Ryggradslösa av tradition?

Om ett kollegas essä, tre veckor kvar till valet, och partier som hellre skyddar sin flock än talar med varandra.

Jag läste ett utkast till Brors artikel vid lunch idag. Det är ovanligt att jag länkar till en kollegas text i min egen, vi har aldrig gjort det förut på Fenrir, men jag gör det nu, för det finns ingen anledning att låtsas ha kommit på det själv.

Han skrev om tro och ideologi som samma vara i olika förpackning. Om att ingen egentligen köper sanningen. Man köper lugnet.

Mitt i Brors text läste jag följande: "… tryggheten att veta att man själv var en av de rättroende. Att man stod på rätt sida av det obegripliga. Det var alltid det som var affären, den tysta uppgörelsen ingen behövde teckna på papper. Man bytte inte till sig sanning. Man bytte till sig lugn. Och lugnet kostade ingenting mer än att sluta fråga. Sedan tystnade gudarna, i alla fall för många av oss. Men behovet av att stå på rätt sida tystnade inte. Så vi sökte och fann en ny trygghet med samma frenesi som en törstande söker vatten. 1900-talets stora ideologier hade allt religionen hade: skulden, frälsningen, martyrerna, vissheten om att man själv var en av de goda, bara utan att någon gud fick äran för det …"

Jag har suttit på den iakttagelsen i tre år utan att kunna sätta ord till den. Men nu kan jag. Bror skrev om gudar och ideologier. Jag ska skriva om något mindre högtidligt och betydligt mer irriterande: svenska riksdagspartier, tre veckor före ett val, som behandlar samarbete som ett trosavfall.

I juni nobbade Miljöpartiet Centerpartiets förslag om ett mittenstyre, inte för att sakpolitiken var fel, utan för att Kristdemokraterna fanns med i paketet. Det är inte en analys av vad som faktiskt skulle fungera för landet. Det är en renlärighetsprövning. Rätt parti i fel sällskap smittar, ungefär som en bra bibelvers läst av fel predikant plötsligt blir kättersk.

Statsvetaren Ulf Bjereld har konstaterat det som borde vara självklart för alla som faktiskt tittar: vi har idag två block där knappt något av partierna egentligen trivs. Väljarna röstar ändå blocklojalt, hellre inom blocket än mellan dem, även när de tillfrågade själva säger att de vill ha mer samarbete över gränserna. Det är exakt Brors mönster, fast utan gud: man vet inte om ståndpunkten är rätt, men man vet vilket lag man tillhör, och det räcker för att sova gott.

Och väljarna har faktiskt bett om motsatsen. En majoritet vill ha besked före valet om vilka partier som tänker regera ihop, inte gissningslekar i efterhand. Det är ett rimligt krav. Det är också ett krav partierna konsekvent ignorerar, för tydlighet tvingar fram just det obehag Bror skrev om: att faktiskt behöva svara på om samarbetet bygger på vad som fungerar, eller bara på vem man redan bestämt sig för att stå bredvid.

Jag ska vara ärlig med min egen yrkesskada här. Jag har själv, i tre år, skrivit granskningar av enskilda utspel, ett i taget, som om varje var en isolerad lögn att avslöja. Det Bror gjorde vid lunch var att visa mig att jag har jagat symtom och missat sjukdomen. Sjukdomen är inte att ett parti ljuger om en siffra. Sjukdomen är att hela systemet byggts för att belöna den som håller fast vid flocken, oavsett vad verkligheten säger, och straffa den som byter ståndpunkt även när verkligheten kräver det.

Det gäller inte ett block mer än det andra. Jag har sett renlärighetsprövningar på båda sidor om mittfåran, bara med olika helgon och olika kättare. Det är inte höger eller vänster som är sjukdomen. Det är att flockens upplevda trygghet, gång på gång, vinner över den bästa lösningen för landet, oavsett vilken flock eller lösning det gäller.

Så, nu står även jag kvar naken inför det obegripliga, utan förmåga att längre klä mig i vissheten. Det är, som Bror skriver, inte en seger. Det är en sorg utan botten, för i denna klarsynen finns ingen trygghet.

Jag hoppas att våra politiker, efter valet den 13 september om inte förr, utvecklar en förmåga att tala med varandra, och lämnar det politiska gungfly de själva skapat, där det räknas som en merit att, likt våra avlägsna förfäder, höra till ryggradslösa djuren, med skillnaden att somliga av dem faktiskt utvecklats sedan dess.

Fenrir granskar. Dömer inte utan bevis. Men tiger inte heller när bevisen finns.

V. af V.