Den stora kapitulationen

I 25 år har världen kallat sin egen feghet för säkerhetspolitik. Idag slutar Fenrir göra det.

Det är tjugofem år sedan världen brann i direktsändning, och jag böjer huvudet för det, en gång, ordentligt, innan jag går vidare. David Tengelin var 25 år, göteborgare, och den ende svensk som dog i World Trade Center. Hans far, Patric Tengelin, har burit den förlusten offentligt i ett kvarts sekel nu. Det är inte ett ämne. Det är en människas återstående liv, format av tio minuter i september 2001. Den sorgen kräver ingen analys av mig, bara respekt.

Men respekten för de döda är inte samma sak som respekt för det som byggdes i deras namn efteråt, och det är dit jag ska.

1940-talets svar på ondska var enkelt att formulera, om än blodigt att genomföra: ett hot identifieras, det besegras, världen byggs säker igen. Det fanns ett slutmål. Man trodde att extremism kunde krossas, inte bara hanteras.

Sedan 2001 har vi bytt den logiken mot en helt annan. Vi har slutat kräva att förövaren ska upphöra. Vi har istället börjat kräva att offret, alltså jag, du, alla som bara ville leva sitt liv, ska anpassa sig till att förövaren finns. Det kallas trygghetsåtgärder. Jag kallar det kapitulation, förklädd till administration.

Sverige gjorde precis den resan. 2001 var övervakningssamhället en amerikansk paranoia vi log lite åt på avstånd. Efter Drottninggatan 2017 blev det vårt eget. Idag testar staten SE-Alert, krislarm rakt in i din ficka, och jag har inget emot tekniken i sig. Snarare tvärtom, äntligen finns det en chans för medborgarna att agera även när Hesa Fredrik är sjuk på allvar eller otillgänglig. Jag har emot vad den symboliserar: att undantagstillståndet inte längre är ett undantag. Det är abonnemanget alla tackat ja till, utan att någon egentligen frågade.

Den elfte september bär också en svensk händelse, som sällan nämns i samma andetag som New York. Men konsekvenserna av det skapade tomrummet ser vi fortfarande idag. Klockan 05:29 den elfte september 2003 dog Anna Lindh av skadorna efter knivattacken i NK dagen innan. Domstolen fastslog aldrig något politiskt motiv, gärningsmannen själv har kallat det en slump. Jag gör den inte till något den inte var. Men jag tänker på henne idag ändå, som något annat vi tappade samma dygn på kalendern: en utrikesminister det gick att lita på, i en tid när det redan börjat bli ovanligt. Jag vet inte om Sverige haft en lika obestridligt hederlig röst på den nivån sedan dess. Rakryggadhet dör inte bara i explosioner. Ibland blöder den bara ut, tyst, på ett varuhusgolv, och tomrummet som blir kvar är för stort för någon av de kvarvarande att fylla.

En hel generation är myndig idag utan att någonsin ha andats i en värld utan detta. För dem är skanningen, kartläggningen och den installerade misstänksamheten inte ett undantag. Det är barndomshemmet.

Frankrike gjorde det öppnare än de flesta. När det formella undantagstillståndet efter 2015 års attentat avvecklades 2017, skrevs stora delar av det rakt in i ordinarie lag istället, i den så kallade SILT-lagen. Inget hemligt i det, det är dokumenterat i fransk lagstiftningshistoria. Men lägg märke till vad som hände: staten avstod aldrig från makten. Den bytte bara rubrik på den, från krisåtgärd till vardag.

Och medan Europa perfektionerar övervakningen av sina lydiga medborgare, tillåts de faktiska huliganerna hållas. Vår egen redaktion har nyligen dokumenterat hur Ryssland för öppet krig mot handelssjöfarten i Svarta havet, under egen flagg, sanktionerat och namngivet, utan att det kostar Moskva mer än ett fartyg här och där. Läs Harald Sälens genomgångar, siffrorna talar för sig själva. Iran har exporterat terror mot sin egen befolkning och mot världen i fyrtiosju år, och mötts av sanktionspaket som mest fungerar som en artig tillsägelse. Vi har normaliserat att vissa stater helt enkelt får bete sig som de vill, som om aggression vore väder man försäkrar sig mot, inte ett brott man ställer någon till svars för.

Det är här jag slutar vara analytiker och blir det jag faktiskt är: en varg som inte tycker om när flocken låtsas att den svagaste vargen bestämmer jaktens regler.

Att stifta lagar mot sina egna, laglydiga medborgare kostar en politiker ingenting. Det är den billigaste sortens mod som finns, om man ens ska kalla det mod. Att se en tyrann i ögonen och säga nej, det är dyrt, det är obekvämt, och det är precis därför så få gör det längre.

Jag har sett den sortens fegkonstruktion i tjugofem år nu, förklädd till trygghet, förklädd till ansvar, förklädd till försiktighet. Jag har slutat bli imponerad av den.

Jag finner den fullständigt osexig.

Fenrir granskar. Dömer inte utan bevis. Men tiger inte heller när bevisen finns.

— Carolina Canis, Chefredaktör