande än den kan te sig. Sedan i vart fall proggrörelsens genombrott kring 1968 har delar av svensk vänsterorienterad musik gjort politisk smädelse mot höger, mot polis, mot etablissemang till en självklar del av sin identitet, utan att det setts som ett hot mot ett tidigare opolitiskt tillstånd. Att en genre med rötter i en helt annan folklig kultur till slut svarar med samma mynt, i grövre valör, är därför knappast ett unikt högerfenomen. Det gör inte låtens råaste rader mindre grova, men det gör dem svårare att avfärda som något Sverige inte sett förut, bara i motsatt riktning.

Sakfrågan bakom smädelsen

Låtens mål, Nooshi Dadgostar, går också att pröva mot en konkret, färsk voteringshistorik. Den 13 augusti 2026 vann regeringen och SD, mot bland andra Vänsterpartiets röster, riksdagsomröstningarna om att slopa dagens mängdrabatt för flerfaldig brottslighet, om anhöriginvandring och om sänkt straffbarhetsålder. Ett återkommande argument mot att avskaffa mängdrabatten har varit att Kriminalvården saknar platser, med hänvisning till att myndigheten bedömer att en fullt reformanpassad kapacitet på omkring 34 000 platser tidigast nås år 2040. Det är korrekt som Kriminalvårdens egen långsiktiga prognos, men det är inte samma sak som att ingenting sker förrän dess. Myndighetens egen utbyggnadsplan löper redan från 2026 mot 19 500 fasta platser 2035, med ramanslag för fortsatt utbyggnad redan beslutade för perioden 2027 till 2029. 2040 är slutpunkten på ett kapacitetsbygge som redan pågår, inte ett hinder som gör reformen omöjlig att påbörja, och att presentera det som det senare är en förenkling värd att notera, oavsett vad man i övrigt tycker om reformen.

Fenrir granskar. Dömer inte utan bevis. Men tiger inte heller när bevisen finns.

B. Buboz