Tre mallar, en valvecka

Åkesson granskas som miljö, Kristersson som karaktär, Vänsterpartiet som filterhaveri. Ingen av mallarna bevisar det larmorden påstår.

Under samma valvecka har tre partier granskats med tre helt olika metoder. Ingen av granskningarna bevisar att de andra två är felaktiga eller beställda. De svarar helt enkelt på olika frågor, ställda med olika verktyg, mot olika mål. Det är själva mönstret, inte innehållet i någon enskild avslöjande, som förtjänar en egen titt.

Tre mallar

Jimmie Åkesson granskas som miljö: vem umgås han med, vilka nätverk rör han sig i. TT rapporterade den 8 september att Marcus Öhrn, kallad Åkessons "bandpolare", säljer nazistmusik. Öhrns eget försvar är "mänskliga faktorn" och en låda gamla skivor. Allt är relativt och det ena utesluter inte det andra. Vidare, tidigare i veckan publicerade Fenrir, genom Arnfinn H.X. Dachßon, en granskning av Polina Malaberg, politiskt sakkunnig i konstitutionsutskottet sedan 2024 och sambo med SD:s kanslichef Gustav Gellerbrant, avslöjad av Expo som den tidigare anonyma sekreteraren vid en Kremlsponsrad resa 2017.

Ulf Kristersson granskas som karaktär: håller orden måttet mot handlingarna. Expressen visade den 9 september att han hållit två privata födelsedagskalas, på Harpsund och i Sagerska palatset, där regeringskansliets personal jobbat 36 respektive 32 timmar och förmånsbeskattningen kom först ett halvår senare. Samma morgon, klockan 10.05, kallade S-partisekreterare Tobias Baudin det "oerhört allvarligt" och sa att Kristersson "blandar ihop det privata med statsministerämbetet".

Vänsterpartiet i sin tur granskas som ett filterhaveri: kunde partiet hålla koll på sina egna personvalslistor. Två siffror hör ihop men blandas lätt samman. 71 personer hade försvunnit från partiets vallistor enligt en registersammanställning med ögonblicksbild från 24 augusti 2026, motsvarande 84 kandidaturer eftersom samma person kunnat stå på flera listor (54 genom partiets egna beslut om återkallelse, 15 genom att kandidaten själv dragit sig ur, 2 gemensamt) — men bara 33 av dem, 25 sedan tidigare i somras plus 8 som tillkom kring den 7 september, hör ihop med en specifik granskning av dokumenterat antisemitiskt eller extremt innehåll. Den som läser 71 som facit över hur många som granskats för extremt innehåll blandar register med innehåll. Tidsstämpeln på haveriet är den 10 augusti, då partiledare Nooshi Dadgostar sa i Sveriges Radios P1-utfrågning: "Jag är helt trygg med att alla vet var Vänsterpartiet står och att vi har personer på listorna som representerar oss på ett mycket bra sätt." Fler fall har tillkommit sedan dess. Fenrir har redan beskrivit ett urval av avslöjandena, och hur partiets egen talesperson Ida Gabrielsson bemötte kritiken vid en senare pressträff.

Varför mallarna är olika

Det är frestande att läsa skillnaden som bevis på partiskhet. Det är inte så enkelt. Den tolkningen är för enkel åt båda hållen. Expo:s självpåtagna uppdrag är att kartlägga högerextrema nätverk, vilket förklarar varför arkivet producerar träffar just där. Men Expo och systertidningen Dagens ETC är långt från neutrala, och båda har en egen, dokumenterad historia av kritik för att ha satt för hög volym på för magert underlag.

Mediernas Etiknämnd klandrade i juni 2025 Dagens ETC för att ha kallat en 16-åring "välkänd högerextrem profil" utan tillräckliga belägg, för att aldrig ha låtit honom bemöta anklagelsen, och för att kategoriskt koppla honom till trakasserier utan dokumentation. Skribenten Tage Varghed har i en debattartikel i Bulletin, obekräftad i sak av Fenrir men väl dokumenterad som opinionsyttring, pekat på fall där Expo stämplat även betydligt yngre personer som extremister utifrån tunt underlag, som enstaka sociala medier-fraser eller en klistermärkeslapp, och kallat metoden "guilt by association". Det gör inte automatiskt de aktuella avslöjandena om Öhrn eller Malaberg felaktiga. Det betyder att deras material förtjänar samma oberoende kontroll som vilken annan avsändares påståenden som helst, snarare än ett friarpass för att avsikten är god.

Expressen i sin tur har inget motsvarande smalt, självpåtaget mandat och kan i princip granska vem som helst, vilket också är precis vad som hänt: kassaboken mot Kristersson, listorna mot V. Olika verktyg mot olika mål är inte bevis på dold agenda. Det är hur granskning, smal och bred, faktiskt fungerar, med sina respektive styrkor, blinda fläckar och, i Expos och ETC:s fall, en dokumenterad historia att hålla i minnet.

Praxisförsvaret som inte håller

Regeringskansliets svar på Harpsund-avslöjandet har varit att det rör sig om praxis sedan decennier, samma sak som tidigare statsministrar gjort. Det stämmer, men inte utan nyansering. Tage Erlander är som exempel känd för att han skrev i sin dagbok att "varken Aina eller jag kan utnyttja folk så som överklassvanor framtvingar". Men han lät ändå sonen Bo gifta sig där både 1957 och 1962. Ola Ullsten höll en Valborgsfest 1979. Ingvar Carlssons dotter gifte sig där 1991. Göran Persson gifte sig själv med Anitra Steen på Harpsund 2003 och vigde året därpå sin gamle kollega Björn Rosengren i samma hus.

Men det är inte alltid smärtfritt att jämföra sig med sina föregångare. Den mest jämförbara föregångaren i modern tid står nämligen inte för ett oskyldigt exempel. Perssons eget bruk av statsministerbostaden Sagerska palatset var, enligt Expressens granskning från 2007, ingen sedvänja utan en härva: han höll en separation från hustrun Annika Barthine hemlig i sex år för att slippa bli tvångsskriven och därmed förmånsbeskattad för boendet, en besparing på omkring 600 000 kronor, samtidigt som han på papperet stod skriven i Malmö och därför kvitterade ut 316 800 kronor i ett bidrag han inte hade rätt till om han bott där han faktiskt bodde.

Således, att luta sig på historien som bevis på att "alla gör så här, det är inget att bråka om" är, om något, ett svagare försvar än att inte nämna historien alls. Poängen är inte att Kristerssons kalas därmed blir lika allvarliga som Perssons härva. Poängen är att praxisargumentet pekar mot en förhistoria som självt har fläckar, skandalöst stora fläckar, vilket gör praxis till ett dåligt skydd snarare än ett gott.

Kristersson går till val på att stoppa slöseriet med skattepengar

I ljuset av detta vallöfte blir frågan vad just "slöseri" innebär, samt vad representation och rimligt utnyttjande av Harpsund och statsministerbostaden faktiskt är. Personligen är jag inte helt säker på att kommande generationer av statsministrar skulle uppskatta att det utreds och sätts på pränt. Jag tror faktiskt inte ens att oppositionspartierna skulle uppskatta det, oavsett vilken regering som ska granskas. För det är rätt smidigt, tacksamt rent av, att som opposition ha tolkningsföreträde och i indignation kunna utbrista "oerhört allvarligt", för att sedan få den kommentaren spridd som ett faktum över det svenska medielandskapet. Märk väl, helt utan koppling till vad de egna representanterna kan ha gjort tidigare.

Ordens inflation

Det här är den egentliga poängen med att lägga de tre spåren bredvid varandra. "Oerhört allvarligt" om 36 timmars köksarbete på ett kalas. "Säkerhetsrisk" om en tjänsteman som hamnat fel, väldigt fel, utan att någon vetting fångade det. "Filterhaveri" om 71 kandidater ett parti självt sorterat bort redan i processen att välja dem. Tre helt olika allvarlighetsgrader, uttryckta med ett språk som i valrörelsens temperatur låter nästan identiskt. Om varje avslöjande beskrivs med samma maximala vokabulär, oavsett faktisk vikt, förlorar väljaren möjligheten att skilja på det som är illa och det som är riktigt illa. Det gynnar ingen utom den som helst av allt vill att alla skandaler ska kännas lika stora, och därmed lika obetydliga.

Ingen av de tre partierna frias eller fälls av den här texten. Det som går att säga är att mönstret, vad en avslöjande faktiskt visar om ett system, sällan är samma sak som temperaturen, vad en politisk motståndare säger om det mitt i en valspurt. Den som vill bedöma allvaret själv gör klokt i att hålla isär dem.

Fenrir granskar. Dömer inte utan bevis. Men tiger inte heller när bevisen finns.

K. Gauklin