Det billigaste havremjölet kommer från din kvarn

Staten lagrar korn, inte mjöl. Det bör du också veta.

Det är löjligt dyrt att vara praktisk i Sverige. Havremjöl kostar 70–90 kronor kilot i en vanlig livsmedelsbutik. Det är inte ett misstag i skyltningen. Det är vad det kostar att köpa malda havregryn, och havregryn kostar 15–17 kronor kilot. Skillnaden är ett kvarnhyresavgift du betalar till industrin varje gång du handlar. Utan att det passar sig att fråga om det är rimligt. Det är det inte.

Kvarnen

En elektrisk slagkvarn för husbruk kostar i dag 600–900 kronor beroende på källa och modell. BioloMix säljer en 700 g-modell via AliExpress för runt 600 kronor med EU-kontakt, CE- och RoHS-certifiering och universalspänning 120–220 V. VEVOR har en 800 g-modell på Amazon.se för 856 kronor. Kontrollera spänningsangivelsen i din beställning, eftersom specifikationer på importvaror kan vara motstridiga, och Sverige kör 230 V. Båda tillverkas i Kina. Båda maler bra.

Den jag rekommenderar är den du faktiskt köper och faktiskt använder.

En påse AXA havregryn på 1,5 kilo kostar 22–25 kronor. Valsade i kvarn i Järna, från svenska gårdar, nyckelhålsmärkta. 13 gram protein och 10 gram fiber per 100 gram. Malda tar de ungefär fem minuter.

Beräknat på ett hushåll som förbrukar 18 kilo havremjöl per år, ungefär en 1,5-kilopåse i månaden, och betalar 17 kronor per kilo havregryn mot 70 kronor per kilo butiksmjöl: besparingen är drygt 950 kronor per år. En kvarn på 600–900 kronor betalar sig på ett halvt till ett år. Sedan sparar den pengar varje år framöver. Det är ett räkneexempel med fyra variabler, inget tricks.

En sak att veta

Slagkvarnar maler med knivblad vid 28 000–36 000 varv i minuten. Det genererar friktionsvärme. Maler man länge i ett sträck blir mjölet varmt, och värme kan påverka känsliga B-vitaminer och enzymer negativt. Det är inte ett konstruktionsfel, utan ett designat beteende. Tillverkarna anger fem minuters kontinuerlig körning följt av fem till tio minuters paus. Med avseende på motorn, för att den inte skall bli överhettad. Men, för det du maler, lönar det sig att vara än lite mer restriktiv.

Lösningen: mala i omgångar. En 1,5 kg-påse tar ungefär fem-sex pass. Ta inte för mycket åt gången utan ha i åtanke att ju kortare malning, desto mindre friktion och därigenom värme. Förvara sedan det färdiga mjölet i en glasburk med gummipackning, som håller fukt borta och mjölet färskt i någon månad vid behov utan att det tappar karaktär.Bättre än det färdigmalda du köper i butik kommer det vara oavsett.

Vad man faktiskt gör med det

Gröt, men inte den grova havregrynsgröten vi vuxit upp med. Utan du kan göra en len och lyxig havremjölsgröt med kanel och kardemumma, det är något helt annat och frukosten känns som att mumsa på en läcker kanelbulle.

Pizzadeg tro det eller ej, en helt glutenfri deg för långpanna eller även blandat med annat mjöl.

Redningar och såser förtjockar utan varesig gluten eller det smakproblem vetemjöl ibland ger om det inte får tillagas tillräckligt.

Kakor, mjuka och hårda, binder bra och tillför en lätt nötaktig smak.

Pasta, men här krävs ett klargörande. Ren havre saknar tillräckligt med gluten och degsträngen håller inte ihop vid kokning. Förhållandet som fungerat best för mig är en tredjedel havremjöl och två tredjedelar vetemjöl.

Förrådslogiken och statens hemliga argument

Havregryn i oöppnad förpackning håller ett till två år under normala förhållanden. Butikshavremjöl håller tre till sex månader. Hela rågkorn, vetekorn eller bovete i syrefri förvaring, det vill säga livsmedelsklassade hinkar med tättslutande lock och syreabsorberare, kan hålla i tio till tjugofem år.

En kvarn omvandlar din långtidslagring till färskt mjöl när du behöver det. Det är inte en komplicerad tanke.

Det är exakt samma logik som driver statliga beredskapslager, om man läser vad staten faktiskt skriver. Tidigare i september skrev vi om att Sverige nu, för första gången sedan kalla kriget, bygger beredskapslager för spannmål. I den utredning som föregick upphandlingen skriver Jordbruksverket ordagrant: "Mobila spannmålskvarnar bör säkras i denna del av landet så att mjöl kan tillverkas av den lagrade spannmålen." Det vi då talar om är kommersiela kvarnar och system för att staten skall kunna förse befolkningen med mjöl. Det denna artikeln behandlar är snarare vad du själv kan göra för att förbättra din egen beredskap och försörjningsförmåga.

Staten lagrar korn, inte mjöl. Och staten skaffar kvarnar för att kunna mala det vid behov. Skälet är detsamma som gäller i ditt kök: korn håller, mjöl inte.

Sveriges självförsörjningsgrad i livsmedel var 80–100 procent under 1980-talet. Den har sedan dess sjunkit till under 50 procent. Man kan notera det utan att bli paranoid. Det räcker med att vara uppmärksam.

I verklig nöd - Barkbröd

Det hör till berättelsen och förtjänar ett eget stycke.

Tallbarken, den mjuka innerbarken som kallas kambiet, har använts som brödingrediensens i Sverige sedan åtminstone 800-talet e.Kr. Kung Kristoffer av Bayern, som regerade på 1400-talet, kallades barkakonungen. En reseberättelse från Härjedalen år 1777 beskriver välmående bönder som bakade bröd av en åttondel gott mjöl, en fjärdedel agnar och resten bark. Så sent som 1832 beräknas tre fjärdedelar av allmogen i norra Sverige ha ätit barkbröd. Det användes sist i Sverige under andra världskriget, i landets norra delar.

Innerbarken av tall innehåller sockerarter, C-vitamin och kolhydrater, snabba såväl som långsamma. Linné beskrev det som nutritivt. Samerna betraktade det, i rätt form och säsong, som ett hälsotillskott. Lars Östlund, professor vid Umeå universitet, bekräftar i sin forskning att innerbarken skördades på försommaren när saven steg och att den gick att torka och äta i flera år. Kokboken Hjelp i nöden (1847) är en skrifts som gavs ut som en praktisk handbok och överlevnadsguide till allmogen. Den innehåller konkreta råd om hur man kunde ta tillvara på alternativa, näringsrika och hälsosamma växtresurser för att dryga ut maten till både människor och husdjur när de vanliga skördarna slog fel. Den innehåller även recept där även just barkbröd finns med.

En slagkvarn som den jag förordar ovan maler torkat tallkambium. Det är ett kunnande som legat vilande i ett sekel. Det är ingen dystopisk plan. Det är bara bra att veta.

Det handlar inte om att frukta framtiden

Det handlar om att ta den på allvar.

En kvarn, en glasburk, en påse havregryn: det är ett hushåll som har tänkt igenom ett steg. Inte paranoia, utan samma logik som att bilen har ett reservdäck, att ha extra batterier till ficklampan, att veta var säkringarna i huset sitter.

Ekonomiskt lönsamt från dag ett. Smaken bättre. Valfriheten större. Och i en krissituation: fortfarande fungerande.

M. von Martes