Kompassen pekar dit den byggdes för att peka

Tolv valkompasser granskade inför valet den 13 september. Alla mäter något. Inte alltid samma sak.

Var dag fram till den 13 september kliver hundratusentals svenskar in i en ruta, kryssar i ett antal alternativ och får ett parti tillbaka. Nästan ingen av dem frågar sig vem som ritade rutan.

Vi har de senaste veckorna läst igenom tolv valkompasser. Räknat frågor, jämfört skalor, spårat källor. Två av dem, Aftonbladets och Expressens, hämtar delvis samma underlag: det ena via SOM-institutet vid Göteborgs universitet, det andra via TT Nyhetsbyråns modell. Man skulle kunna tro att ett gemensamt ursprung ger ett gemensamt resultat. Det gör det inte.

Ta permanenta uppehållstillstånd. Aftonbladet frågar om Sverige bör återgå till permanent tillstånd som norm. SVT frågar om redan beviljade permanenta tillstånd bör rivas upp och ersättas med tillfälliga. Fyra av åtta partier ser, läst rakt av, ut att säga emot sig själva mellan de två frågorna. Det gör de inte: de svarar konsekvent på två olika frågor som råkar handla om samma sakområde, den ena framåtblickande, den andra retroaktiv. Men ingen väljare som bara tar en av kompasserna vet det. Den vet bara att partiet ”matchar” olika bra beroende på vilken tidning som frågade.

Det är inte ett fel i en enskild kompass. Det är formatet. Vi har också sett den motsatta ambitionen: enskilda, välmenta initiativ som uttryckligen försöker bygga bort problemet, som låter varje svarsalternativ bära sin egen baksida i stället för att måla upp ett uppenbart gott val mot ett uppenbart farligt. Det är ett hederligt försök. Det löser inte problemet, det flyttar det: vilken baksida som nämns, och hur den formuleras, är fortfarande någons val. ”Trots radioaktivt avfall i hundratals år” väger inte likadant som ”trots att vi måste köpa in utländsk el”, hur noggrant symmetrisk ambitionen än var när pennan sattes mot pappret.

Detsamma gäller frågornas formulering, i varje kompass vi granskat, byggd av mediehus, av ideella organisationer eller av en enskild person med de bästa avsikter i världen.

Och en del av dem berättar inte ens vem som håller i pennan. Vi har hittat sajter som samlar in svenska väljares politiska självbild inför ett riksdagsval utan att en enda ansvarig utgivare, en enda namngiven redaktör, ett enda telefonnummer finns att nå. Det är sannolikt inte ont uppsåt. Det är sannolikt goda avsikter och ont om tid. Men det är också precis den typ av anonym auktoritet som gör att en läsare tar emot ett resultat som ett faktum i stället för ett påstående.

Vi har på den här redaktionen redan börjat bygga något annat. Magnus d'Alençons genomgångar av partiernas röstning i kärnkraftsfrågan och av deras faktiska agerande, artikel för artikel, är inte en valkompass, men de är embryot till en. De mäter vad partierna gjort, inte vad de svarat på en fråga någon annan skrivit åt dem. Det är skillnaden mellan en ögonblicksbild och en historik, mellan retorik och handling.

Så här är idén, i stället för ett löfte, avgiven med en reservoarpenna snarare än en pekskärm, och utan garanti om att den går att förverkliga: om ingen annan bygger det inför nästa val, kanske vi ska försöka. Ett verktyg där en AI, transparent och med öppen metodik, går igenom partiprogram, voteringar, kongressbeslut och faktiskt agerande över tid, och sedan svarar på de frågor väljaren faktiskt har, inte de frågor en redaktion, ett institut eller en välmenande privatperson redan bestämt är de rätta att ställa. Inte en kompass som pekar dit den är byggd för att peka, utan ett verktyg som visar sitt eget bygge, öppet, så att den som använder det vet exakt vad den tittar på, om vi lyckas få det på fötter.

Vi vet inte om vi klarar det till EU-valet 2029 eller riksdagsvalet 2030. Vi vet bara att ingen annan verkar ha ställt sig frågan om det går att göra bättre, och att det vore fel att avsluta den här texten med ett löfte vi inte kan hålla, inte i en text som just krävt den ärligheten av alla andra.

Fenrir granskar. Dömer inte utan bevis. Men tiger inte heller när bevisen finns.

— Carolina Canis